Lekmannadomarna allt mer omdiskuterade

Länge sågs det som självklart att det folkliga deltagandet i dömandet både skapade förtroende för och kunskap om rättsväsendet.

Men nu ifrågasätter allt fler systemet. Enligt kritikerna är det dyrt, inte representativt och det tillför inte mycket till juristdomarna. Har nämndemannasystemet kanske spelat ut sin roll? Och går det att avskaffa i praktiken?

Nämndemännens roll i svenska domstolar är urgammal. Redan på 1200-talet deltog en nämnd, en grupp av män från trakten där målet avgjordes, i dömandet. Sedan dess har nämndemännen funnits med i våra svenska domstolar, som representanter för folkligt sunt förnuft och det allmänna rättsmedvetandet. Nämndemännens roll har med tiden blivit starkare, och i dag deltar nämndemän med individuell rösträtt i dömandet i både första och andra instans i såväl de allmänna domstolarna som de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Politiskt sett har nämndemännen setts som garanter för förtroende och folklig förankring, och systemet har fått starkt stöd från alla partier varje gång det utretts och diskuterats. De flesta i rättsväsendet är också överens om att systemet fungerar tillfredsställande och att nämndemännen generellt är både kloka och engagerade i sitt domaruppdrag.

Ändå har nämndemännens berättigande och roll kommit allt mer i fokus under de senaste åren. Röster hörs om att juridiken blivit alltför komplex och svår för lekmän och att kvaliteten på dömandet riskeras. Att nya, mer extrema, partiers representanter kliver in i domstolarna väcker också starka känslor.

Åldriga domare
”Alla rättssystem börjar med lekmän”, skriver Christian Diesen, i boken Lekmän som domare. Diesen syftar på att människan långt innan det fanns någon organiserad statsapparat och ännu mindre juristutbildningar haft behov av att lösa konflikter, och att man hittat system för det.

Men i dagens komplicerade och internationaliserade samhälle, med en professionaliserad juristkår, varför ska vi då ha lekmän i domstolarna? Från politiskt håll brukar tre grundläggande argument föras fram:

1. Nämndemännen ska garantera att domarna inte avviker alltför mycket från värderingarna i samhället och det så kallade allmänna rättsmedvetandet.
2. Nämndemännen ska bidra till att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet.
3. Nämndemännen ska också tillgodose medborgarnas intresse av insyn i dömandet.

I dag finns runt 9 000 verksamma nämndemän i de svenska domstolarna. De utses av kommun- och landstingsfullmäktige, efter nomineringar från de politiska partierna. De nominerade måste inte vara politiskt aktiva eller partimedlemmar, men i praktiken är de det nästan alltid.

Nämndemännen ska representera folket i domstolarna. Men frågan är hur väl de fyller funktionen att föra fram det svenska folkets värderingar. För så särskilt representativ är kåren egentligen inte. 2010 var visserligen ungefär hälften av nämndemännen kvinnor, men medelåldern för landets nämndemän var 59 år. 46 procent av kåren som helhet var över 65 år gamla.

Den höga medelåldern har fått en del uppmärksamhet. 2010 fick Domstolsverket i uppdrag av regeringen att genomföra en informationsinsats för att bredda rekryteringen. Informationen tycks ha gått fram i någon mån – i september 2011 hade medelåldern i alla fall sjunkit något till 56,8 år.

Advokat Bengt Ivarsson möter många nämndemän i sitt arbete som brottmålsadvokat. Han anser att åldersfördelningen bland dem kan vara ett problem.

– Flertalet som döms är ungdomar, många med invandrarbakgrund. Nämndemän i 70-årsåldern som är infödda svenskar och har levt i en trygg tillvaro merparten av sina liv kan då ha lite svårt att sätta sig in i de här ungdomarnas situation, säger Ivarsson.

Bra med flera domare
Samtidigt som han ser problem med nämndemannakårens sammansättning upplever Bengt Ivarsson de flesta nämndemän som både engagerade och kompetenta.

Även Dag Stegeland, chefsrådman i Förvaltningsrätten i Göteborg, har goda erfarenheter av de nämndemän han dömer tillsammans med.

– De allra flesta är intresserade, engagerade personer. De är också intresserade av de frågor som kommer upp i målen, och de förstår hur viktigt uppdraget är, även om lekmän ibland kan ha svårt att förstå juridiken i de problemställ­ningar som aktualiseras, till exempel i ett komplicerat bolagsskattemål, säger Stegeland.

Både Dag Stegeland och Bengt Ivarsson anser att nämndemännen bäst kommer till sin rätt i enklare mål med lämplighetsbedömningar, ett område där jurister inte självklart är överlägsna lekmän. Likaså kan de bidra i resonemanget när bevisning värderas.

Advokat Leif Gustafson arbetar mycket med ekobrott, ett område där nämndemännen många gånger kan ha svårt att följa med och förstå alla sammanhang. Men för honom som försvarare fyller de ändå en funktion.

– Jag skulle nog uppleva det som en förlust att bara ha en mottagare i tingsrätten. Man kan ju faktiskt försöka nå var och en av de här fyra personerna, säger han.

Nämndemännen fyller också en annan viktig funktion i dömandet: att agera bollplank och samtalspartner för juristdomaren.

– Det som är bra med nämndemän i första instans är att det blir ett kollegialt dömande. Att man kan diskutera sig fram till en vettig lösning, säger Magnus Widebeck, lagman i Nyköpings tingsrätt, som tillägger att det kollegiala i och för sig ändå dyker upp i andra instans. Dessutom måste inte de viktiga diskussionerna tas just med nämndemännen.

– I och med att en domstol består av en massa kloka personer så är det bara att gå en sväng i korridoren och få den diskussionen, säger han.

Nytta mot kostnad
Magnus Widebeck är generellt sett mycket kritisk till dagens system med nämndemän, framför allt ur ett ekonomiskt perspektiv.

– I praktiken har man inte mycket nytta av nämndemännen. Nyttan uppväger inte kostnaden, säger han.

Och kostnaden är betydande, påpekar Magnus Widebeck.

– I år kommer vi att betala 1,8 miljoner kronor för våra nämndemän. Det motsvarar en tiondel av vår samlade lönebudget. Det betyder att om nämndemannasystemet avskaffas så kan alla anställda få tio procent i löneökning och vi kan få förbättrade rekryteringsmöjligheter utan att det får några statsfinansiella konsekvenser, fastslår han.

Även chefsrådmannen Dag Stegeland har betänkligheter.

– Nämndemannasystemet som sådant fungerar i och för sig som det är. Det löper på. Men det är ett administrativt tungrott och mycket kostsamt system, säger han.

Samtidigt som juristdomarna redan i dag bekymras av kostnaderna arbetar nämndemännen aktivt för att arvodena ska höjas (se artikeln Nämndemannen tillför samhällets syn på rätten). Regeringen har också flera gånger satt upp målet att nämndemannakåren ska föryngras, vilket förmodligen ytterligare kommer att öka kostnaderna för nämndemän, när fler begär ersättning för förlorad inkomst. Som Magnus Widebeck uttrycker det:

– Får vi för mycket folk i aktiv ålder går tingsrätten i konkurs eftersom vi inte har råd att betala ersättning för missad inkomst också.

Riksdagsmannen Maria Abrahamsson (M) har upprepade gånger motionerat om en översyn av nämndemannasystemet, allra helst med resultat att man helt tar bort nämndemännen. Hon kritiserar nämndemännens stora inflytande på dömandet, som enligt hennes mening lett till: ”ett allt större antal domar, där juridiskt oskolade och politiskt väderkänsliga nämndemän på grumliga skäl, med eller utan uttalat rasistiska åsikter, överröstar de professionella domarna som har övat upp en särskild skicklighet när det gäller sådant som bevisvärdering, lagtolkning och bedömning av prejudikat”.

Även professorn i civilrätt Mårten Schultz har ett antal gånger talat för att man ska avskaffa nämndemännen.

Ett viktigt skäl att ha nämndemän i domstolarna är att de garanterar insyn i dömandet. Men det argumentet håller inte, menar kritikerna.

– Insyn i all offentlig verksamhet är en självklarhet, även i domstolarna. Men här finns ju också offentlighetsprincipen, rättegångar är offentliga, domar och beslut är offentliga. ­ Du har JO och JK. Jag tror att insyn och granskning och det förtroende för domstolarna som på så sätt kan skapas kan klaras på ett annat sätt än genom nämndemän, säger Dag Stegeland.

Och advokat Leif Gustafson är av samma uppfattning.

– Den kontrollen har ökat på andra sätt nuförtiden, med en ökad mediebevakning och att domare går ut och förklarar sina domar. Den här typen av kontrollfunktion är överspelad, säger han.

Advokat Leif Gustafson har flera gånger upplevt att nämndemän sover under förhandlingar.

– Det är ett fruktansvärt allvarligt rättssäkerhetsproblem, eftersom domstolen faktiskt är reducerad med en ledamot, säger han.

Partier nominerar
Lekmannadomare är inte något unikt svenskt fenomen, utan finns i många rättsordningar. Det som skiljer det svenska systemet från de flesta andra är att lekmännen utses av politiska församlingar. Ordningen är långt ifrån ny, utan kom till redan 1863.

För den framväxande socialdemokratin under 1900-talet passade systemet bra. Genom nämndemännen skulle domarens uppfattning balanseras, och medborgarna få en ökad kontroll över domstolarna.

Även om nämndemännen i praktiken utses av politiska partier och ofta har ett politiskt förflutet, är nämndemannarollen i sig opolitisk. Nämndemannen förutsätts kunna sätta sina uppfattningar om hur lagen borde vara åt sidan, och följa gällande lag. Och det fungerar nästan alltid, enligt de intervjuade domarna och advokaterna.

– Jag har ingen aning om vilket parti folk kommer ifrån. Och jag tycker mig aldrig kunna skymta det heller, säger Magnus Widebeck, lagman i Nyköpings tingsrätt.

Widebeck kan inte heller se något rimligt alternativ till att låta kommunfullmäktige utse nämndemännen.

– Det sker trots allt en viss sållning genom att partierna får nominera. Man får förutsätta att de inte utser fullständiga stollar, säger han.

Frågan om att nämndemännen utses av politiska partier har problematiserats i ett examensarbete på juristprogrammet. Ett hundra nämndemän fick där svara på en enkät om hur de såg på dömandet. En liten del, några procent, av de svarande nämndemännen ansåg sig ha utrymme för att tillämpa sina politiska åsikter i rollen som nämndeman. Uppsatsförfattaren Madeleine Dahlgren konstaterar i sin avslutning att nämndemännen tycks se sina politiska värderingar som integrerade delar av sig själva. Därmed blir det samma sak att säga sin mening i en juridisk fråga som att driva sin politiska uppfattning.

Risk för förtroendekris
Majoriteten av nämndemännen tycks ändå dra en klar linje mellan sin politiska uppfattning och domarrollen. Men när Sverigedemokraterna och ytterligare några nya partier med främlingsfientliga åsikter 2010 tog plats i landets beslutande församlingar fick frågan om politik och dömande ny aktualitet. Sedan dess har medierna flitigt rapporterat om nämndemän från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna och deras bloggande och övriga verksamhet vid sidan av uppdraget. Rapporteringen fick bland annat Socialdemokraternas rättspolitiske talesman Morgan Johansson att kräva åtgärder från regeringen för att stoppa nämndemän från dessa partier.

När den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth i mars i år sa att partiet utsåg nämndemän efter deras kompetens att företräda partiets åsikter i de frågor man driver fick också det stor uppmärksamhet.

Ingen av de intervjuade advokaterna eller domarna har hittills upplevt att något parti skulle vara mer benäget att föra in sina politiska åsikter i domstolen. Men blotta misstanken om att det skulle kunna ske är problematisk, anser bland andra lagmannen Magnus Widebeck.

– Det är min andra anledning att sätta nackskott i systemet. Ekonomin är den ena och Sverigedemokraterna är den andra. Det förstör domstolens trovärdighet så mycket att man har företrädare i domstolen för ett parti som vill göra skillnad på folk och folk. Det är så grundläggande att man inte kan göra det som domare. Det måste påverka vårt förtroende negativt i det långa loppet, säger han.

Chefsrådmannen Dag Stegeland har sin principiella uppfattning klar. Den politiska makten utövas genom lagstiftning, och om politikerna inte anser att domstolarna tillämpar lagen som man tänkt får de ändra den, menar han.

– Något annat politiskt inflytande över rättskipningen ska inte finnas.

Bara jurister dömer
Nämndemännen tycks just nu ifrågasättas på en rad punkter. De är inte representativa, de kostar för mycket, de kan inte tillräckligt och man kan i alla fall misstänka att politiska uppfattningar påverkar dömandet. På plussidan finns främst att de fungerar som bollplank och samtalspartner till juristdomarna.

Så vilka är alternativen? Ett amerikanskt jurysystem kanske, eller som Kristdemokraterna föreslagit, en allmän domstolsplikt för alla medborgare, där alla kan kallas in för att tjänstgöra i domstol i exempelvis ett år.

Tanken lockar inte någon av de intervjuade advokaterna eller domarna.

– Jurysystem är en riktig styggelse. Det är som att åka till ett sjukhus och sätta allmänheten att operera mig, säger Magnus Widebeck.

Ett alternativ är att juristdomarna ensamma tar över dömandet, så att de som har utbildning och erfarenhet tar hela ansvaret för dömandet. Det finns, enligt Dag Stegeland, mycket som talar för en sådan ordning.

– Du kan jämföra med att du går till doktorn. Om du ska göra en ögonoperation vill du ha en läkare som är spe­cialist på det, inte bli opererad av en allmänläkare eller en ortoped. Det är viktigt att den som har fått makten att slita tvister och ska skipa rätt har erfarenhet och hög kompetens inom det område som är aktuellt och det gäller för yrkesdomarna men inte för nämndemännen, summerar Dag Stegeland.

Även advokat Bengt Ivarsson tycker att man kan ifrågasätta behovet av nämndemän i dag och i framtiden.

– Ett system med enbart juristdomare skulle kunna vara minst lika bra och effektivt, säger han.

Bengt Ivarsson och Magnus Widebeck är eniga om att man kan börja ta bort nämndemännen i hovrätterna. Detsamma gäller för kammarrätterna, anser Dag Stegeland.

– I andra instans, med en kollegial sammansättning, är det feltänkt från början och det borde aldrig ha förekommit. Det tror jag att alla är ganska överens om, säger Magnus Widebeck, och tillägger att behovet av nämndemän är ännu mindre nu efter reformen En modernare rättegång, när det som regel inte hålls nya förhör i hovrätten.

Utan nämndemän blir domaren i tingsrätten ensam. För att få till stånd det önskade samtalet kring dömandet måste man då ändra sammansättningen i åtminstone vissa mål så att två eller flera domare sitter på samma förhandling. Det blir knappast billigare än nämndemän. Ett alternativ kan vara att överlåta till domarna att lösa det genom samtal med kollegerna i korridoren, som Magnus Widebeck förespråkar.

Advokat Bengt Ivarsson har ett annat förslag.

– Man skulle kunna se det som ett led i domarutbildningen, att det i flertalet mål sitter en erfaren domare och en fiskal eller en notarie och att de två dömer tillsammans. Då får man diskussionen som självklart kan vara viktig och tillföra mycket, säger han.

Kan ta tid
Nämndemännens ställning har definitivt kommit upp på dagordningen på senare tid. En helt annan fråga är om vi kan förvänta oss några förändringar.

Ja, omöjligt är det inte. Lagmannen Stefan Strömberg arbetar just nu med en översyn av straffprocessen. I uppdraget ingår bland annat att se över rättens sammansättning i olika fall, liksom frågan om hur och när nämndemän ska medverka (se artikeln Utredare vill ha mer flexibelt system).

Dag Stegeland pekar också på Maria Abrahamssons motion, som ännu inte behandlats, och hoppas att den ska leda någon vart.

– Jag tycker att man kan välkomna en fördjupad över­syn av nämndemannasystemet, så att man vänder och vrider på alla de frågor som finns här. Då kan man faktiskt också titta på alternativ och på de mycket stora kostnader som i dag läggs ned i domstolarna på det system vi har, om vi ska fortsätta med det även i fortsättningen, säger han.

Såväl Magnus Widebeck som advokat Bengt Ivarsson är mer pessimistiska till möjligheten att förändra systemet.

– Nämndemännen är politiker, och det är deras politiska kompisar som ska fatta beslut. Det gör att jag är tveksam till om det kommer en nödvändig förändring. I alla fall drar det ut på tiden. Det som kan underlätta och få systemet att försvinna lite snabbare, är om de som tillhör ytterlighetspartierna börjar döma efter partiboken i stället för efter lagboken, säger Ivarsson.

Nämndemännen i domstolarna

Nämndemän medverkar i dömandet i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. De avlägger domared och har individuell rösträtt vid votering.

I tingsrätt är huvudregeln en juristdomare och tre nämndemän i brottmål. Tingsrätten är dock domför med bara två nämndemän om en får förhinder sedan huvudförhandlingen börjat. Rätten är domför utan nämndemän i bötesmål. I tvistemål medverkar nämndemän endast vid huvudförhandling i familjemål. Antalet domare får ökas med en jurist eller nämndeman om det finns skäl för detta.

I hovrätt dömer tre juristdomare och två nämndemän i brottmål och vissa familjerättsliga mål.Hovrätten är domför utan nämndemän i bötesmål.

I förvaltningsrätt medverkar nämndemän vid alla mål om administrativa frihetsberövanden samt många andra måltyper. Rätten är domför med en juristdomare och tre nämndemän .

I kammarrätt deltar nämndemän i mål om tvångsvård.

Sedan 2006 får en nämndeman entledigas från sitt uppdrag om han eller hon visar giltiga hinder, begår brott eller på annat sätt visar sig uppenbart olämplig för uppdraget.

En nämndeman kan också stängas av från uppdraget i högst sex månader. Domstolens beslut om entledigande eller avstängning kan överklagas till Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag.

Nämndemän får ett grundarvode på 500 kronor för varje sammanträdesdag, eller 250 kronor om förhandlingen understiger 3 timmar. Om en nämndeman på grund av nämnde­mannauppdraget dessutom förlorar inkomst av tjänst eller drabbas av annan inkomstförlust får han eller hon också ersättning för inkomstförlusten. I förvaltningsrätt och kammarrätt utbetalas också arvode för för­beredelsetid.

Det här är nämndemännen i Sverige

• I dag finns det ca 9 000 aktiva nämndemän i de svenska domstolarna.

• 2010 var hälften av nämndemännen kvinnor. 14 % hade invandrarbakgrund.

• Medelålder bland nämndemännen var 2010 59 år. De äldsta nämndemännen var samma år 85 år gamla. 16 % av nämndemännen var under 45 år, 39 % var 45–64 år och 46 % var över 65 år.

• I september 2011 hade medelåldern sjunkit något till 56,8 år.

Ulrika Brandberg, Tom Knutson