Att göra skillnad

Det är söndag eftermiddag, skymningstid, en kall novemberdag när David Miliband och hans assistent Lucy Keating anländer i taxi till ett närmast ödsligt Advokatsamfundskansli på Djurgården i Stockholm. Endast vaktmästare, fotograf och redaktör är på plats för att ta emot årets SHRA-pristagare. Det är dagen före den högtidliga prisceremonin i Berwaldhallen måndag den 4 november.

Vid den inledande fotograferingen intar David Miliband olika egenvalda poser och blickar självsäkert in i den svarta kameralinsen. Det är uppenbart att han är van vid situationen. Trots att David Miliband rest direkt från Beijing till Stockholm och enligt egen utsago är jetlaggad så ger han ett intensivt och entusiastiskt intryck.

Under 90- och 00-talen klättrade David Miliband stadigt inom det brittiska Labourpartiet och hade olika ministerposter. Men när den dåvarande partiledaren Gordon Browns efterträdare skulle utses besegrades David av sin yngre bror Ed. David Miliband valde då att lämna politiken för att i stället leda International Rescue Committee, IRC, vilket han har gjort sedan 2013.

Att IRC och han själv utsetts till årets pristagare gör honom mycket glad. Han menar att till stor del går priset till IRC:s medarbetare runt om i världen, som Miliband anser bedriver ett fantastiskt arbete för de människor som berövats sina mänskliga rättigheter eller är offer för krig. För de som är rättslösa eller flytt till länder där de ofta inte får flyktingstatus, och inte minst för kvinnor och barn, som har sämst tillgång till sociala nätverk och ekonomiska rättigheter.

David Miliband konstaterar att timingen knappast kunde ha varit bättre. För cirka ett år sedan beslöt IRC att ett kontor skulle upprättas i Sverige. Dessutom har IRC nyligen lanserat en svensk webbplats. SHRA-priset och själva ceremonin innebär ett perfekt tillfälle att skapa uppmärksamhet och informera om IRC:s verksamhet.

– Vi har bestämt oss för att fördjupa kontakterna med det svenska civilsamhället, säger David Miliband och knackar bestämt i bordsskivan. Han talar snabbt, retoriskt skickligt och med det typiska uttal som kännetecknar välutbildade i England – inte så konstigt eftersom han studerat vid Oxford.

Vi sitter i generalsekreterarens arbetsrum vid det runda bordet. David Miliband leker roat med en flasköppnare som han vänder och vrider på intensivt.

Miliband berättar att sedan tidigare har IRC ett långtgående samarbete med svenska myndigheter. Han talar varmt om den svenska regeringen och det svenska samhället i stort. Som Miliband ser det är Sverige en viktig spelare i det humanitära systemet, och den svenska allmänheten med sitt långvariga engagemang i humanitära frågor skulle kunna vara intresserad av IRC:s verksamhet. Dessutom tror man att svenska organisationer och företag skulle kunna vara intresserade av IRC och även stödja organisationen ekonomiskt.

Starkt genomslag

Det som David Miliband är mest nöjd med att ha varit med och genomfört är att IRC stärkt sitt genomslag på de platser man är verksam.

– Vårt kännetecken är vår förmåga att leverera storskaligt och med ett stort genomslag. Inte bara antalet människor som vi hjälper. Vi hör till de främsta på området på grund av en rad olika aktiviteter, säger han och tillägger att IRC har ett avgörande inflytande på många människors liv.

Vad är mest frustrerande i ditt uppdrag?

– Att många människor tror att de humanitära problemen är olösliga. Därför är SHRA en viktig plattform, och att få förklara det genomslag som vi har eftersom en del av det så kallade populistiska narrativet är att bistånd inte fungerar. Fast vi kan visa att det fungerar, säger han bestämt.

Ett nytt läge

I Sverige liksom i många andra länder i Europa har inställningen till flyktingar och migranter förändrats efter den stora flyktingvågen 2015–2016. I åtskilliga länder domineras debatten och mediernas skildringar av kopplingen mellan flyktingar och migration med segregation, utanförskap och kriminalitet. Till bilden hör också återkommande rapporter om rasism och antisemitism såväl i Sverige som i andra europeiska länder.

– Det råder en polariseringens tid snarare än tillbakagång, som många ofta talar om och man menar att vägen är enkelriktad. Mitt intryck är att vissa människor är väldigt arga på flyktingar, eller den påstådda misskötsamheten bland flyktingar. Å andra sidan finns människor som anser att det är en viktig del i Europas ansvar som ett civiliserat samhälle att bistå människor i nöd. Den första poängen är att det har blivit en polarisering. Den andra är det råder en förvirring, där män­niskor inte förstår skillnaden mellan flyktingar och migranter, säger David Miliband och fortsätter:

– Det förekommer även en hel del falsk propaganda och falska nyheter. President Trump ägnade en del av sin valkampanj åt att klaga på elva miljoner immigranter som saknade dokument. I det blandade han sedan in syriska flyktingar, som om de vore desamma.

En medveten förvirring?

– Ja, vi kallar det designad förvirring (disorder by design), säger David Miliband samtidigt som han lägger ifrån sig flasköppnaren för att strax efteråt plocka upp en kapsyl som han nyfiket vrider och vänder på innan han  tar några klunkar Ramlösa.

Men det finns också en tredje aspekt som är viktig att inte glömma bort, enligt Miliband, som handlar om diplomatins misslyckande. Ansvaret för misslyckandet är delvis lokalt men ansvaret finns även i det politiska systemet, och i det har Västvärlden ett betydande inflytande.

– Men jag tror att frestelsen i västerländsk politik att endast fokusera på de närliggande frågorna och försumma utrikesdiplomati delvis är ett resultat av traumat efter Irakkriget etc. Vi måste vara ärliga och uppmärksamma den här polariseringen och förvirringen. Men vi måste också arbeta uppströms med diplomati. Vilket är lättare sagt än gjort, slår han fast.

Angrip orsakerna

Det finns en hel del goda kunskaper om hur flyktingar kan integreras i samhället, poängterar David Miliband. Men man kan inte endast behandla symptomen. Även orsakerna måste angripas. Enligt Miliband handlar det om olika delar: diplomati, utveckling och säkerhet.

– Om man i dagens värld lämnar problem åt sitt öde kommer de att gro och så småningom drabba dig, säger han och tillägger:

– Världen har skapats till en underbar plats med människor och kulturer som vi inte känner. Det betyder inte att vi måste anpassa oss, eller ta efter någon annans kultur. Men man kan lära sig av andra kulturer. Och när andra människor är i nöd så finns det en skyldighet att hjälpa dem. Om man behandlar andra som främlingar, så uppstår djungelns lag. Och det fungerar inte. Den historiska läxan handlar om människor som hjälper varandra.

Har vi glömt det i dag?

– En del har glömt, andra inte. Det är därför vi ser en polarisering och inte en tillbakagång.

Är du optimist eller pessimist?

– Det är en mycket bra fråga, som jag brukar undvika genom att citera dem som besökt DRK, Demokratiska republiken Kongo. Om man ser till statistiken blir man deprimerad. Fast ser man människorna blir man hoppfull, säger han och tillägger:

– Vill man vara optimist får man se till vad människor gör. Detta säger jag på fullaste allvar: om kvinnor som utsätts för våld i Kongo, om föräldrar som räddat sitt barn från Syrien, om rohingyer som flytt till Bangladesh inte ger upp. Då har inte vi andra rätt att ge upp!

Juridiken och advokater

David Miliband anser att det är viktigt med att vara tydlig med vad mänskliga rättigheter är. Det är därför han talar mycket om att det i dag råder en tid av straffrihet i krigszoner. Och det är något som IRC arbetar mot.

Juridik och advokater kan bidra till stärkta mänskliga rättigheter på olika sätt, menar Miliband. I Irak har advokater lämnat yrket för att i stället arbeta för ICR med att hjälpa internflyktingar att bevisa att de är laglydiga medborgare och inte medlemmar av terroristsekten IS.

– Det handlar om att använda juridiken som ett verktyg för att utrusta människor, och ge dem möjligheten att leva ett anständigt liv, säger David Miliband som anser att en av juridikens uppgift är att ställa makten till ansvar. Det betyder ibland att försvara människor. Ibland att åtala människor, säger Miliband och fortsätter:

– Juridiken är, eller borde vara, ett verktyg för social rättvisa.

Det pro bono-arbete och den finansiella hjälp som många advokater bidrar med är verkligen viktigt, poängterar David Miliband. Och även solidariteten mellan advokater i olika länder, framhåller han.

Blandad bild för MR

Utvecklingen för de mänskliga rättigheter, och demokratins utbredning på en global nivå såg under många år ljus ut. Men sedan en lång tid tillbaka är bilden betydligt mer grumlad. Det har definitivt varit en demokratisk recession under en följd av år, enligt Miliband.

– Bilden för de mänskliga rättigheterna är mer blandad. Å ena sidan råder en ökad global medvetenhet om de mänskliga rättigheterna. Å andra sidan finns det fler starka stater som kränker de mänskliga rättigheterna. Dessutom finns det icke-statliga aktörer som är helt ointresserade av mänskliga rättigheter, säger han och tillägger:

– Jag vill inte att det ska låta som att jag gör saker och ting komplicerade. Men jag vill inte hamna i fällan och säga att allt går åt helvete eftersom det inte är hela sanningen. Det finns inte en enda riktning i historien och inte ett enda slut.

Det har skett positiva förändringar i världen, inte minst har kvinnors ställning förbättrats, poängterar David Miliband.

– Det är bättre att födas till kvinna i dag än någon gång tidigare i historien. Om du föds som flicka har du större chans att få skriva din egen biografi än någon gång tidigare i historien. Men det betyder inte att könsdiskrimineringen har upphört, säger Miliband och fortsätter:

– Vi vet att i de svåraste situationerna så drabbas kvinnor och flickor värst. De är inte bara mest sårbara. De är också förfördelade i frågor om inkomst, vård och hälsa, utbildning.

En ytterligare faktor som komplicerar bilden för de mänskliga rättigheterna, enligt David Miliband, är att autokratier för första gången på 120 år kan visa större BNP än de demokratiska staterna. Han anser att autokratierna stärker sin ställning och har blivit mäktigare, och det innebär en utmaning för de mänskliga rättigheterna.

– I den här komplicerade situationen är det personliga ansvaret väldigt viktigt. De som har individuella mänskliga rättigheter måste använda sig av dem, och även agera för de människor som inte har dem, säger han allvarligt.

Hoppet, enligt Miliband, står till att människors ökade egenmakt så småningom leder till en större respekt för individen, för det är kärnan i vad mänskliga rättigheter handlar om.

Cirkeln sluts

David Milibands föräldrar var judiska flyktingar som kom till Storbritannien i samband med andra världskriget. Men han tror inte att föräldrarnas bakgrund har haft någon större påverkan eller inflytande på hans yrkesval och karriär.

– Mina föräldrar liksom många andra överlevare skyddade mig från vad de hade växt upp med. På det sättet har jag förmånen att leva i en tid av säkerhet, inte en tid av straffrihet eller inte en tid av orättvisa eller övergrepp. Det är som om cirkeln sluts. Jag skulle inte vara här om inte Storbritannien hade tagit emot mina föräldrar som flyktingar. Så fastän flyktingar, internflyktingar, krigsoffer i dag inte är judar som flyr från Europa så finns det något poetiskt i att kunna ge något tillbaka, säger David Miliband och lutar sig fram över bordet och börjar plocka med pappren framför sig som innehåller intervjufrågorna.

När Miliband blickar framåt i tiden väljer han att citera H. G. Wells: ”Historien är en tävling mellan utbildning och katastrof”.

– När världens befolkning, på 7,5 miljarder, är mer sammankopplade och mer utbildade än någonsin tidigare, måste vi inse att vi är mer än nittionio procent lika och att bara en procent skiljer oss åt. Om vi fokuserar på skillnader i hudfärg och religion så kommer mänskligheten att skada sig själv. Men om vi kommer ihåg att vi har samma blod så har vi hopp.

I det här globala perspektivet, återigen, är du optimist eller pessimist?

David Miliband skruvar på sig och värjer sig obekvämt.

– Självklart kommer jag inte att säga att jag är pessimist. Det bästa sättet att svara är att säga att vi har mer resurser att göra gott än någonsin tidigare i människans historia, vi borde inte slösa bort den möjligheten.

Personligt – David Miliband

Familj: Fru, Louise Shackelton, violinist. Två barn, 14 och 12 år.

Gillar: Cricket, fotboll ”följer Arsenal” och kultur.

Övrigt: Har skrivit boken Rescue: Refugees and the Political Crisis of Our Time. ”Jag är stolt över min lilla bok. Det är svårare att skriva kort än långt. En liten summa går till IRC för varje bok som säljs. Jag tror fortfarande på det skrivna ordet liksom det talade ordet.”

CV – David Miliband

David Miliband är född i London 1965. Han tog examen i filosofi, statskunskap och ekonomi vid universitetet i Oxford 1987 och studerade därefter statskunskap som Kennedy-stipendiat vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). David Miliband har haft en framstående politisk karriär i Storbritannien. Han blev ledamot av det brittiska parlamentet 2001, ett uppdrag som han behöll i 12 år. 2006 utsågs David Miliband till miljöminister i den brittiska regeringen. Från 2007 till 2010 tjänstgjorde han som Storbritanniens utrikesminister. 2013 lämnade Miliband sin plats i parlamentet för att bli chef för IRC.

International Rescue Committee

Organisationen som senare blev International Rescue Committee, IRC, grundades 1933 på initiativ av fysikern och flyktingen Albert Einstein. I dag är IRC en av världens största biståndsorganisationer. Man hjälper människor vars liv är i spillror på grund av konflikter och katastrofer. I IRC arbetar 13 000 anställda och 15 000 volontärer på cirka 190 platser i mer än 40 länder, bland annat Myanmar, Syrien och Jemen, där man förser utsatta med allt från rent vatten, tak över huvudet och sjukvård till skolundervisning och försörjning.

Under 2018 hjälpte IRC och dess internationella samarbetspartners 2 175 barn och föräldrar som sökte asyl i USA. Dessutom omlokaliserades 5 374 flyktingar och innehavare av särskilt immigrantvisum till USA till 25 städer.

Läs mer: https://se.rescue.org/