Disciplinärende

5. Det har inte funnits något hinder för advokat att hämta ut egendom som klienten haft rätt till, oaktat om advokaten känt till att åklagaren begärt att egendomen skulle tas i beslag.

Bakgrund

A förordnades den 10 maj 2013 av tingsrätten som offentlig försvarare för X. X hade dagen innan gripits tillsammans med sin sambo misstänkt för grovt narkotikabrott. Under den efterföljande förundersökningen var de misstänkta häktade.

Den 17 juli 2013 väcktes åtal mot X och hans sambo för grovt narkotikabrott. I stämningsansökan fanns även ett yrkande riktat mot X om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken. Yrkandet avsåg bl.a. 29 400 euro, ett armbandsur, en halslänk, en armlänk och en ring.

Tingsrätten biföll åtalet den 7 augusti 2013 och bestämde påföljden för X till fängelse i fyra år och för sambon till fängelse i åtta månader. Tingsrätten beslutade att X skulle kvarbli i häkte till dess domen vunnit laga kraft. Ingen av de tilltalade överklagade tingsrättens dom.

Tingsrätten ogillade emellertid yrkandet om utvidgat förverkande och förordnade att beslaget av egendomen skulle hävas.

Den 9 augusti 2013 överklagade chefsåklagaren tingsrättens dom i förverkandefrågan och yrkade att egendomen åter skulle tas i beslag.

Hovrätten beslutade den 14 augusti 2013 att bifalla överklagandet.

Anmälan

Chefsåklagaren har i anmälan, som kom in till Advokatsamfundet den 1 oktober 2013, riktat anmärkningar mot A samt anfört i huvudsak följande.

Sedan tingsrätten ogillat ett yrkande om s.k. utvidgat förverkande riktat mot A:s klient avseende bl.a. kontanter och vissa föremål har A den 14 augusti 2013, med insikt om att beslutet överklagats av åklagaren och att hovrättens beslut i frågan skulle komma inom kort samma dag i kraft av en fullmakt, hämtat ut ifrågavarande egendom från polismyndighetens beslagsavdelning. I samband med en husrannsakan på A:s kontor senare samma dag har A, med insikt om att hovrätten nu bifallit åklagarens överklagande att ifrågavarande egendom skulle tas i beslag, vägrat att informera om var han gjort av den nu beslagtagna egendomen och dessutom förklarat att han inte kunde upplysa om det på grund av den sekretess som gäller mellan honom och hans klient.

Den 14 augusti inträffade följande händelser av betydelse.

• Någon gång mellan kl. 09.30–10.00 var A i telefonkontakt med kriminalinspektören B. A ville veta vem han skulle kontakta för att få ut de beslag som hävts genom tingsrättens dom. Under detta samtal informerades A om att åklagaren hade överklagat tingsrättens dom. Vid ytterligare ett telefonsamtal samma dag upplyste B om att hovrättens beslut i beslagsfrågan skulle komma samma dag inom kort. A ska då ha sagt något i stil med att ”ja ja, det är ju bara juridiskt”.

• I kraft av en fullmakt hämtade A strax efter kl. 11.00 ut ovan nämnt gods från polisens beslagsavdelning.

• På förmiddagen biföll hovrätten yrkandet att egendomen genast skulle tas i beslag.

• Kl. 11.25 ringde kriminalinspektören C upp A och informerade om att hovrätten hade bifallit överklagandet i beslagsfrågan. A ombads samtidigt att återföra det uthämtade godset till polismyndigheten. C erbjöd sig även att hämta godset. A uppgav då att det var omöjligt, då han agerade på sin klients uppdrag och då inte visste var egendomen nu fanns någonstans.

• C kontaktade omedelbart därefter vice chefsåklagaren, som kl. 11.50 hos tingsrätten begärde en husrannsakan hos A.

• Tingsrätten biföll yrkandet.

• En husrannsakan genomfördes samma dag kl. 14.40. Inget gods anträffades.

Enligt 21 kap. 7 § rättegångsbalken åligger det den offentlige försvararen att med nit och redlighet tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens rätta belysning. I försvararens uppdrag ingår att biträda klienten i brottmålsprocessen. I uppdraget ingår emellertid i princip inte att tillvarata klientens rättsliga, ekonomiska eller personliga intressen i andra avseenden. I försvararuppdraget får vidare anses ligga ett krav på lojalitet mot rättsordningen och rättsskipningen innebärande att försvararen överhuvudtaget inte får på ett illojalt sätt söka förhindra eller försvåra straffrättsskipningen.

A har haft en insikt om att den aktuella egendomens ursprung var ifrågasatt av åklagaren och föremål för ett yrkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken. A har vidare haft en insikt om att åklagaren hade överklagat tingsrättens dom i förverkandefrågan och att hovrättens beslut kunde förväntas inom kort den aktuella dagen. Genom sitt agerande har A gjort det möjligt för X att undandra sig rättsliga påföljder och försvårat återförskaffandet av egendomen.

Advokatens yttrande

A har i yttranden den 11 och 14 oktober 2013, det sistnämnda som en komplettering, anfört bl.a. följande.

Att ett visst beslut överklagats och att hovrätten skulle meddela beslut i överklagad del den 14 augusti 2013 kände han inte till. Enligt hans minnebild aktualiserades vidare inte frågan att han vid en husrannsakan på sitt kontor vägrat att uppge hur han hanterat avhämtad egendom. Däremot enligt vad han tror hade polismannen C rätt i det att A förklarade hur det förhöll sig redan ca kl. 11.25 i samtal med denne, nämligen att han sagt att det var omöjligt för C att hämta gods på A:s kontor då han agerade på sin klients uppdrag och dessutom inte visste var föremålen fanns någonstans. Hade frågan då aktualiserats hade A svarat att han känt sig förhindrad att uppge hur egendomen hanterats och definitivt att han inte kunde göra så utan att klienten godkände detta.

A fick i efterhand inhämta handlingar från tingsrätten för att se vad beslutet om husrannsakan grundades på.

Sammanfattningsvis kan konstateras att bl.a. tidsangivelser och vissa andra omständigheter inte korrekt angetts av de polismän som båda var involverade i det bakomliggande brottmålet. Om anmälan blivit förstådd rätt, så menar anmälaren att A mot klientens vilja skulle ha uppgett hur han efter dennes instruktioner förfarit med den avhämtade egendomen. Detta bedöms inte vara möjligt. Vidare kritiseras att A skulle ha litat på en polismans besked om att beslut av visst innehåll skulle komma att meddelas, att sådant beslut meddelats (utan att A eller klienten fått del av det) och A då agerat på ett sätt som inte huvudmannen godkänt. Inte heller detta var enligt A:s bedömning möjligt.

Att A som påstås ringt en polisman ca kl 9.30–10.00 den 14 augusti 2013 är felaktigt.

Kl. 9 gick A in på polisstationen och ca kl 9.15 hade ett biträde hämtat ”sin chef”. Denne började med att uppge att ”vi” inte tyckte om det bakomliggande beslutet, varvid A endast konstaterade att det var beslutat av allmän domstol och de facto motiverats tämligen grundligt. Kanhända uppgav A att ”så ser juridiken ändå ut”. Polismannens påstående om att A uttalat ”ja ja, det är ju bara juridiskt” är A helt oförstående till. Avhämtandet tog relativt lång tid.

Genmäle från anmälaren

Chefsåklagaren har i genmäle den 31 oktober 2013 anfört bl.a. följande.

A:s uppgift att han inte känt till att tingsrättens dom var överklagad och att hovrättens beslut skulle komma inom kort samma dag den 14 augusti 2013 motsägs av de uppgifter som kriminalinspektören B lämnat.

Även A:s uppgift att han den 14 augusti omkring kl 9.15 skulle ha gått till polishuset och kvitterat ut den aktuella egendomen motsägs av de uppgifter som hämtats in. Enligt dessa hade processen med utlämnandet av egendomen startat kl. 10.22 eller 10.26 och A borde ha lämnat avdelningen någon gång mellan kl. 10.30–11.00. Tidsuppgiften i anmälan måste därför justeras i enlighet härmed.

När kriminalinspektören C per telefon kontaktade A kl. 11.25 hade hovrättens beslut blivit offentligt.

Till skillnad från A görs bedömningen att det saknas anledning att inte fästa tilltro till vittnenas uppgifter.

När framställan om husrannsakan gjordes kl. 11.50 stod det klart att den uthämtade egendomen inte längre fanns kvar i A:s besittning.

Ytterligare yttrande från advokaten

A har i yttrande den 11 november 2013 anfört bl.a. följande.

Om tingsrätten fått reda på att det inte fanns någon egendom hos A som skulle kunna vara föremål för husrannsakan, hade det förefallit som helt osannolikt att domstolen skulle ha bifallit begäran om husrannsakan; det hade inte förelegat synnerliga skäl att anta att egendomen funnits på hans kontor.

Nämndens bedömning och beslut

När egendomen lämnades ut har det funnits en på lag grundad rätt för X att få egendomen utlämnad till sig. Det har därför inte funnits något hinder för A att med stöd av fullmakt från X hämta ut egendomen. Detta gäller oberoende av om A känt till att åklagaren begärt att egendomen på nytt skulle tas i beslag.

A har heller inte åsidosatt sina plikter som advokat genom att med hänsyn till sin tystnadsplikt inte upplysa polisen om vad som hänt med egendomen efter det att han hämtat ut den. Anmälan föranleder därför inte någon åtgärd.