Ta strid för de demokratiska grundvärderingarna

Det har varit en dramatisk sommar. Friden har störts inte bara av mediala skandaler utan framförallt av stor sorg. Som vi alla vet drabbades Norge av en närmast ofattbar tragedi, svår att ta till sig både intellektuellt och känslomässigt. Med beundran har vi kunnat följa det norska folkets och dess statsministers värdiga och kraftfulla handlande. Händelsen har manifesterat en okuvlig sammanhållning hos det norska folket. Och den nationella tragedin har visat på betydelsen av ett starkt ledarskap med en statsminister som visat prov på omdöme, empati och god rättskänsla även när hatet mot förövaren lätt kunnat ta över.

Omedelbart efter dåden förkunnade Jens Stoltenberg det nödvändiga i att värna det öppna samhället. Han upprepade detta gång på gång. Inte någon gång kunde man höra honom ropa på hämnd eller strängare lagstiftning. Tvärtom. Det norska folket förstår betydelsen av ett öppet demokratiskt samhälle. De har i relativt modern tid varit med om hur en annan landsman förrått de värden som det norska samhället vilar på. Den gången hette han Vidkun Quisling.

Sommarens Quisling heter Anders Behring Breivik. Han försökte spränga bort en central funktion i den demokratiska rättsstaten, nämligen regeringskansliet. Därefter begav han sig till den ö där unga socialdemokrater hade sommarläger och sköt ihjäl 68 unga människor. Han har som huvudsakligt skäl uppgivit att han ogillar det mångkulturella samhället och ser socialdemokraterna som förrädare. Han hävdar att han varit ensam vid planeringen av och utförandet av dåden. Men, denne ensamme förövare agerar i ett samhälle där det finns stort utrymme för att inte bara tycka, utan också för att ge uttryck åt starkt främlingsfientliga tankar där våld utgör lösningen på det föregivna problemet.

Den omständigheten att flera tidningsredaktioner i Norge och även Sverige kände sig nödsakade att stänga kommentatorsfälten antyder att det finns tillräckligt många som ansluter sig till de teser som Breivik förfäktar. Intressant och sorgligt är att många efter det norska attentatet utgick från att fråga var om ett muslimskt terrorattentat. Den typen av antaganden visar hur farligt det är att, utan närmare information, skylla illdåd på en viss grupp. Förvisso har vi sett en hel rad terrorhandlingar begångna av gärningsmän från den muslimska världen. Men ogärningsmän kan lika gärna komma från andra grupper. Una-bombaren, Timothy McVeigh, John Ausonius och den misstänkta skytten i Malmö utgör företrädare till Breivik sprungna ur en kristen kulturkrets. Det är viktigt att vi erinrar oss detta och att vi inte automatiskt skuldbelägger vissa grupper. Händelserna i Norge bör lända till eftertanke.

Den norska tragedin grundas ytterst i föreställningen om att ”dem där främmanden ärom” också är mindre tillförlitliga och mer brottsbenägna. På fördomar således. Det förtjänar då påpekas att idag ca 214 miljoner människor beräknas leva utanför sina hemländer, varav ungefär hälften är kvinnor. De senaste femtio åren har denna siffra fördubblats. Många länder är samtidigt ursprungsländer, mottagarländer och transitländer. Stora förflyttningar äger rum mellan utvecklingsländer och cirka 40 procent av den totala migrantpopulationen har flyttat till ett grannland i den region varifrån man kommer. Ungefär sextio procent av alla migranter det vill säga 130 miljoner människor lever i utvecklade länder. Av dessa bor cirka 33 procent i Europa. Sverige har en god tradition att ta emot jämförelsevis många invandrare, huvudsakligen bestående av flyktingar, från hela världen. Ungefär tjugo procent av vår befolkning består därför idag av personer som antingen själva kommer från ett annat land eller som har en förälder som gör det. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Det kräver att vi inte accepterar miljöer där marginalisering och utanförskap tillåts råda. Integration är för oss en nödvändighet. Det arbetet måste börja på dagis. Kriminalvården kan inte förväntas lösa alla de problem som familj, skola och samhället i övrigt redan misslyckats med.

Invandrare utsätts inte sällan för kränkning av sina mänskliga rättigheter. Det kan handla om avsaknad av access to justice eller om sociala rättigheter som rätt till utbildning eller hälsa. Detta är ofta nära knutet till diskriminering i lagstiftning och rättstillämpning, liksom till djupt rotade fördomar om invandrare och till allmän främlingsfientlighet. Anhängarna till denna skola brukar hävda att invandrare är överrepresenterade som förövare av brott. Det kan vara riktigt. Men det beror nog mer på att många invandrare kommer ur svåra och fattiga miljöer än på att invandrare, allt annat lika, skulle vara i sig kriminella. Vad som dessutom mer sällan anförs av motståndarna till det mångkulturella samhället är att invandrarna också är överrepresenterade som brottsoffer.

Migranterna behöver rättssamhällets stöd och skydd. Det är därför glädjande att FNs kommissarie för mänskliga rättigheter tillika mottagare av Stockholm Human Rights Award 2010, Navi Pillay, har valt att särskilt prioritera upprätthållandet av mänskliga rättigheter för alla migranter. Hon har konstaterat att ”(t)he protection of migrants is an urgent and growing human rights challenge. Governments have obligations to ensure that xenophobic violence, racism and related intolerance against migrants and their communities have no place in their societies”.

Till skillnad från vad makthavarna i vissa länder hävdar är de mänskliga rättigheterna universella. Det innebär bland annat att inte heller olaglig invandring befriar staten från dess ansvar att skydda även individer som tagit sig in i ett land olovligen. Detta har även fastslagits i flera auktoritativa rapporter bland annat från Special Rapporteur on the Human Rights of Migrants och Committee on Migrant Workers. Även om varje land kan uppställa villkor för utlänningar att komma in och stanna i landet har staten en skyldighet att respektera och upprätthålla mänskliga rättigheter för alla individer som uppehåller sig under landets jurisdiktion, oberoende varifrån de kommer eller vilken status de må ha. Här finns en hel del att göra såväl för EU som för Sverige.

I det politiska samtal som pågår i Sverige och övriga Europa om invandring, asyl, brottslighet, terrorism och sociala frågor finns det en stark underton av tvivelaktigt slag. De danska gränskontroller som nyligen införts är inget annat än ett uttryck för främlingsfientlighet, oaktat man i Danmark hävdar motsatsen. Greklands uppförande av taggtrådsstängsel mot Turkiets gräns för att hindra flyktingar att komma in i landet uttrycker samma sak. Man vill med EU-stöd stärka gränsskyddet mot de främmande.

Ytterlighetspartiernas retorik i Europa bygger på samma vulgära människosyn. Sverigedemokraten Eric Hellsborn är bara ett av många exempel härpå. Dennes lämplighet som nämndeman ifrågasattes på goda grunder efter att han på sin blogg hade uttryckt att mångkultur och islamisering var grunden för massmorden i Norge. I ett fritt demokratiskt samhälle ska emellertid, med de begränsningar som tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen stadgar, också de mest infantila och otäcka tankar få framföras. Frågan är väl bara om sådana personer är lämpliga att sitta till doms över befolkningen i ett land med stora invandrargrupper. Jag är tveksam till det. Händelsen väcker frågan om den framtida rekryteringen av nämndemän. Nämndemannens främsta uppgift är ju att ge legitimitet till domstolsprocessen. Nämndemannen utgör en slags garant för att domstolen värnar rättsordningen i ett öppet samhälle. Extrema åsikter av diskriminerande karaktär hör knappast hemma vid domarbordet.

Sommarens händelser i Norge reser frågan om grunderna för den representativa parlamentariska demokratin som ska skydda minoriteter och individer mot diskriminering och övergrepp. Detta skydd kan knappast åstadkommas genom åsiktsförtryck. Inte heller genom repressiv lagstiftning, strängare straff eller ökad övervakning och kontroll. I den kampen har vi istället anledning erinra oss det norska exemplet efter Breivik. Det bästa försvaret är nog att alla goda krafter i samhället varje dag tar strid för de demokratiska grundvärderingar som vårt samhälle vilar på. Det kräver att alla, inklusive politiker, vågar ta debatten med Sverigedemokrater och andra likasinnade. Endast en konsekvent ideologisk kamp kan hindra förljugna och främlingsfientliga idéer från att slå rot i samhället.

Advokater har en viktig roll att spela härvidlag. Vi har inte bara ett uppdrag att företräda en Quisling eller en Breivik, utan också att på ett bredare plan vid sidan av det enskilda uppdraget företräda de värden som en demokratisk rättsstat vilar på. Det betyder att varje gång dessa värden ifrågasätts förklara för omgivningen varför alla människor är förtjänta av rättsstatens skydd oavsett bakgrund. Det betyder också att vi bör oförtröttat fullgöra vår viktiga roll som rättssamhällets väktare. Likt vakthunden bör vi ge tydligt skall när angrepp hotar. Och betänk att, som en amerikansk jurist formulerade saken,
”Det är vår frihet som gör oss säkra, inte vår säkerhet som gör oss fria”.

Anne Ramberg
Advokasamfundets generalsekreterare
anne.ramberg@advokatsamfundet.se