Tjurskalliga hellre än beställsamma

Ett spår i debatten om terroristdådet i Norge handlar om rättsstaten. Förövarens advokat ställs inför TV-reporterns fråga hur han kan åta sig att försvara en som gjort sig skyldig till ett så grymt och våldsamt brott. Frågaren har en lätt förebrående ton – hur kan han, medlem av Arbeiderpartiet dessutom, åta sig ett sådant uppdrag? Och då slår det mig att begreppet rättsstat tydligen inte är så väl förankrat som vi gärna vill tro när vi jämför vårt land med andra länder. Och jag minns hur en riksdagsledamot en gång i TV upprört anklagade en försvarsadvokat för att han inte lyfte fram de skäl som talade för hans klients skuld. Advokaten, menade vederbörande, borde tillvarata rättvisans, dvs. åklagarens och domstolens, eller kanske rentav statens, intressen, inte den åtalades.

Nu är kanske risken ändå inte så stor att vi i brottmål får mer allmänna krav på en förändrad roll för försvarsadvokaterna, men redan detta, att man i TV kan ställa den fråga som skedde, borde få oss att uppmärksamma en oroande, och besläktad, tendens på ett annat område, nämligen att myndigheter allt oftare framträder som statsapparatens organ för att hålla ordning på medborgarna, inte som företrädare för medborgarnas intressen. Det har nämligen skett en märklig glidning i synen på uppgiften under de senaste decennierna.

Första gången jag på allvar noterade detta var vid ett besök på Försäkringskassan.

Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har, stod det på ett anslag innanför entrédörren. Jag skrev några rader i Aftonbladet, vilket kanske förklarar varför anslaget försvann, men i en replik förklarade den dåvarande generaldirektören att budskapet lämnades av Försäkringskassan som ett led i att den blivit mer ”försäkringsmässig”. Påståendet var inte helt glasklart: Vi frågar inte hur många väskor du blivit av med utan hur många du har kvar, inte hur stora skador din bil har fått utan om den går att köra utan dörr, inte hur mycket som har brunnit upp utan hur mycket som inte brann alls. Som försäkringsdirektör hade generaldirektören nog inte tänkt färdigt. Tydligt var dock att kassan hade omdefinierat sin uppgift, den var inte längre att sörja för att sjuka hade ekonomisk trygghet, den var att hushålla med statens skattepengar.

Läkarintyget som var den försäkrades dokument för att inför Försäkringskassan hävda sina krav på sjukpenning kallas numera medicinskt underlag och ska lämnas på ett av kassan upprättat formulär. Vad är arbetsförmåga och vad är inte arbetsförmåga? Vad är sjukdom och vad är inte sjukdom? Frågorna besvaras ofta utifrån den styrande myndighetens administrativa utgångspunkt. Försäkringsläkaren som har att överpröva läkarintyget ska inte ha personlig kontakt med försäkringstagaren eftersom det skulle göra honom eller henne jävig. Men hur oberoende är försäkringsläkaren av sin uppdragsgivare?

Vad har det inneburit för den enskildes rättssäkerhet att den sjukes läkare inte längre har rätt att hävda sin diagnos inför Försäkringskassan? Kassan är både åklagare och domare i det som kan sägas vara sjukförsäkringens rättsprocess.

Detta är ett vida större problem än den ökade byråkrati som det nya systemet skapar. Men även detta bör man fundera över. Om Försäkringskassan nöjde sig med att med läkarens bedömning som grund avgöra sjukersättningens storlek skulle kassan kunna effektivisera sitt jobb. Hur många utbetalningar har kassan per år och hur många vägrade utbetalningar? Hur många tjänstemän krävs för den arbetsinsatsen? Det är relativt enkelt att med de frågorna mäta effektiviteten.

Ska kassan i stället bedöma den sjukes kvarvarande arbetsförmåga kommer den att dra på sig mycket högre kostnader. Varje kassamedarbetare blir ju då arbetsförmedlare och ska ta ställning till vilka alternativa jobb som ska erbjudas den som är sjuk, och det kommer att kräva omfattande utbildning inom arbetsmarknadsområdet för kassans medarbetare, och ständiga sammanträden där de får lära sig vilka krav som ställs på skilda yrkesutövare. Dessutom krävs många och långa samtal med den sjuke som med kassans hjälp ska omplaceras. Så småningom kommer Försäkringskassans folk att börja kvacka som läkare, eftersom de hela tiden förutsättes överpröva de riktiga läkarnas medicinska diagnoser.

När så Försäkringskassan blivit mångdubbelt dyrare än nu finns inget annat att spara på än på ersättningarna till dem som verkligen är sjuka. Då firar byråkratin sin slutliga triumf över förnuftet.

Hur ska man förklara den utveckling som jag pekat på? Att det inte bara är Försäkringskassan som genomgått den minskar inte min irritation. Det verkar emellanåt som om de välutbildade obegåvningarna tagit över. Outbildade korkskallar får aldrig någon makt, värre är det med de välutbildade dumbommarna, de som lärt sig marknadens alla termer men inte förstått hur marknaden fungerar. Och det är kanske en oreflekterad och okunnig tillämpning av marknadstänkande som är förklaringen. När offentligheten, stat, landsting och kommuner definieras som affärsrörelser och avkrävs vinster på sin verksamhet kommer de att följa marknadens lagar, både den som säger dels att all affärsverksamhets innersta strävan är expansion, och den som tillåter varje sådan verksamhet att ha sina hemligheter. Det blir inte längre de enskilda medborgarnas intressen som bevakas av myndigheter och institutioner, utan deras aktieägares, skattebetalarnas, som är det i särklass största kollektivet av alla. Ska SOS Alarm för att kunna lämna högre avkastning än åtta procent anställa egna pyromaner?

I marknadssamhället blir myndigheter och politiska styrorgan medborgarnas motparter i stället för att vara deras företrädare. Ytterst hotar detta själva rättssamhället.

Ytterligare en effekt av att samhället ses som butik är att snabbhet kommer att prioriteras på bekostnad av eftertanke och omsorg. Politiker som leker marknad vill visa att de är handlingskraftiga, och det torde vara förklaringen till alla snabba, men hafsiga beslut. Inte kan väl Jan Björklund och hans medarbetare ha haft för avsikt att genom att avkräva utländska studenter höga avgifter för studier vid svenska universitet och högskolor praktiskt taget tömma institutionerna på de studenterna? Tänkte ingen på det värde som valfriheten tillmäts, när man införde regeln att yrkesgymnasier inte ger behörighet för högskolestudier – nämligen att man på många håll bara har en tredjedel så många sökande till dem som förut?

Mot denna bakgrund är jag glad att jag under mina år som minister, 1982–91, lärde mig att uppskatta departementets jurister, inte bara för deras kunnighet utan lika högt för deras tjurskallighet när de hindrade mig att lägga propositioner som inte var färdigtänkta. Jag har därefter med viss kraft hävdat att varje departement borde ha en mycket skicklig jurist med en enda uppgift – att söka hindra varje proposition från att läggas. De beställsamma kan man klara sig utan.

Bengt Göransson
Tidigare utbildningsminister och demokratiutredare