Förtroendet för rättsväsendet – vårt gemensamma ansvar

För en tid sedan publicerade Brå rapporten Nationella trygghetsundersökningen 2017 – Om utsatthet, otrygghet och förtroende (rapport 2018:1). Undersökningen, som bygger på ett stort antal intervjuer med personer i åldrarna 16–79 år, genomförs årligen. Det senaste resultatet visar att förtroendet för rättsväsendet som helhet har minskat med 6 procentenheter i förhållande till 2016. För domstolarnas del minskade förtroendet med 5 procentenheter. 2016 hade drygt hälften av de tillfrågade (52 procent) stort förtroende för oss. 2017 hade denna siffra minskat till 47 procent. Under ett antal år dessförinnan låg siffran relativt konstant och resultatet 2017 kan alltså utgöra ett trendbrott.

Att ett högt förtroende för rättsväsendet i allmänhet och för domstolarna i synnerhet är centralt i en demokrati behöver knappast påpekas. Ett högt förtroende är den kanske viktigaste anledningen till att man rättar sig efter våra domar och beslut. Ett högt förtroende innebär också att de som exempelvis utsätts för brott vågar polisanmäla det.

Inom Sveriges domstolar bedrivs sedan flera år ett långsiktigt arbete med förtroendefrågorna. På vår domstol har dessa frågor stått i fokus under lång tid. Vi arbetar systematiskt med hur vi på bästa sätt ska bemöta dem som kommer i kontakt med oss och hur vi ska utforma våra domar och beslut för att dessa ska vara så tydliga och begripliga som möjligt. Vårt klarspråksarbete resulterade förra året i att vi vann Språkrådets utmärkelse Klarspråkskristallen för ”föredömligt klarspråksarbete”. Vi arbetar också systematiskt med mediefrågor. Att säkerställa att den information om oss som når medborgarna genom medierna är så allsidig och korrekt som möjligt är kanske vår allra viktigaste uppgift från förtroendesynpunkt. På vår domstol sker detta på olika sätt. Vi har en mediegrupp som arbetar med frågor som när och hur vi ska ta initiativ till kontakter med media genom pressmeddelanden, pressträffar etc. Alla domare måste också vara beredda att svara på frågor från media. De tränas därför på detta. Ett annat sätt att informera om vår verksamhet är att använda sociala medier. Södertörns tingsrätt finns till exempel på Twitter, Facebook och Instagram. Vi har en egen blogg, Domarbloggen, där vi på olika sätt deltar i samhällsdebatten genom att informera om och förklara vår och andras roller i rättssystemet, hur lagstiftningen ser ut och varför vi dömer som vi dömer. Att arbeta brett och uthålligt med förtroendefrågorna är således något som vi prioriterat och prioriterar. Att vinna förtroende tar lång tid. Det är inte heller något som man får utan det måste förtjänas om och om igen.

Det är i ljuset av vårt arbete med förtroendefrågorna som jag vill lyfta den debatt som blossade upp vid jultid efter vår friande dom i det så kallade Fittjamålet. Vi insåg att detta var ett mål som av flera skäl – en påstådd gruppvåldtäkt mot en utsatt kvinna och en polisutredning som dragit ut på tiden – sannolikt skulle bli uppmärksammat. En av våra chefsrådmän med lång erfarenhet var ordförande i målet. I samband med att rätten avslutade huvudförhandlingen planerades för hur den kommande domen skulle kommuniceras ut. Tingsrätten beslutade att det skulle hållas en pressträff i anslutning till att domen meddelades. Chefsrådmannen förberedde sig både med hjälp av vår mediegrupp och genom Domstolsverkets presstjänst. Hon skrev också en särskild sammanfattning av domen som fogades till pressmeddelandet. Vid pressträffen förklarade chefsrådmannen varför rätten kommit fram till en friande dom – att bevisningen inte var tillräckligt stark och varför den inte var det. Hon svarade också på frågor och ställde upp på en mängd enskilda intervjuer.

Att en friande dom i ett våldtäktsmål i sig väcker känslor är inte konstigt. Det gäller i än högre grad om åtalet rör en gruppvåldtäkt. Oavsett utgången finns ju alltid ett personligt lidande i bakgrunden. Trots att vi alltså gjorde allt vi kunde för att förklara varför utgången blev som den blev förstod vi att vi skulle bli ifrågasatta. Det vi inte räknade med var att bli starkt kritiserade av en av de professionella aktörerna i målet som bland annat uttryckte att ”domen är en skam för vårt rättssystem”. Uttalandet gjordes i direkt anslutning till att domen meddelades och kablades ut i alla större nyhetsmedier. Som dömande domstol hade vi i det läget naturligtvis ingen möjlighet att gå i polemik med uttalandet. Även om några andra aktörer inom rättsväsendet faktiskt gick ut och bemötte uttalandet ledde medierapporteringen efter domen bland annat till att vi fick in en stor mängd mer eller mindre hatiska mejl och brev från allmänheten. Några uttryckte till exempel att vi var ”riktigt jävla sjuka individer” respektive ”hoppas att det är era döttrar eller flickvänner som blir brutalt gruppvåldtagna och misshandlade nästa gång”. Också på sociala medier var stämningen mycket upprörd och många uttryckte vad de på olika sätt ville göra med domaren i målet. Flera av dem hänvisade till det nämnda uttalandet.

När stämningen lugnat sig lite, i slutet av januari, fick jag själv frågor från flera medier om de hatiska brev, mejl och kommentarer som vi fått in och om uttalandet att ”domen är en skam för vårt rättssystem” kunde ha påverkat reaktionerna. Jag svarade att jag är övertygad om att uttalandet bidragit till de starka reaktioner vi fick och det är jag fortfarande. Naturligtvis ska vem som helst kunna kritisera en dom som man inte är nöjd med eller uttrycka en annan åsikt till exempel när det gäller bevisvärderingen. Att som professionell aktör göra ett så starkt offentligt uttalande som gjordes här menar jag dock väcker betänkligheter. Uttalandet ledde till att den stora allmänheten, som normalt inte läser domen själva utan förlitar sig på medierapporteringen, bibringades uppfattningen att domstolen vid sin bedömning helt gått utanför sina ramar och överhuvudtaget inte respekterat gällande lagar och regler. Med uttalandet missleddes människor på ett allvarligt sätt. Och även om det inte var avsikten leder ett uttalande som det nu aktuella ofrånkomligen också till att förtroendet för rättsväsendet och särskilt för domstolarna minskar.

Slutsatsen av allt detta är att ett förtroende kan ta flera år av idogt arbete att bygga upp men det kan raseras på ett ögonblick genom några förflugna ord i fel situation eller genom en missvisande eller alltför förenklad medierapportering. Förtroendet för rättsväsendet är som jag inledde med helt centralt i en demokratisk rättsstat. Brist på förtroende kan ytterst leda till att till exempel våldtagna kvinnor väljer att inte anmäla övergreppen eftersom de inte tror att rättsväsendet tar dem på allvar. Vi som verkar i rättsväsendet, oavsett om vi är domare, åklagare, försvarare, målsägandebiträde eller ombud, har alla ett gemensamt ansvar för förtroendet för systemet. Jag skulle önska att vi nästa gång något liknande händer – för det kommer att hända igen – hjälps åt med att gå ut i den allmänna debatten och korrigera rena felaktigheter och förklara hur vårt rättssystem fungerar.

Petra Lundh
Lagman för Södertörns tingsrätt