Barn behöver skyddas i rättsprocessen – inte från den

Den senaste tiden har vi nåtts av rapporteringar som vittnar om barn vars rättigheter inte har tillgodosetts i rättsprocessen. Barn som inte har fått förutsättningar för sin medverkan. Barn som inte har fått komma till tals eller vars vittnesmål har förbisetts. Barn vars berättelser har tolkats utifrån den vuxnes perspektiv i stället för barnets och där oklarheter i målet har fallit ut till barnets nackdel.

Tidigare i år presenterades en statlig utredning om barns klagorätt (SOU 2023:40 Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen) där en rad brister identifieras som utmanar och ibland omintetgör barns möjlighet att utkräva sina rättigheter i processen. Det handlar till viss del om processuella hinder, men i stor utsträckning handlar det om den praktiska rättstillämpningen. Utredningens konklusion är inte ny och bekräftar vad tidigare utredningar och utvärderingar länge har visat – efter­levnaden av barns rättigheter i rättsprocessen brister. Att det brister bekräftas även av vad barn berättar för Bris. Barn berättar om otydlighet, bristande information, bristande förståelse för barnets situation, svårigheter att kunna berätta och känslan att inte bli lyssnad på. Barn beskriver även att det är svårt att processen kan vara utdragen, att det kan gå lång tid utan återkoppling och att det kan vara svårt att veta var de ska vända sig med frågor. Barns ställning som särskilt skyddsvärda borde i rättprocessen ställa särskilt höga krav på att barn ges rätt förutsättningar, stöd och skydd. Så varför stämmer det inte alltid överens med verkligheten? 

I vissa sammanhang tycks det finnas en föreställning om att skydd av barn innebär utestängning. Där barnets bästa, utan att redogöras för närmare, används som ett argument för att inte involvera barnet i en process. I stället för att utgöra en viktig faktor hamnar då barnets röst och mening i skymundan och ambitionen att skydda barnet leder till att barnets rättigheter begränsas snarare än förstärks. Barn har rätt till skydd, vilket är viktigt. Barn har också rätt att komma till tals och få sin vilja beaktad, vilket är minst lika viktigt. Dessa rättigheter står inte i motsats till utan kompletterar varandra och skydd kan aldrig vara synonymt med exkludering. Det finns här anledning att påminna om att barns delaktighet alltid utgör en förutsättning för barnets bästa och att barn ska skyddas i och inte från processen. 

Att skydda barns rättigheter i processen ställer höga krav på kompetens hos dem som ska agera kring barnet i processen. Det gäller juridisk kompetens i allmänhet och kunskap om barn och barns specifika rättigheter i synnerhet. Det är ett underbetyg att det i dag är få domare som har särskild utbildning kring barns rättigheter och barn i rättsprocessen. Det visar på behovet av kompetenshöjande insatser. Att sådan utbildning i dag inte är obligatorisk försvagar barns rättssäkerhet och utmanar den barnsyn som ska genomsyra rättsväsendet. Det måste kunna ställas höga krav på särskild lämplighet hos den som ska företräda ett barn i en rättsprocess. En lämplighet som inte endast kan avgöras av juridisk titel. Utöver kompetens och lämplighet krävs en särskild förståelse för att såväl barns förutsättningar som perspektiv skiljer sig från vuxnas och det behöver finnas en förmåga att anpassa arbetet därefter.

Att skydda barn i processen ställer vidare krav på att barn ges förutsättningar för sin medverkan. Det gäller allt ifrån tillgång till information, sättet informationen lämnas på, tillgång till stöd, tillgång till uppföljning till att få lämna sin berättelse utifrån sin egen förmåga. Som konstateras ovan vet vi att detta är förutsättningar som långt ifrån alltid finns på plats. 

Till det ska läggas att barn förväntas förhålla sig till en rättslig ram som i stor utsträckning är skapad av vuxna för vuxna, där det finns en diskrepans mellan barns behov och vad som ryms inom processens ramar. Barns medverkan kommer därför med en obalans. En obalans som till viss del förstärks av de specialregler som i grunden finns till för att skydda barn. Det ska inte förstås som att vi ska frångå de särskilda regler som finns kring barns medverkan. När reglerna tillämpas på rätt sätt utgör de ett nödvändigt skydd för barn. Det måste dock finnas en stark medvetenhet kring hur det faktiskt påverkar barns tillgång till sina rättigheter och kanske än viktigare vad som krävs för att kompensera för den haltande position som uppstår.

Rättsprocessen måste i större utsträckning än i dag tolkas i ljuset av ett barnrättsraster. Det måste finnas ett större utrymme för att göra värderingar och bedömningar utifrån barnets perspektiv. På samma sätt är det ur ett barnrättsperspektiv rimligt att domstolens skyldighet att reda ut och skapa klarhet i ett mål sträcker sig längre i mål som rör barn. Vissa skulle säkert hävda att en sådan utveckling vore rättsosäker. Motsatsvis måste det anses vara en nödvändighet för att garantera rättssäkerheten för barn som rättighetsbärare. Utan progression kommer vi att stå kvar och stampa på samma ruta där de goda teoretiska ambitionerna riskerar att förbli just teori.

Samtliga aktörer inom rättsväsendet har en avgörande betydelse och ett ansvar för att se till att barn skyddas i och inte från rättsprocessen. Det måste synas att barns rättigheter tas på allvar och att de viktiga steg som tagits för att stärka barn som rättighetsbärare får genomslag i praktiken.

Julia Högberg 
Barnrättsjurist, Bris

Julia Högberg är barnrättsjurist på Bris och har en bakgrund från såväl domstol som ombud på advokatbyrå.