Återförvisning av bodelning

Klander och återförvisning

Är part missnöjd med en bodelningsförrättares beslut, har han möjlighet att överklaga – klandra – beslutet genom att väcka talan mot andre parten inom fyra veckor från delgivningen av beslutet vid den tingsrätt som förordnat förrättaren (ÄktB 17 kap. 8 § tredje stycket). Tingsrätten har att ex officio bevaka att klandertiden iakttagits. Fråga är om fastställelsetalan (1). Klandertalan kan dock kombineras med fullgörelsetalan, varigenom domen kommer att utgöra en exekutionsurkund (2). Den part som inte vederbörligt klandrat bodelningsbeslutet saknar rätt till ”anslutningsklander”(jfr RB 50 kap. 2 §). Svaranden kan alltså inte efter klandertidens utgång framställa yrkanden i målet om ändring av beslutet till sin fördel (3) men kan åberopa nya grunder för sin inställning.  Klandermålet handläggs som ordinär förmögenhetsrättslig tvist, det vill säga utan medverkan av nämnd (se RB 1 kap. 3 och 3 a §§, jfr ÄktB 14 kap. 17 och 18 §§).

I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom (ÄktB 17 kap. 8 § andra stycket). Initiativet härtill kan komma från part eller bestämmas ex officio av domstolen, det vill säga tingsrätten, hovrätten eller HD beroende på i vilken instans målet handläggs när saken aktualiseras. Lagen anger inte när yttrande ska inhämtas eller när återförvisning ska ske. Det får ske när domstolen finner att behov därav föreligger. Departementschefen har framhållit beträffande yttrande att det kan behövas mer information från förrättaren än vad som framgår av bodelningsbeslutet och eventuellt  förekommande bouppteckning (4). Ett exempel härpå kan vara närmare uppgifter om en komplicerad beräkning av avdrag för latent skatt, som belastar en tillgång, vars värde är tvistigt. Då kan förrättaren föreläggas att yttra sig däröver. Med tanke på den tidsutdräkt en återförvisning ofta medför, bör sådan bara komma ifråga när skälen därför är starka. Medan inhämtande av yttrande sker under klandermålets gång är normalt ett förordnande om återförvisning en del av domen. Domstolens avgörande av klander rörande en materiell tvistefråga – till exempel giltigheten eller tolkningen av ett äktenskapsförord – kan skapa behov av återförvisning av bodelningen. Förrättaren har vid sådant förordnande att återuppta sin handläggning och bestämma arten och omfattningen därav beroende på den sedan tidigare tillgängliga utredningen och sakens komplexitet.

Käranden kan i ett klandermål framställa nya yrkanden och parterna kan åberopa nya grunder (5). Detta innebär att dessa yrkanden och grunder inte måste ha prövats av bodelningsförrättaren dessförinnan. Att sådana framställts medför inte i sig ett behov av återförvisning. En prövning därav får göras i varje enskilt fall.

Det ankommer inte på domstolen att göra en bodelning med alla dess moment av andelsberäkning och lottläggning. Om sålunda en klandertalan avser ogiltigförklaring av ett äktenskapsförord, enligt vilket parternas samtliga tillgångar är enskilda, och talan bifalls, medför detta att domstolen återförvisar ärendet till bodelningsförrättaren. Det förhåller sig på samma sätt om klandertalan gäller huruvida förrättaren gjort ett felaktigt lagval.

En typisk klandertalan tar sikte på ändring av värdet av en viss tillgång och den ändring av bodelningslikviden som bifall till talan leder till. Då finns normalt inte behov av återförvisning. En annan gång kan klandret avse ändring av lottläggning av en fastighet. Oftast kombineras yrkande därom med yrkande om ändring av bodelningslikvid och saken kan då avgöras av domstolen. Ibland är emellertid fastigheten så värdefull eller eljest viktig, att ändring av dess lottläggning måste påverka hur fördelningen av de övriga tillgångarna ska göras. I sådant fall är återförvisning motiverad. Förrättarens ursprungliga delningsbeslut kan då behövas ändras i delar, som inte klandrats (6). Detta är inte rättsvidrigt då ett beslut om bodelning inte vinner laga kraft partiellt (7).

En prövning av om behov föreligger av återförvisning är normalt kopplad till en prövning av en eller flera materiella tvistefrågor såvida inte en återförvisning kan motiveras med domvilla, såsom när bodelningsförrättarens beslut är så oklart eller ofullständigt att det inte framgår av det hur förrättaren beslutat i saken (ÄktB 17 kap. 9 § och RB 59 kap. 1 § första stycket 3 p.).

Den återupptagna förrättningen

I vissa fall kan ett underkännande av bodelningsförrättarens beslut vara av sådan art att det undanröjs av domstolen och saken återförvisas för att en helt ny bodelning ska åstadkommas av förrättaren. Så kan vara fallet i de nämnda exemplen när förrättaren tillämpat visst lands lag och domstolen gjort ett annat lagval eller när förrättaren funnit att alla parternas tillgångar utgör enskild egendom på grund av ett äktenskapsförord medan domstolen gjort bedömningen att förordet är ogiltigt och att all egendom är giftorättsgods. Parterna är då fria att framföra nya yrkanden och att åberopa nya grunder inför förrättaren.

I det praktiska rättslivet har det ofta diskuterats vad som gäller för värdering av egendom vid återförvisning. Om denna innebär att en fullständig ny bodelning ska göras, kan det antas att egendomen ska värderas i vanlig ordning, det vill säga till sitt vid den nya delningen aktuella saluvärde med avdrag för latent försäljningskostnad och kapitalvinstskatt respektive tjänsteskatt (såsom för pensionsrättighet) (8).

Värderingsfrågan kompliceras om återförvisningen blott är föranledd av att en enstaka tillgång, som enligt förrättarens ursprungliga beslut bedömts vara enskild egendom, i klandermålets dom ansetts vara giftorättsgods. Många gånger är delningen därav enkel och behöver inte påverka den tidigare delningen av övriga tillgångarna. Den kan då värderas på vanligt sätt till sitt vid den nya delningen aktuella värde och tilldelas ägarmaken, som utger en bodelningslikvid till andre maken. Så är emellertid inte alltid fallet. Den kritiska tillgången kan till exempel vara ett mycket värdefullt företag och ägarmakens nettogiftorättsgods vara mycket mer värt än den andre makens. Han är då berättigad till att välja att inte utge fyllnaden av den andre makens giftorättsandel genom en bodelningslikvid utan i stället anvisa vissa andra honom tillhöriga tillgångar för ändamålet (ÄktB 11 kap. 7 och 9 §§). Då uppstår frågan om dessa tillgångar och/eller företaget ska beaktas till sitt efter återförvisningen aktuella värde eller om värderingen ska hänföras till tiden för förrättarens ursprungliga bodelning. Då makarnas giftorättsandelar ska beräknas med beaktande av samtliga tillgångars (och skulders) värde, lär skäl saknas att avvika från den grundläggande regeln, enligt vilken all makarnas egendom (och skulder) ska värderas utifrån sitt aktuella värde, här vid tiden för den bodelning som görs vid den efter återförvisningen upptagna förrättningen (9). Detta synes mig vara systematiskt korrekt. Emot en sådan ordning talar praktiska besvär. Det vore onekligen enklare om man vidhöll de gamla värdena på de tillgångar (och skulder), som omfattades av det ursprungliga bodelningsbeslutet och hänförde värderingen av företaget till tiden för det beslutet. Tidsutdräkten och kostnaden för den återupptagna förrättningen skulle också reduceras (10).

Kostnaderna

Ersättningen till en bodelningsförrättare vad avser arvode och utlägg delas som regel lika mellan parterna (ÄktB 17 kap. 7 §). Undantagsvis kan förrättaren besluta om skevdelning av kostnaderna om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anledning till det. Vem av dem som kan sägas ha vunnit tvisten saknar här betydelse. Förrättarens beslut om fördelningen av förrättningskostnaderna avgör saken slutligt om det inte klandras. Detta innebär att den make som sedan vinner en klandertvist i domstol därmed inte blir berättigad till kompensation av andre maken för sin andel av förrättningskostnaderna utan bara för sina rättegångskostnader i klandermålet. (11)

När en bodelningsförrättare fattar beslut om en bodelning efter återförvisning, har han att bestämma fördelning av den ersättning som han är berättigad till avseende den tillkommande förrättningen. Hans tidigare beslut om fördelning av kostnaderna avseende hans ursprungliga förrättning står sig såvida det inte klandrats i denna del. (12)

Örjan Teleman
Advokat

Örjan Teleman är advokat och konsult vid Amber advokater. I denna egenskap och som föreläsare och författare har han under många år ägnat sig åt ekonomisk familjerätt. Av honom har utgivits Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa samt Äktenskapsförord. Han har också svarat för senaste upplagan av Äktenskapsbalken. En kommentar samt medverkar han i Svensk familjerättspraxis.

Noter

1. RB 13 kap. 2 §, NJA 1985 s. 140 och RH 1981:34.

2. NJA 2008 s. 792.

3. NJA 2008 s. 740.

4. Prop. 1986/87:1 Äktenskapsbalk m.m. s. 228.

5. Jfr NJA 1997 s. 62 och NJA 2003 s. 460.

6. Tottie Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m. 1990, s. 553 f.

7. Se NJA 1997 s. 62.

8. Se närmare härom Teleman, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 6 uppl. 2016, s. 113 f.

9. Jfr Aarnio & Kangas, Familjeförmögenhetsrätt, Helsingfors 2002, s. 123.

10. Teleman a.a., s. 195 ff.

11. Göta hovrätt meddelade 2/12 1981 beslut SÖ 438 i mål nr Ö 127/80, vilket avsåg ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen. Ena maken hade enligt då gällande regler beviljats rättshjälp för bodelning, som gällde tvisten från dess början. Denna rättshjälp utvidgades senare till att avse tvistemål om ogiltigförklaring av bodelningsavtal. Tingsrätten beviljade ersättning till biträdet för dennes arbete i dess helhet. Hovrätten ändrade beslutet med hänvisning till av domstolsverket anförda skäl, att arbetet med den bakomliggande bodelningen inte ingick i målet utan att det ankom på rättshjälpsnämnden att ta ställning till biträdets anspråk i den delen. Det må dock noteras, att ersättning för rättegångskostnad bland annat fullt ska motsvara kostnaden för rättegångens förberedande. Som sådan åtgärd anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan (RB 18 kap. 8 §).

12. Om en make är missnöjd med storleken av den ersättning, som förrättaren kräver, ska den frågan prövas i sak mellan maken och förrättaren men inte i ­klandermålet.