Integritet i en digital tidsålder

Lagrådet har under förra året och i år uttryckt allvarlig kritik mot många högprioriterade lagförslag från regeringen. Särskilda regler för upphandling av välfärdstjänster, En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet, Straffrättsliga åtgärder mot sexköp utomlands och mot utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter, Förändrade skatteregler för delägare i fåmansbolag och Lag om passageraruppgifter i brottsbekämpningen för att nämna några. Det kan i sammanhanget anmärkas att även Alliansen när den hade regeringsmakten kom i åtnjutande av allvarlig kritik från Lagrådet. Inte heller den kritiken följdes alltid. Riksdagens maktbärande partikonstellationer måste nog härvidlag betraktas som lika goda kålsupare.

Att det är valår märks också på den alltmer uppskruvade tonen i det offentliga samtalet. Till detta bidrar inte minst sociala medier. Risken är där uppenbar att fakta förvrängs och fokus förskjuts från sakfrågor till karaktärsmord på motståndaren. Detta är ett illavarslande scenario, särskilt när det är riksdagsmän som använder sig av sociala plattformar på ett sätt som inte precis är ägnat att stärka tilltron till den lagstiftande församlingen. Sociala medier är inte de bästa plattformarna när det gäller värnandet av personlig integritet. Tvärtom.

Allmänna val är en förutsättning för en demokratisk rättsstat. Ett självklart villkor är att valen inte manipuleras. Det förutsätter, bland annat, att de röstberättigades integritet skyddas. Erfarenheterna från valet i USA när president Trump kom till makten, liksom utgången i Brexitomröstningen, vittnar om farorna i den digitala tidsåldern. Den senaste tidens uppmärksammade avslöjanden om hur Cambridge Analytica skaffat sig tillgång till stora mängder integritetskänsliga uppgifter från Facebook är bara ett av många sådana exempel. Till detta kommer hur de stora digitala plattformarna på nätet tillåter hot och hatsajter att sprida kränkande, diskriminerande och ofta direkt brottsliga uttalanden, med inslag av hets mot folkgrupp, uppmaningar till terrorism och andra allvarliga brott. Detta äventyrar den öppna diskussionen och ytterst det demokratiska samtalet. Sådana företeelser riskerar även att leda till regler om censur och, minst lika illa, till självcensur. Integriteten är således en förutsättning för utövandet av de demokratiska rättigheterna och redan därigenom skyddsvärd.

Att integriteten är under hot är ingen nyhet. Men, att integriteten på kort tid har blivit en kommersiell handelsvara är något som inte rönt lika stor uppmärksamhet, som när lagstiftaren för att stärka brottsbekämpningen i ökad utsträckning vill ha möjlighet att övervaka oss alla. Jag har under de senaste två åren bland annat suttit som expert i Datalagringsutredningen och Utredningen om hemlig dataavläsning. Utredarna där har lämnat sina betänkanden till justitieministern och dessa har också varit ute på remiss. Förslagen berör i högsta grad frågan om statens möjligheter att i brottsbekämpande syfte få göra intrång i vår integritet. De innehåller mycket svåra avvägningar mellan å ena sidan säkerhet och brottsbekämpning, samt å andra sidan rättssäkerhet och integritet.

Den tekniska utvecklingen går fort. Argumenten för införandet av nya hemliga tvångsmedel och utvidgad övervakning grundar sig i huvudsak på den tekniska utvecklingen och dess mer påtagliga konsekvenser. I allmänhet är det jämförelsevis lätt att identifiera behovet och effektiviteten. Men, när det kommer till proportionaliteten och nödvändigheten i vårt demokratiska samhälle reser sig problemen. Hoten mot den personliga integriteten kommer dock som bekant inte bara från storebror staten.

De stora digitala teknikföretagen Microsoft, Google, Amazon, Facebook och Apple har en närmast ofattbar makt. Det blir en stor utmaning att effektivt reglera denna globala marknad. EU har vid ett flertal tillfällen konfronterat de amerikanska jätteföretagen med påståenden om missbruk av dominerande ställning. Under förra året bötfälldes Facebook med 110 miljoner euro för att under 2014 ha förvärvat WhatsApp och med 2,42 miljarder euro för att de favoriserat sin egen näthandelstjänst vid onlinesökningar på nätet. Den europeiska lagstiftaren saknar, med stöd av nuvarande konkurrensregler, i realiteten möjlighet att effektivt sanktionera Microsofts förvärv av LinkedIn och liknande koncentrationer av makten. Här skulle den svenska konkurrensrättsliga regleringen enligt vissa kunna vara en inspirationskälla för EU att kontrollera de stora teknikbolagen. Andra ser en sådan utveckling som ett allvarligt hot. Om detta kan man ha olika synpunkter.

Teknikutvecklingen och artificiell intelligens har redan påverkat konkurrensen. Algoritmerna och data på nätet kommer också i framtiden att enkelt kunna påverka priser med prisdiskriminering som följd. Att algoritmer i dag bidrar till allvarlig diskriminering på nätet har Dagens Nyheters publiceringar nyligen visat. Ett dystert exempel är den antisemitiska hydrans alltmer oblyga agerande. Publiceringar som de i DN är viktiga bidrag till människors information och därigenom till den demokratiska processen. För min del tror jag att storskalig handel med integritetskänsliga uppgifter insamlade hos sociala medier inrymmer så allvarliga problem att global lagstiftning nog måste övervägas. Jag inser samtidigt att ett sådant projekt rymmer svåra principiella och tekniska problem. Men den nyligen timade Facebook-skandalen kan mycket väl bli en utlösande faktor i den riktningen.

Den digitala verkligheten ställer lagstiftaren inför stora och närmast oöverstigliga problem. I Europa kommer GDPR-förordningen att den 25 maj bli lag i Sverige och övriga EU. Lagstiftningen tar sin utgångspunkt i den enskildes personliga rättigheter, innefattande rätten att bli glömd. I USA har FCC (United States Federal Communications Commission) samtidigt beslutat att upphäva de under president Obama införda reglerna som förbjöd bredbandsbolag att öka hastigheten för de webbsidor man ville prioritera och att sänka hastigheten för andra. Detta var en reglering som byggde på den demokratiska tanken att det skulle råda nätneutralitet. Den innefattade bland annat att all internettrafik skulle ske i samma hastighet. Det nya beslutet från FCC i december förra året har förståeligt nog väckt starka reaktioner på många håll och står på sitt sätt i kontrast till den nya regleringen inom EU. Detta är inte ägnat att underlätta en global reglering.

Mycket kan sägas om GDPR. Den vällovliga ambitionen är dock att skydda den personliga integriteten. Huruvida lagstiftningen kommer att kunna utgöra ett verkligt skydd mot integritetsintrång återstår att se. En sak är dock säker. Det är långt kvar till att vi kommer att kunna åstadkomma en universell reglering av internet.

Många har i anledning av den senaste tidens uppmärksammade avslöjanden, på goda grunder, efterlyst just en universell reglering av rättigheterna på internet. Samtidigt betonas från andra håll, likaså på goda grunder, riskerna för att yttrandefriheten inskränks med en sådan reglering. Svårigheterna torde vara stora. En global reglering kräver bland annat att länder som Kina och andra diktaturer avstår från sina inskränkningar i yttrandefriheten och tillgången till internet. Något som i dagsläget förefaller avlägset. Makten hos teknikdrakarna är samtidigt utmanande. Å ena sidan riskerar enskilda att drabbas genom hat och hotfulla publiceringar, å andra sidan riskerar enskilda att inte komma till tals när teknikdrakarna godtyckligt beslutar att inte tillåta publicering.

Problematiken är dock inte ny. Den kan, från principiella utgångspunkter, överföras till den pågående diskussionen om traditionella medier. Det är inte bara sociala medier på teknikdrakarnas plattformar som påverkar den demokratiska processen. Traditionella medier utövar i än högre grad inflytande genom sina publiceringar. Dessa utgör en av grundvalarna i en rättsstat. Det är därför viktigt att de när de till exempel skildrar våldet i vissa förorter inte, mot bättre vetande, skapar intrycket av att det närmast råder inbördeskrig i stora delar av landet. Sådana bilder skapar falska eller i vart fall mycket överdrivna hotbilder och inte minst rädsla. Det inger inte förtroende när medierna, i Metoos kölvatten, skapar närmast förföljelseliknande drev mot enskilda politiker och makthavare som, rätt eller fel, ådragit sig människors missnöje, utan att ha gjort sig skyldiga till brott.

Förtroendet för traditionella medier är med rätta högt. De utgör en central funktion i vår demokrati. Det innebär ett stort ansvar, som man i allmänhet bär med den äran. Men, min personliga uppfattning är dock att såväl Dagens Nyheter som Aftonbladet gick allvarligt vilse i sina publiceringar om talmannen Urban Ahlin och om teaterchefen Benny Fredriksson. I Benny Fred­rikssons fall med djupt tragiska konsekvenser. Allvarlig kritik kan också riktas mot flera andra publiceringar av upprop i anledning av Metoo. Ändamålet helgar faktiskt inte medlen, även om ekonomiska och populistiska intressen kan förorda annorlunda. Självrannsakningens tid kommer.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se