Att vara advokat är ett yrke och ett ansvar

Som generalsekreterare brukar jag inte sällan motta reaktioner och synpunkter från ledamöterna. Dessa är i allmänhet mycket kloka och välkomna. Vissa synpunkter är kanske mindre genomtänkta. Men, även sådana kan vara värdefulla. De säger något om problemen med att nå ut med information och kunskap till en heterogen advokatkår.

I varje nummer av denna tidskrift behandlas olika aktuella yrkesfrågor i vid bemärkelse. Så också i nyhetsbrevet, liksom på hemsidan, där nyheter och avgivna remissyttranden dagligen publiceras. Om man följer dessa informationskanaler får man en god inblick i vad Advokatsamfundet och dess olika organ och företrädare gör, vilka frågor som är aktuella och vilka specifika åtgärder som vidtas. Och jag kan försäkra att Advokatsamfundet uträttar väldigt mycket.

Advokatsamfundets deltagande i lagstiftningsarbetet är i mycket hög utsträckning beroende av ledamöternas insatser. Dessa insatser förutan skulle vi inte kunna avge ett så stort antal remissyttranden eller delta som experter i så många utredningar. Den disciplinära verksamheten skulle heller inte kunna fungera utan de gigantiska insatser som disciplinnämndens ledamöter bidrar med. Även uppdraget som styrelseledamot innebär krav på betydande ansvar och engagemang. Jag skulle dock innerligt önska att fler ledamöter engagerade sig och tog ansvar för utvecklingen av yrket, utanför den dagliga verksamheten.

Engagemanget för vår gemensamma organisation och dess aktiviteter tar sig olika uttryck. Av utvärderingarna efter Advokatdagarna, Rakelkonferenser, advokatexamenskurser med flera slås man av hur vissa kolleger stundom kan lägga ned så förvånansvärt stor energi på att kritisera allt från valen av maträtter, talare och deras kön till min klädsel. Vissa upprörs till exempel över att Grand Hôtel när de ska servera sexhundra lunchgäster under en timme, två år i rad på Advokatdagarna har serverat sin utmärkta signaturrätt, wallenbergare. Andra är allmänt irriterade över att numerären kvinnor som föreläser i förhållande till antalet män inte är identiskt. Vissa tycker att musiken är för hög. Några är inte nöjda med att det serveras vin på middagen och så vidare. Någon ogillar att jag och en annan föreläsare som är kvinna har varit ”kostymklädda”, ”anorektiska” och ”ansiktslyfta” med mera. Kritik har även framförts över att generalsekreteraren vid den traditionella middagen i samband med Advokatdagarna vid sitt bord placerat inbjudna gäster som justitieministern och domare från de högsta domstolarna i stället för bara advokater. Knappologiska synpunkter får man leva med, även om det stundom kräver ett inte obetydligt mått av överseende, tålamod och humor i kombination.

Påståenden från ledamöter att Advokatsamfundet inte tillräckligt skulle engagera sig i för kåren angelägna yrkesfrågor som timkostnadsnormen, rättshjälpen och jämställdhetsfrågor har jag betydligt svårare att överse med. Bortsett från att även detta givetvis är fel i sak och att det är ett uttryck för att vi inte lyckats förmedla vad vi gör. Men det avslöjar också ett bristande engagemang i och förståelse för Advokatsamfundets arbete.

Jag delar den frustration som många känner över att taket för rättshjälpen inte har höjts på tjugo år. Det är något som vi har påtalat ett oräkneligt antal gånger. Det innebär ju att det endast är de bemedlade som har en reell möjlighet att få sin sak prövad. Underlåtenheten att höja taket har uppenbarligen medvetet hållits tillbaka av statsmakterna med utebliven access to justice för stora delar av det svenska samhället och särskilt för de mest behövande, som följd. Jag delar också den djupa frustration som många humanjurister, framför allt i Stockholm, känner över timkostnadsnormens utformning och utveckling. Advokatsamfundet har aktivt drivit dessa båda frågor de senaste tjugo åren och för övrigt långt dessförinnan.

När frågan om ersättningen till rättsliga biträden liksom höjning av gränserna för rättshjälpen senast utreddes år 2014 var Advokatsamfundets chefsjurist expert i den så kallade Biträdeskostnadsutredningen. Enligt direktiven 2013:12 skulle utredningen bland annat se över om tillgången till offentliga försvarare och målsägandebiträden skulle begränsas. Utredaren, den förre lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekeberg, var under utredningens gång synnerligen angelägen att ta del av advokaternas erfarenheter och synpunkter. Utöver samfundets expert i utredningen besökte han i detta syfte avdelningarna, däribland Stockholmsavdelningen, som sysselsätter hälften av Advokatsamfundets ledamöter. Inför årsmötet skickades ett antal centrala frågor ut angående orsakerna till kostnadsökningarna för rättsliga biträden, frågan om skärpning av möjligheterna att byta försvarare, justering av gränserna för rättshjälp, taxan i brottmål, eventuell differentiering av ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden med mera. Till mötet med utredaren anmälde sig 24 personer att jämföras med 250 anmälningar till middagen i omedelbar anslutning efter årsmötet. Det föranledde mig att skriva ett mail till Stockholmsavdelningens ledamöter med uppmaningen att infinna sig till mötet för att dels få information, dels framföra erfarenheter och synpunkter. Det föranledde ytterligare ett femtiotal att anmäla sig.

Nyligen anordnade vi ett möte på kansliet med den tidigare lagmannen i Stockholms tingsrätt, Stefan Strömberg, som för närvarande har i uppdrag att utreda hur rättshjälpsprocessen kan och bör reformeras. Det är en utredning som är av central betydelse för ombud och biträden samt deras klienter. Samfundet är representerat av Mia Edwall Insulander i den referensgrupp som knutits till utredningen. När chefsjuristen inbjöd verksamma advokater och biträdande jurister till ett möte med utredaren på kansliet anmälde sig fem personer. Tre advokater infann sig.

Jag tycker att denna brist på engagemang är rätt bedrövlig. Särskilt i ljuset av det från tid till annan höga tonläge som vissa ger uttryck för i sin fullt förståeliga frustration över bristerna i systemet. Men trovärdigheten i våra försök att påverka politiker och utredare om det angelägna i att höja taket i rättshjälpen, liksom att se över systemet med timkostnadsnormen, är inte övertygande om de närmast berörda inte ens besvärar sig med att komma när tillfälle ges att påverka.

Såväl på den humanjuridiska som på den affärsjuridiska sidan brukar också behovet av att marknadsföra advokat­rollen och tydligt klargöra skillnaden mellan advokater och andra konsulter påpekas. Behovet är stort. Det finns ett betydande kunskapsunderskott i denna fråga, som dessvärre också finns hos de brottsbekämpande myndigheterna. Ansvaret för detta åvilar givetvis Advokatsamfundet, men i lika hög grad de enskilda ledamöterna.

Det brukar från de stora affärsjuridiska byråernas sida ur ett yrkesperspektiv också framställas önskemål om lindring av det advokatetiska regelverket, framför allt vad gäller reglerna om intressekonflikter. Dessa är medvetet stränga därför att de ska garantera att advokatens kärnvärden, det vill säga oberoendet, lojalitetsplikten och tystnadsplikten, inte riskerar att eftersättas. Sverige är en liten jurisdiktion. Stora byråer drabbas därför inte sällan av att de måste tacka nej till uppdrag. Det är en konsekvens som dock inte kan avhjälpas genom en uppluckring av regelverket. Utan endast genom upprätthållandet av detsamma. I vart fall om man önskar värna advokattiteln och vad den står för.

Det etiska regelverket är detsamma för alla advokater oavsett inriktning och var advokaten är verksam. Advokat­etiken är det kitt som utgör grunden för advokatyrket och ytterst för en gemensam yrkesidentitet och därmed sammanhållningen i kåren. Advokatetiken är grundvalen för klienternas privilegier. Rättegångsbalken anknyter direkt till våra regler om god advokatsed. Det är detta som utgör grunden för vår skyddade advokat­titel. I detta perspektiv finner jag det anmärkningsvärt att advokattiteln används i allt mindre utsträckning. På affärsbyråerna delas juristerna in i delägare och biträdande jurister. Advokattiteln tycks i marknads­föringshänseende sakna större tyngd. Firman som varumärke anges i dag bara med ett namn. Ordet advokat eller advokatbyrå står inte sällan undangömt långt ned på hemsidan, brevpapperet eller visitkortet. På visitkorten anges i stället för titeln advokat, del­ägare, dessutom oftast på engelska – partner. De som inte är delägare har olika engelska benämningar. Titeln advokat lyser ofta med sin frånvaro.

Detta är ju givetvis ett stort misslyckande. Hur ska varumärket advokat och allt som detta står för vinna respekt om inte ens advokaterna själva stolt värnar titeln advokat. För det är ju den som skiljer oss från konsulterna och tillerkänner advokatens klienter en rad privilegier. Denna skillnad riskerar att urholkas. Penningtvättslagstiftningen är ett exempel härpå. Och det senaste förslaget om rapporteringsskyldighet vid så  kallade skatteupplägg ett annat. Kåren gör klokt i att bättre vårda det som är specifikt för vårt yrke och inte minst den rättsligt skyddade yrkestiteln. Om inte vi tycker att titeln är viktig kanske samhället i övrigt inte heller gör detta.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se