Att vara advokat i mänsklighetens tjänst

Alla vet att jorden står inför existensiella utmaningar. Kärnvapenupprustning, klimatförändringar och den utbredda fattigdomen utgör i dag reella hot mot vår fortlevnad. Vem ska stoppa den utveckling som för närvarande ser ut att kunna ödelägga vår planet och skapa förutsättningar för kaos och krig? Har advokaterna ett ansvar?

Svaret på den frågan är enligt min mening obetingat ja. Advokater har ett samhällsansvar som sträcker sig längre än att företräda den enskilde klienten. Vi har ett ansvar för rättssamhället och grundläggande rättsliga normer. Många advokater engagerar sig också för försvaret av rättsstatliga principer och mänskliga rättigheter på ett sätt som går längre än klientintresset i enskilda uppdrag.

Jag deltog nyligen, tillsammans med 6 000 advokater från hela världen, varav 140 svenska kolleger, i International Bar Associations årliga sammankomst, som detta år förlagts till Rom. Där diskuterades under en vecka allt ifrån teknikutveckling, jämställdhet inom advokatyrket, business och human rights, relationen mellan advokatsamfunden och advokatbyråerna, hoten mot rättsstaten, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 70 år efter dess tillkomst till staters inblandning i strategiska företagsöverlåtelser. Jag nämner dessa från mitt perspektiv som nyvald ordförande i IBA Human Rights Institute, ett uppdrag som jag från kommande årsskifte med stolthet övertar från Hans Corell och som jag kommer att dela med den framstående australiensiske HD-domaren Michael Kirby. Listan över insatsområden kan givetvis göras mycket längre med utgångspunkt i materiell juridik på många rättsliga områden.

Teknikutvecklingen har redan påverkat advokatbranschen. Utvecklingen mot AI (artificiell intelligens) kommer att i närtid innebära mycket stora förändringar för advokatyrket. De som inte är med riskerar att slås ut. Denna utveckling innebär inte att advokater inte kommer att behövas. Men teknikutvecklingen kommer med säkerhet att påverka advokatens arbetsbetingelser. Teknikutvecklingen kommer likaså att ställa stora krav på säkerhetsmedvetande. Den kommer drastiskt att förändra advokatbyråernas arbetssätt.

En annan angelägen fråga som diskuterades under IBA-konferensen var bristen på mat. Världens befolkning beräknas år 2050 uppgå till 9,8 miljarder. I ljuset bland annat av att jordens vattenresurser till följd av klimatförändringarna reduceras kraftigt, måste matproduktionen göras hållbar. Matbrist blir en rättslig fråga. En illustration av människornas utsatthet ser vi dessa dagar i flyktingströmmarna från Honduras med tusentals människor på flykt från fattigdom på vandring mot USA. Detta är förmodligen bara början på vad som kan komma att upprepas inom en inte alltför avlägsen framtid. Klimatflyktingar kan redan räknas i tiotals miljoner. Vad är då lösningen? Blockchainteknologi kommer enligt många advokater bland annat att kunna bidra till systemförändringar i den globala matproduktionen genom att man lättare bör kunna finna var det finns tillgängliga matresurser. Detta bidrar i sin tur till att korruption och bedrägerier minskar. Blockchain kan också enkelt erbjuda en rad lösningar för att möta problem med smittad och kontaminerad mat, liksom utnyttjande av små jordbruk i den globala livsmedelsförsörjningen. Tekniken, rätt använd, kan möjligen komma att bli en del av lösningen på många av dagens allvarliga utmaningar.

Men modern teknik kan också användas till att skapa massförstörelsevapen. Jag modererade tillsammans med justice Kirby en session betitlad Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen: Vad kan advokater göra och hur långt kan internationell rätt påverka utvecklingen?

Förra året tilldelades International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN, Nobels fredspris för sitt outtröttliga arbete. Ett resultat av detta arbete resulterade i FN:s konvention om kärnvapenförbud, som förbjuder kärnvapen globalt. 122 av FN:s medlemsstater röstade för konventionen, däribland Sverige. Konventionen träder i kraft när 50 länder undertecknat och ratificerat konventionen.

Det finns som bekant för närvarande fem erkända kärnvapenstater: USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland. Till dessa kommer Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Länderna innehar cirka 15 000 kärnvapen. (Många uppskattar antalet till över 20 000.) Dessa vapen är kapabla att förinta världen flera gånger om. Sprängkraften är tusentals gånger starkare än för 73 år sedan när de första atombomberna fälldes över Japan. Ett fullskaligt kärnvapenkrig i dag skulle utplåna mänskligheten. Även ett begränsat kärnvapenkrig skulle sannolikt leda till massdöd och allvarlig klimatpåverkan med svältkatastrofer som följd.

Tyskland, Belgien, Italien och Nederländerna förvarar amerikanska kärnvapen på sitt territorium. Tillsammans med kärnvapenmakterna bojkottade dessa länder förhandlingarna som syftade till att införa ett förbud mot kärnvapen. Detta är från förnuftbaserade och humanitära utgångspunkter svårt att förstå, inte minst när man betänker att 340 000 människor hade avlidit fem år efter att atombomberna 1945 fällts över Hiroshima och Nagasaki.

Internationella domstolen i Haag gav 1996 en så kallad advisory opinion som förpliktade alla kärnvapenstater att inleda förhandlingar i syfte att reducera antalet kärnvapen. Bakgrunden var en fråga från FN:s generalförsamling till domstolen, om hot eller användning av kärnvapen under några omständigheter var tillåtna under internationell rätt. Utlåtandet är inte rättsligen bindande, men det utgör ett tolkningsdatum om vad som måste uppfattas som gällande folkrätt.

Haagdomstolens 14 ledamöter var eniga i sin vädjan till staterna att förhandla i ”good faith” i syftet att nedrusta alla kärnvapen. När det gällde lagligheten av kärnvapen kom domstolen (11–3) fram till att det saknades förbud mot hot om och användning av kärnvapen. Beträffande frågan om hot eller användning kunde anses strida mot internationell rätt och internationell humanitär rätt rådde stor oenighet. Sju domare röstade för att så var fallet. En av dessa fann att det skulle kunna vara lagligt under extrema förhållanden och i självförsvar. Sju domare röstade emot, var­av två av ledamöterna ansåg att förslaget inte gick tillräckligt långt. De ansåg att användning av kärnvapen eller hot därom utgör ett brott mot grundläggande principer i internationell rätt och representerar en negering av de mänskliga hänsyn som ligger till grund för den humanitära rätten. Fem ansåg att hot eller användning av kärnvapen inte stred mot internationell rätt.

Internationella domstolens budskap har inte tagits ad notam. I stället pågår sedan flera år en kapprustning mellan i första hand USA och Ryssland av den redan gigantiska kärnvapenarsenalen. President Obama beslutade redan 2016 om en betydande satsning på modernisering av kärnvapenprogrammet, vilket den nuvarande presidenten har vidareutvecklat. Till detta kommer att inte minst USA har bedrivit starka påtryckningar på länder, däribland Sverige, att inte skriva på och ratificera kärnvapenkonventionen, vid äventyr att det försvarspolitiska samarbetet annars skulle riskeras. Även Ryssland, Frankrike och Storbritannien har verkat för att förhindra att avtalet skrivs på. Som en följd härav tillsatte regeringen 2017 en utredning för att analysera konsekvenserna för Sveriges vidkommande vid ett undertecknande och en ratificering av konventionen. När denna tidning trycks, den 31 oktober, ska utredningen vara klar.

Kan då verkligen advokater göra skillnad i en fråga som är så invävd i politiska överväganden och föreställningar om staters överlevnad och försvar? Frågan är motiverad. Men, enligt de namnkunniga paneldeltagarnas mening har advokater en skyldighet att medverka i positiv förändring. Den allmänna meningen var att advokater har varit alldeles för tysta när det gäller kärnvapenfrågan. Det kan ha att göra med att den är känsloladdad. Den berör människans förmåga att av egen kraft framkalla katastrof för mänskligheten, på samma sätt som klimatkrisen. Både kärnvapenfrågan och klimatkrisen har dock starka juridiska implikationer. Om frågor som ytterst handlar om mänsklighetens överlevnad långsiktigt ska kunna lösas, måste nämligen rättsstatens principer upprätthållas. Då krävs att det finns engagerade advokater som driver dessa frågor.

Jag tycker att det är konstigt att sammanslutningar som Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet i sin strävan att belysa kärnvapnens humanitära effekter, inte fått sällskap av världens advokater. Det är egendomligt att kärnvapen är de enda massförstörelsevapnen som inte är förbjudna, särskilt i ljuset av de potentiellt ödesdigra konsekvenserna av deras användning. Såväl biologiska som kemiska vapen har förbjudits i bindande avtal, liksom klusterbomber och antipersonella minor. I dessa sammanhang har Sverige varit mycket aktivt i syfte att värna skyddet för civilbefolkningen.

Advokater har varit instrumentala i uppbyggandet och försvaret av rättsstatens grunder. Advokater har aktivt bidragit till att centrala internationella konventioner antagits. I tider av populism kan vi inte abdikera från våra skyldigheter som ansvarsfulla världsmedborgare. Vi kan inte avstå från att använda vårt kunnande till mänsklighetens fromma utan åtskillnad av gränser. Därför har jag personligen, väl medveten om att många advokater inte delar min uppfattning, mycket svårt att förstå varför vi inte med kraft ska verka för att Sverige skriver under och ratificerar kärnvapenkonventionen. Konventionens genomförande kommer att ta tid. Men, det är inget argument för att avstå. Acceptans av konventionen ska inte betingas av att vi åter en gång tvingas uppleva kärnvapenkrigets fasor. Vi bör handla nu. Och konventionens normerande effekt ska inte underskattas.

Det är i sammanhanget glädjande att kunna konstatera att Norska ­Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen är advokat och tillika norska advokatsamfundets tidigare ordförande!

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se