Mathias Ståhle fick Advokatsamfundets journalistpris

Hur reagerade du när du fick veta att du hade fått priset?
– Med ganska stor förvåning, för det kom lite som en blixt från en klar himmel. Vi kriminalreportrar brukar inte vara så fruktansvärt populära i advokatkretsar!

Har sådana här priser någon betydelse för samhället och hur journalister uppfattas?
– För det stora flertalet vanliga människor tror jag att det finns en poäng i att visa att advokater är en vanligtvis ganska respekterad yrkesgrupp som är känd för att arbeta med saklighet, noggrannhet, tydliga definitioner, och som går väldigt metodiskt till väga. Det är egentligen en beskrivning som passar bra på journalister också. Det finns en pedagogisk poäng i att lyfta fram att du har två professionaliserade yrkesgrupper.

Hur kom du på idén att kartlägga och skriva om de främlingsfientliga propagandacentralerna och hur de trakasserar journalister?
– Min arbetsgivare ville att jag skulle titta på det här, inte för att göra en journalistisk granskning i första hand, utan därför att det var ett arbetsmiljöproblem på vår arbetsplats. Jag har många kolleger som har råkat ut för det. Jag såg ganska snabbt att det var så organiserat som vi tyckte oss se, och att graden av organisering var mycket högre än vanligt. Det förklarar också varför vi valde att titta just på hoten som riktar sig mot journalister. 

Har du haft intresse för de här frågorna tidigare?
– Jag har skrivit mycket om skinnskallar, högerextremister, de nya nazistpartierna som börjar växa fram, och skrivit om AFA och Revolutionära fronten på vänsterkanten. Och nu på senare år har jag också fått börja blanda in de militanta jihadisterna som verkar i olika källarmoskémiljöer. De är lite samma andas barn, alltihop.

Vad är den viktigaste frågan just nu i Rättssverige?
– Att bevara öppenheten i rättsprocessen. Där finns starka krafter i hela samhället som vill begränsa insynen från utomstående. Med rättsprocessen är det så tydligt att den alltid har byggt på att trovärdighet kommer av – förutom från att det är opartiska bedömningar som görs av jurister i rättssalen – att allmänheten har möjlighet att sitta med och titta på hur man har kommit fram till slutsatserna som ligger till grund för domen. Där blir det år för år större och större inskränkningar.

– Vi har också ändringar i offentlighet och sekretess, till exempel när det gäller anhållanden. Fram till oktober förra året var det en offentlig handling om någon fick ett förordnande om offentlig försvarare, och jag kunde gå in och se vem som hade fått en offentlig försvarare. Nu skapar sekretessen en möjlighet för polisen att få en person anhållen utan att någon – inte familj eller någon annan – över huvud taget vet om att det har skett. Personen försvinner bara från kartan. Och det är inte riktigt ett sådant samhälle som vi brukar säga att vi vill ha. I värsta fall kan man utsträcka det ända fram till häktning, och i vissa fall ända till åtal – och det kan vara rätt långa perioder.

Vad har du för bild av svenska advokater?
– Det finns två sorter som jag har lagt märke till: Den ena är den som jag uppfattar som mest intresserad av att ta inte särskilt komplicerade uppdrag. Sedan finns det den andra typen av advokat, där man anar att här finns det en idealistisk ådra – den här personen vill åstadkomma någonting, vill bevisa någonting, har lite tävlingsinstinkt och vill vinna för vinnandets skull. Det tror jag är en bra egenskap hos alla jurister, och det är samtidigt en väldigt bra egenskap när man rekryterar nyhetsjournalister. Tävlingsskalle – det har betydelse!