Både fördelar och nackdelar med den nya ansvarsfrihetsregeln i yttrandefrihetsgrundlagen

I den instruktion som finns för tillämpningen av våra yttrandefrihetsgrundlagar understryks yttrandefrihetens betydelse för ett fritt samhällsskick tillsammans med en uppmaning att i tveksamma fall hellre fria än fälla (1 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 15 § yttrandefrihetsgrundlagen). Instruktionen innebär i vid mening ett extra skydd för den yttrandefrihet som tillförsäkras genom yttrandefrihetsgrundlagarna.

Vid en prövning av om allmänt åtal för tryck- eller yttrandefrihetsbrottet förtal ska väckas tillämpar Justitiekanslern bestämmelsen i 5 kap. 5 § brottsbalken. Bestämmelsen innebär att huvudregeln är att den som utsätts för förtalet själv måste väcka åtal medan allmänt åtal endast ska väckas om det är påkallat från allmän synpunkt. På det yttrandefrihetsrättsliga området ankommer det på mig att iaktta Justitiekanslerns särskilda roll som åklagare enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Med beaktande av instruktionen är således förutsättningarna för mig att agera i förtalsmål begränsat.

Trots den restriktivitet som gäller för det allmännas inträde vid anmälningar om förtal valde jag att i slutet av förra året inleda förundersökning mot sexton ansvariga utgivare. Bakgrunden var en artikel om en skolbusschaufför som grundlöst anklagades för att ha visat porrfilm för eleverna. Artikeln hade fått mycket stor spridning och varit tillgänglig under lång tid på nätet. Dessutom kunde det antas att publiceringarna medfört stor skada för den enskilde. Jag ansåg därför att det inom ramen för en förundersökning var befogat för mig att titta närmare på förhållandena.

Under förundersökningen hade jag att tillämpa den nya bestämmelse om ansvarsfrihet som hade införts i yttrandefrihetsgrundlagen vid årsskiftet (6 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen). Regeln innebär att om en utgivare av en databas har underrättats av Justitiekanslern eller målsäganden om att databasen innehåller material som kan utgöra yttrandefrihetsbrott och materialet är äldre än ett år, och utgivaren inom två veckor efter det att underrättelsen togs emot tar bort informationen ur databasen, kan han eller hon inte längre hållas ansvarig för informationen. Det ansvar som vilar på en ansvarig utgivare har alltså mildrats i någon mån.

Regeln infördes mot bakgrund av att information som publiceras på internet regelmässigt blir kvar under lång tid och att det samlade materialet på en databas riskerar att bli oöverblickbart. Det fanns också starka önskemål från publicisthåll att begränsa ansvaret för äldre material som tillhandahålls på en databas och då särskilt för en nytillträdd ansvarig utgivare. Det bör dock påpekas att den nya regeln inte enbart gynnar en nytillträdd ansvarig utgivare utan gäller generellt.

Till skillnad från publiceringar i tryckt skrift, där preskriptionstiden börjar löpa redan vid publiceringen, börjar den vid nätpubliceringar löpa först när informationen tas bort. Från publicisthåll menade man att en mer ändamålsenlig reglering skulle vara att preskriptionsreglerna skulle vara desamma för information på internet som för sedvanliga publiceringar. Grundlagsstiftaren bedömde dock att det, med hänvisning till allmänna och enskilda intressen av att kunna beivra brott på internet, även i fortsättningen är påkallat att tillhandahållandet av information i grundlagsskyddade databaser ska betraktas som pågående så länge som informationen finns kvar på databasen.

Även om grundlagsstiftaren alltså inte var beredd att ändra preskriptionsreglerna ansågs det dock otillfredsställande att en ansvarig utgivares ansvar för nätpublicerad information skulle fortsätta att gälla helt utan begränsningar. Därav den nya ansvarsbegränsningsregeln.

Min användning av regeln gav upphov till en hel del kritik främst från publicisthåll. Kritiken gick i huvudsak ut på att jag genom underrättelsen kunde genomdriva att information avpublicerades utan att saken prövades i domstol. Jag har förståelse för att en ansvarig utgivare upplever en underrättelse från mig som en form av påtryckning och att en utgivare i valet mellan att å ena sidan driva en kostsam process och å den andra att avpublicera, väljer det senare alternativet. Det bör dock ändå hållas i minnet att det till syvende och sist inte är Justitiekanslern utan alltid domstol som avgör om informationen innehåller otillåtna yttranden.

Det finns också en annan aspekt av ansvarsfrihetsregeln som det finns anledning att uppmärksamma och som blev tydlig när jag så småningom skulle ta ställning i åtalsfrågan.

Det visade sig nämligen att en del av de ansvariga utgivarna hade tagit bort den anmälda informationen utan någon föregående underrättelse från mig. Dessa utgivare kunde därmed, som regeln är utformad, inte åberopa ansvarsfrihet, eftersom preskription inte hade inträtt. En konsekvens av regleringen med ansvarsfrihet efter underrättelse är således att den utgivare som låter information som utgör förtal ligga kvar under viss tid – i avvaktan på att få en underrättelse – kan åtnjuta ansvarsfrihet till skillnad från den utgivare som ser till att förtalsuppgifterna tas bort. Det är ju enligt min mening snarare den senare som bör gynnas. Jag ansåg därför att åtal inte var påkallat från allmän synpunkt i fråga om de ansvariga utgivare som självmant hade tagit bort det anmälda materialet.

Jag har utöver det nu nämnda ärendet tillämpat den nya bestämmelsen i ett relativt stort antal förundersökningar mot Nordfront avseende yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Det har, än så länge, i samtliga fall lett till att den information som jag i min underrättelse har angett som innehållande otillåtna yttranden, har avpublicerats inom tvåveckorsfristen.

Regeln har kritiserats även i det sammanhanget, dock utifrån en annan utgångspunkt. Här har kritiken gått ut på att ansvarig utgivare alltför enkelt undgår ansvar. Utgångpunkten för regeln är ju förstås att den begränsar möjligheten att lagföra en ansvarig utgivare för yttrandefrihetsbrott. Å andra sidan tas de artiklar som innehåller otillåten information bort. Att möjligheten till lagföring minskade men att detta i viss mån uppvägdes av att det otillåtna yttrandet avpublicerades diskuterades under lagstiftningsarbetet och ansågs utgöra en rimlig avvägning. Kritiken till trots är det från min utgångspunkt självklart att regeln inte kan tillämpas på olika sätt beroende på vilken ansvarig utgivare som den riktas mot.

Regeln om ansvarsfrihet efter underrättelse har varit i kraft under mycket kort tid och har redan debatterats och kritiserats. Det har även framförts önskemål om att utformningen av bestämmelsen ska ses över av 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté. Som framgår har regleringen både fördelar och nackdelar. För egen del anser jag att underlaget för en sådan utvärdering nog är alltför begränsat, än så länge.

Mari Heidenborg
Justitiekansler