Annonser

Att wallraffa i svensk jihadistmiljö

Kontrasten kunde inte vara större mellan tortyrbilderna och IS-hyllningarna som fyllt min mobil i två månader och den stillsamma vardagligheten utanför Burger King i Örebro en torsdagseftermiddag i januari i år.

I min hand hade jag lockbetet: En Willyspåse med 12 700 kronor i kontanter. Pengar som samlats in från IS-sympatisörer för att slussas ner till Syrien. Pengar för att gjuta mod i dem som fortfarande var kvar i spillrorna av det besegrade kalifatet.

Iklädd en jilbab, en heltäckande kappa, stod den 48-åriga kvinnan utanför Burger King. Hon konverterade till islam 2007 och radikaliserades därefter. Mitt under brinnande krig tog hon barn och barnbarn med sig ner till IS:s dåvarande huvudstad Raqqa i Syrien 2014. 

Hon hade anslutit sig till det då nyligen utropade kalifatet – en mördarsekt som blev ökänd över hela världen för att bland annat ha knuffat homosexuella ut från tak, hållit yazidier som sexslavar, halshuggit journalister och bränt fångar i bur levande. Tiden i Raqqa ägnade hon åt att försöka rekrytera nya IS-anhängare att ansluta till kalifatet. Kvinnans dotter hade gift sig med en ökänd svensk IS-terrorist och skaffat sju barn med honom. Nu var både svärsonen och dottern döda i kampen för IS.

På chattappen Telegram berättade hon om sin döda dotter – som enligt henne nu fanns hos Allah. Hon skickade vidare meddelanden från fängslade IS-kvinnor i Syrien. Hon skrev att hon, mot betalning, kunde förmedla kontakter för att smuggla ut fångar ur IS-lägren. Hon kunde också se till att de fritagna IS-anhängarna skulle kunna stanna kvar i Syrien.

Men några pengar till IS-rekrytererskan hade jag så klart inte med mig till Örebro. I Willyspåsen låg istället en Expressenmikrofon. Allt var ett skådespel från min sida. 

Metoden, wallraffning, är kontroversiell. Att dölja att jag är journalist och istället spela rollen som IS-anhängare är att luras – vilket alltid är problematiskt i ett yrke som bygger på trovärdighet. I de flesta fall bör man undvika metoden, inte minst om det går att få fram samma information på traditionellt sätt som genom forskningsrapporter, förundersökningar eller intervjuer med poliser, experter och andra inblandade.

Målet med min granskning var att visa hur svenska IS-anhängare agerade efter kalifatets fall. Levde drömmen om kalifatet kvar? Och hur bedrevs kampen nu när många IS-anhängare hade flytt, blivit dödade eller satt fängslade?

Visst följer Säpo den svenska jihadistmiljöns brottsliga aktivitet, men rent rättsligt var det högst osäkert om det som IS-rekrytererskan tänkte göra utanför Burger King kunde anses vara brottsligt. Den nya lagen som förbjuder samröre med terroristorganisationer började gälla först en dryg månad efter vårt möte. 

Experter har också påtalat gränsdragningsproblemen med den nya lagen. Finansierar man terrorism om man skänker pengar till personer som tillhört det störtade kalifatet? Eller kan det istället ses som ett slags välgörenhet till nödställda? 

Några färska brottsutredningar fanns alltså inte att stödja sig på. För att förstå vad som hände där och då i den svenska jihadistmiljön såg jag få alternativ till att själv ge mig in i den. 

I granskningen intervjuade jag också medieforskaren Michael Krona vid Malmö universitet som under sex år studerat IS på nätet. Jag frågade honom om han gjort något liknande som min granskning men fick svaret att forskar­etiken omöjliggör metoden.

Den akademiska invändningen bör tas på allvar. Ger man sig in i en sluten miljö under falsk flagg så kommer man ofrånkomligen att påverka den mer eller mindre. Mitt mål var därför att inta en så försiktig roll som möjligt men samtidigt få ut så mycket information. Det är en svår balansgång och jag brukar säga att det är okej med bevisprovokation men inte brottsprovokation. Det handlar då om att inte provocera fram ett beteende som annars inte skulle ha ägt rum. 

För stor påverkan kan stjälpa hela syftet – fråga bara den tyska motsvarigheten till Säpo, Verfassungsschutz. I början av 00-talet försökte den tyska regeringen, förbundsdagen och förbundsrådet att förbjuda det högerextrema och nazistflörtande partiet NPD. Men den tyska författningsdomstolen tillbakavisade förbudsförsöket efter att det visat sig att Verfassungsschutz genom egna agenter och infiltratörer – bland dem en vice partiordförande – själva hade varit så drivande i partiets extremism att det var svårt att skilja på vad som faktiskt var partiet och vad som var betalda agenter.

I fallet med IS-rekrytererskan hade jag lockat henne till mötet i Örebro med löftet om 12 700 kronor. Den nivån av påverkan ansåg jag vara godtagbar eftersom hon själv i de slutna IS-grupperna på nätet raggat pengar till Syrien och skrutit om sina kontakter. Jag behövde mötet med henne för att säkerställa hennes identitet som en av Sveriges mest kända IS-resenärer.

Eftersom wallraffning är en kontroversiell metod är det också centralt att berätta i detalj om arbetet. Alla steg i granskningen ska dokumenteras och det är viktigt att läsarna får veta hur skådespeleriet har gått till och vilka lockbeten som använts.

Det är en inställning som också polis och åklagare borde leva efter när de tar till särskilda utredningsåtgärder som exempelvis undercoveragenter. Jag har förståelse för att allt inte kan redogöras för i detalj, att källor måste skyddas, men bevisvärdet faller avsevärt om det finns stora luckor i metodbeskrivningen, både i journalistiken och i rättssalen.

Som journalist ska man inte heller glömma att det är människor som granskas. Det är ett integritetskänsligt svek att avslöja att man egentligen är journalist för en person som man ägnat månader åt att bygga upp ett förtroende hos. Det kan vara traumatiserande. 

Oavsett hur skurkaktig den granskade kan anses vara så förtjänar han eller hon att mötas med respekt och ges goda möjligheter att i lugn och ro formulera sina bästa argument när wallraffningen avslöjats. 

Hur slutade då mötet med IS-rekrytererskan i Örebro? Hon ville på plats inte svara på några frågor inför den rullande kameran. Istället sökte hon skydd hos två poliser som parkerat sin polisbuss längre ned på gatan. 

Jag blev lite besviken när hon klev in i polisbussen och dörren stängdes bakom henne. Samtidigt säger det något om Sverige att en kvinna som ägnat år åt att stötta en terroristorganisation som föraktar västerländsk demokrati söker skydd hos det svenska samhället när hon tycker att det blir jobbigt.

David Baas
Journalist på Expressen och mottagare av Advokatsamfundets journalistpris 2020