Oberoende och grävande journalistik är en oumbärlig komponent i en demokrati

Sveriges har världens äldsta (om än med visst avbrott) och, i konkurrens med USA, förmodligen världens mest generösa tryck- och yttrandefrihetslagstiftning. Det finns goda skäl att vara stolt över denna. Yttrande- och tryckfriheten är enligt min mening den viktigaste förutsättningen för upprätthållandet av en demokratisk rättsstat. Utan en vidsträckt yttrande- och tryckfrihet kan det öppna samtalet och meningsutbytet inte fungera. Åsiktsfriheten och religionsfriheten kan inte upprätthållas. Transparensen urholkas och korruptionen firar triumfer. Demokratin undermineras.

Oberoende och grävande journalistik är därför en oumbärlig komponent i en demokrati. Den utgör en nödvändig och effektiv kontrollmakt vid sidan av institutioner som JO, JK, KU och domstolarna. Advokatsamfundet har i syfte att uppmärksamma betydelsen av journalisters viktiga roll i rättssamhället instiftat ett journalistpris. Det gick i år till Bo-Göran Bodin på Sveriges Radio, för att han genom sin granskande rapportering – och med okuvlig integritet – har blottlagt allvarliga brister inom det svenska rättsväsendet. Hans uppmärksammade reportage om Nizar Khalayli och Göteborgspolisens panikartade terrorjakt för några år sedan (som även uppmärksammades i Advokaten nr 3, 2012), om Sveriges hemliga avtal med Saudiarabien, om listningen av kvinnliga våldtäktsoffer med flera utgör alla ovärderliga insatser i avslöjandet av sprickor i den rättsstatliga fernissan. Läs intervjun med honom: Bo-Göran Bodin prisas för sin granskande rapportering

En annan journalist, Niklas Orrenius på Dagens Nyheter, avslöjade för några år sedan Skånepolisens olagliga så kallade romregister. Det innefattade en kartläggning av nästan 5 000 individer. JK har allvarligt kritiserat Polismyndigheten och funnit att alla som registrerats var berättigade till 5 000 kronor i ersättning. En nivå som dock inte godtogs av alla. Detta ledde häromdagen till att Stockholms tingsrätt dömde staten att betala skadestånd på 30 000 kronor till vardera av dem, för att de registrerats ”enbart på grund av deras etnicitet”. Domen är en viktig bekräftelse på ett framgångsrikt journalistiskt arbete, som ledde till ansvarsutkrävande av staten, när denna överskridit de lagliga ramarna för sin maktutövning.

Det finns många exempel under senare år, där journalister varit instrumentala i att gräva fram information som fått nödvändiga och allvarliga konsekvenser för politiker, fackpampar och näringslivsföreträdare. Många har missbrukat sin makt eller i vart fall det förtroende som makten vilar på. Journalistens betydelse i synliggörandet av maktmissbruk kan inte överskattas. Men, detta sagt måste man samtidigt vara uppmärksam på att den grävande journalistiken ibland har en tendens till alltför snabba och tvärsäkra slutsatser som kan leda till allvarliga kränkningar av enskilda.

Förutsättningen att professionellt verka som journalist är givetvis betydligt gynnsammare i demokratier än i diktaturer. Det skiljer sig dock väsentligt åt även i så kallade demokratier.

Utvecklingen runt om i världen uppvisar de två senaste åren dessvärre en djupt oroande tendens där demokratin och dess främsta förtecken yttrande- och tryckfriheten kraftigt beskurits, också i vår omedelbara närhet. Det fria ordet tystas. Människorättsaktivister, journalister och advokater fängslas, torteras och dödas för att de avslöjat missförhållanden eller ibland bara för att de kritiserat fåfänga och makthungriga ledare. I alltför många länder är det förenat med dödsstraff att bryta mot landets yttrande-och tryckfrihetslagstiftning. I en stor del av världen är det förenat med fängelsestraff. Så även i Sverige.

Enligt uppgift från organisationen Freedom of Thought – Committee to Protect Journalists har pressfriheten gått ned med 14 procent förra året. Utvecklingen i Europa är särskilt allvarlig, då den visar på en oroande tillbakagång.

Under första kvartalet 2016 rapporterade organisationen Mapping Media Freedom genom sina 19 korrespondenter så många som 301 brott mot pressfriheten, inkluderande ett stort antal fysiska övergrepp, där fyra journalister dödades, varav tre i Turkiet och en i Ryssland. Ett nittiotal incidenter innefattande psykologiska övergrepp, sexuella trakasserier och förtal rapporterades. Till detta kommer att journalister och utgivare i ett stort antal fall häktades. Trettiosju straff- och civilprocesser inleddes. I sextiotvå fall förvägrades journalister att rapportera om en händelse.

Det finns flera orsaker till denna dystra verklighet. Utvecklingen i Ukraina och i Turkiet är kraftigt bidragande orsaker. Begränsningar av sändningstillstånd och den tilltagande ovanan att åtala journalister för terrorbrott har också haft en negativ påverkan på pressfriheten i Europa. Så har även terrorattackerna. Säkerhetstänkandet har kommit att innebära avgörande begränsningar i pressfriheten. Tillgången till offentliga handlingar och uppgifter har starkt beskurits i Ungern. Enligt ett lagförslag ska användandet av krypteringsprogram kriminaliseras som ett led i terrorbekämpningen. I Rumänien har en ny lag antagits där den som skriver något ofördelaktigt om staten och dess företrädare döms för förtal och kan åläggas mycket höga böter, med åtföljande konkurs för många. Ett känt knep som oppositionella i bland annat Singapore fått vidkännas under lång tid.

Händelseutvecklingen i Malaysia, Saudiarabien, Mauretanien och Bangladesh är andra exempel på länder, där såväl religions- och yttrande- som tryckfriheten är kraftigt beskuren. Här utsätts till exempel icke-troende för allvarliga övergrepp av såväl extremister som av lagstiftaren. I diktaturen Saudiarabien riskerar en avfälling inte bara hårda straff, utan sedan 2014 även dödsstraff. Journalister och människorättsaktivister som återger och beskriver övergreppen riskerar att gå samma öde tillmötes.

Genom reseförbud och visumrestriktioner hindras journalister regelmässigt att rapportera i Azerbajdzjan, Ryssland, Vitryssland och Turkiet. I Nederländerna har journalister vid två tillfällen nekats tillträde till offentliga informationsmöten om kommande asylboenden. I Polen har det antagits två lagar som förbjuder journalister att rapportera från riksdagsbyggnader. I Frankrike har förundersökning inletts mot tidningen Le Monde till följd av ett reportage om hemliga operationer i Libyen. I Grekland har en lag antagits som begränsar antalet tillåtna nationella tv-kanaler till fyra. I Ryssland har journalister attackerats. Exemplen är dessvärre många, många fler.

Vi bör i ljuset av denna mycket dystra utveckling därför vara på vår vakt. Men, detta sagt är det uppenbart att det förekommer svåra målkonflikter, som också speglas i Fokusreportaget om tryckfriheten och dess gränser längre fram i denna tidning. Till följd av bland annat teknikutvecklingen och kommersialiseringen av våra personuppgifter framförs, i och för sig helt legitima, krav på utökad sekretess, också i Sverige. Men, avvägningen kräver varsamhet. Att ökade hot mot rättsväsendet, socialtjänsten och media leder till krav på sekretess är förståeligt. För om dess företrädare tystas och självcensuren tar överhanden, fungerar inte demokratin. Men, om sekretessen leder till att journalister inte längre kan göra sina effektiva ”gräv” så undergrävs också den demokratiska rättsstaten. Målkonflikterna är många och mycket svåra.

Journalister måste ha integritet. Denna egenskap är, på samma sätt som för tjänstemannen eller domaren, själva värdegrunden för uppdraget. Diskussionen om mediernas roll i migrationsdebatten har på sitt sätt berört just den frågan. Det har påståtts att medierna avstått från att skriva om vissa saker i syfte att inte bejaka främlingsfientliga krafter. I denna målkonflikt ska, enligt somliga, journalister medvetet ha valt bort att berätta vissa saker. Så kan det i enskilda fall givetvis ha varit. Men, min bestämda uppfattning är att journalister och utgivare på ett sakligt sätt, med stor integritet och empati, förhållit sig till flyktingströmmarna och den politiska debatt som följt i deras spår. Journalistik på ledarsidor är och ska inte heller vara värdenihilistisk. Det kan vara bra att hålla i minnet.

I regeringens skrivelse ”Politiken för global utveckling i genomförandet av Agenda 2030” behandlas de sjutton FN-målen och sättet för att uppnå en hållbar utveckling. Där sägs bland annat att rättighetsperspektivet är avgörande. Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer ska ses som grundläggande för utveckling. Det är ett viktigt konstaterande som förpliktigar. Det mycket angelägna arbetet för att uppnå en hållbar utveckling i enlighet med FN-agendan och Sveriges uttalade politik för global utveckling innefattar allt från bekämpning av skatteflykt, verkandet för effektivare implementering av UN Guiding Principles on Business and Human Rights, antagandet av ny och tydligare lagstiftning när det gäller krigsmaterielexport, bekämpning av klimatförändringarna, till att vara en god förebild i jämställdhetsfrågor. Här finns mycket att granska.

Inom alla dessa områden har den grävande journalistiken en viktig uppgift att fylla, när det gäller att följa upp Sveriges i och för sig mycket ambitiösa och vällovliga politik i dessa hänseenden. För att kunna göra så, krävs i själva verket ökad transparens och tillgång till fler offentliga register. Inte ökad sekretess. Hur ska vi annars till exempel få reda på hur AP-fonderna investerar sina 1 500 miljarder? Hur sker uppföljningen och kontrollen ut av de företag som våra pensionspengar ska investeras i? Transparens är en nödvändig beståndsdel i bland annat kampen mot korruption. Transparens är också mycket mer sympatiskt än att betala miljardbelopp till läckor. Det finns något djupt osympatiskt i tjallarens vinstintresse.

All handel med personuppgifter i vinstsyfte är oönskad. Också när det sker i den goda sakens namn. Detta torde gälla också för journalister och publicister.