Lyssna på barnen, de har ofta något att säga

Pressmeddelandet från en av Sveriges minsta kommuner fångade riksmediernas uppmärksamhet i slutet av augusti förra året. Älvsbyn hade ett ovanligt budskap: Vi har gjort fel.

Tre barn hade, på bristfälliga grunder, omhändertagits med stöd av LVU.

I tre år hade de levt åtskilda från sina föräldrar, det yngsta barnet var bara två år när hen omhändertogs.

Socialnämndens relativt nytillträdda ordförande var bekymrad när han mötte pressen. En extern utredning pekade ut allvarliga fel och lagbrott kring tvångsvården: Under långa perioder hade föräldrarna knappt fått träffa sina barn, dokumentationen hade stora brister och socialsekreterarna hade inte varit opartiska.

Hade det ens funnits skäl att omhänderta barnen från första början? undrade ordföranden.

Kort därpå fick de tre barnen en helg på sig att packa ner kläder och saker i varsin resväska. Tvångsvården hävdes i socialnämnden. 

Barnen återförenades med sina föräldrar i en tillfällig lägenhet utanför Obbola. I trapphuset fick de säga hejdå till familjehemsföräldrar och syskon. 

Och där hade historien kunnat vara slut. 

Min kollega Kristoffer Örstadius och jag fick en känsla av att något inte stämde. Älvsbyns utredning tycktes vid första anblick vara gedigen. Vi kunde se att konsulten hade intervjuat föräldrarna och tagit del av den dokumentation som fanns kring ärendet. Men varken konsulten som låg bakom utredningen, eller socialnämnden, hade träffat huvudpersonerna i ärendet innan de fattade sitt beslut.

Om kommunen hade talat med barnen kanske de hade upprepat sina tidigare vittnesmål om våld och övergrepp i hemmet. 

Om kommunen hade gått till botten med uppgifter om föräldrarna hade det sannolikt uppdagats att pappan var föremål för en pågående utredning om grovt barnpornografibrott. Polisen hade hittat över 180 000 barnpornografiska bilder och filmer i hans dator. En del av dem egenproducerade.

Kort efter vår publicering i Dagens Nyheter slog insatsstyrkan till mot familjens villa utanför Älvsbyn.

Utredningen mot pappan pågår fortfarande i skrivande stund. Förutom grova sexualbrott mot barn misstänks han även för en misshandel som ska ha skett under tiden som barnen var tillbaka hos sina föräldrar.

Samhället, som skulle skydda barnen, återförenade dem med sina förövare. 

Och ingen lyssnade på barnen. 

Tre och ett halvt år tidigare, i februari 2020, satte jag upp en lapp på mitt skrivbord på DN:s redaktion i Stockholm. Jag skrev: Sätter Sverige barnets bästa främst?

En treåring hade då hittats död i en lägenhet i Norrköping. 

I förvaltningsrätter och kammarrätter, genom utredningar från socialtjänsten och noteringar från barna­vårdscentraler kunde jag följa hennes liv.

Jag såg ett litet barn som redan vid födseln blev omhändertagen på grund av psykisk ohälsa och missbruk. Socialnämnden beskrev en aggressiv pappa och en mamma som valde pappan före dottern. Föräldrar som tillsammans hyste en stor misstro mot samhället. 

Kanske var det inte så konstigt. De ville vara med sin dotter. De ansåg att de var bra föräldrar. I stället hade förvaltningsrätterna vid upprepade tillfällen beslutat att tvångsvården skulle bestå. 

Tills den dag föräldrarna ändrade sin inställning. De hade nu jobb och bostad, de ville samarbeta med socialtjänsten, de ville att flickans återförening i hemmet skulle gå långsamt.

Tvångsvården upplöstes. Flickan flyttade hem. 

Tio månader senare hittades hon död, under en säng, inlindad i handdukar. Undernärd. Med blåmärken över stora delar av kroppen och med narkotikaklassade preparat i sin kropp. 

Jag var opåläst, möjligen naiv, när jag samlade ihop handlingarna från kammarrätten och begav mig till Stockholms universitet. Där har Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt, ett litet och smalt rum.

Jag bad henne att berätta: Vad har gått fel här?  

Hon läste LVU-domen. Sade, ganska krasst, att hon inte kunde identifiera några större, avgörande, misstag i hur laget tillämpats i fallet.

“Lagen utgår från att det bästa för ett barn är att få vara med sina biologiska föräldrar.”

Berättelsen i DN om Lilla hjärtats korta liv fick stor uppmärksamhet. Lagstiftningen som gav flickan tillbaka till sina biologiska föräldrar har debatterats och kritiserats för att inte ta tillräcklig hänsyn till “barnets bästa”. 

Systemet skulle skydda barnen – men utgick från föräldrarnas rättigheter. 

En stark föräldrarätt tycks dock i huvudsak gälla svenska föräldrar. Åtminstone historiskt. Föräldrar från fattiga länder har svensk lag inte tagit lika stor hänsyn till. Det blev tydligt när jag och mina kollegor Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud granskade internationella adoptioner.

Inget annat land har adopterat så många barn per capita som Sverige. I våra reportage berättade vi om fattiga familjer som hade blivit bestulna på sina barn. Vi granskade hundratals adoptionsakter från Etiopien, Kina, Indien. Vi träffade föräldrar i Sydkorea, i Chile, i Colombia. De hade sörjt dödförklarade bebisar, utan kroppar att begrava. De hade letat efter barn som försvunnit från lekparker och dagbarnvård. De hade blivit tvingade och övertalade att lämna bort nyfödda bebisar.

Adoptionsakterna såg korrekta ut: Barnen var övergivna, föräldrarna kunde inte ta hand om dem. De ville ge sina barn ett bättre liv. 

De svenska adoptionsföreningarna var dessutom granskade av staten. Adoptionerna godkändes i tingsrätter över hela landet – men de baserades på information från fattiga korrupta länder, omöjlig att kontrollera sanningshalten i. 

Vi träffade adopterade, nu vuxna, här i Sverige. Adoptionssystemet hade berövat dem deras identitet och en sann berättelse om sin existens. 

Camilla Sivertsen, tandläkare i Göteborg, var sju år när hon och hennes syster adopterades till Sverige från Colombia. 

Hon beskrev adoptionen som en kidnappning.

– Jag fick aldrig veta skälet till att vi tvingades lämna vår mamma. Vi var helt oförberedda, vi var barn, utlämnade till systemet. 

De tre syskonen i Älvsbyn och den treåriga flickan i Norrköping hade rättigheter. Liksom barnen och bebisarna som flögs över världen till Sverige inom det internationella adoptionssystemet. 

Samhället har en för många livsavgörande uppgift: Lyssna på barnen.

De har ofta något att säga.

Josefin Sköld 
Journalist, Dagens Nyheter

DN-journalisten Josefin Sköld är mottagare av Advokatsamfundets journalistpris 2024. Josefin Sköld har som undersökande reporter bland annat avslöjat stora brister i rättssäkerheten kring barn, som i fallet Lilla hjärtat.