Obegripligt med parallella organisationer
Nr 2 2011 Årgång 77Ekobrott har ofta inga direkta enskilda brottsoffer. Många gånger har tvärt om alla parter ett intresse av att hålla tyst om brottet, som när en hantverkare eller städare betalas svart. Men brotten är skadliga för samhället som helhet, inte bara för att skattebetalarna får en tyngre börda.
Den ekonomiska brottsligheten kostar samhället stora pengar. Enligt Skatteverkets beräkningar uppgår bara det så kallade skattefelet, alltså de pengar som borde komma in i skatt men – på grund av misstag eller uppsåtligt undanhållande – inte gör det till, till cirka 133 miljarder kronor per år. Det motsvarar ungefär fem procent av BNP eller tio procent av den fastställda skatten (2005 års nivå). Till det kommer andra typer av ekonomisk brottslighet som marknadsmissbruksbrott och insiderbrott.
Men konsekvenserna är inte bara ekonomiska.
– Det viktigaste är att det rubbar förtroende i samhället, säger Lars Korsell, jur. dr och chef för enheten för forskning om ekonomisk och organiserad brottslighet vid Brå.
– Om man tror att andra inte betalar skatt är man mindre benägen att göra det själv. Men ännu mer påverkar det om man tänker på bedrägerier, trolöshet mot huvudman, förskingring, korruption och liknande. Förtroende är nog ett underskattat kapital.
Lars Korsell tillägger att livet blir mycket krångligt om allt ska kontrolleras och alla överenskommelser ska vara skriftliga hela tiden, så som det kan bli om många människor fruktar att de ska bli lurade och samhället måste lägga ner mycket resurser på kontroller.
Organisk utveckling
Enligt Lars Korsell har myndighetsutvecklingen på ekobrottsområdet tillkommit organiskt och utan helhetssyn, och ofta styrts av olika händelser och opinioner. Ett exempel är EBM och Skatteverkets skattebrottsenheter.
– Det är egentligen helt obegripligt att man skapar två parallella skattebrottsutredarorganisationer samtidigt. Men det var ju för att polis och åklagare hade misskött det här, säger Korsell.
Han har alltså svårt att förstå logiken i att flera olika myndigheter arbetar parallellt med likartade eller samma uppgifter. Lars Korsell understryker att EBM på många sätt gör ett utmärkt arbete, men att det alltid är olyckligt med en sådan organisation, eftersom brott hänger ihop.
– Till skillnad från många andra länder har Sverige enhetliga organisationer för polis och åklagare. Uppdelningen på ekobrottsområdet innebär en splittring, fastslår han.
– EBM:s huvudsyfte är att utreda brott som andra anmäler. Det gör dem väldigt beroende av vad de får från andra, och det blir mycket enkla bokföringsbrott via konkursförvaltare och liknande, säger Lars Korsell.
Frågan om EBM:s vara kom att diskuteras flitigt knappt tio år efter myndighetens tillkomst.
År 2005, sju år efter att EBM inlett sitt arbete, tillsatte regeringen en utredning för att se över myndighetens organisation och verksamhet. Den socialdemokratiska regeringens direktiv till utredaren Barbro Thorblad var klara: EBM som myndighet skulle vara kvar. Men efter regeringsskiftet 2006 fick Thorblad friare tyglar, i form av ett tilläggsdirektiv. Den nya borgerliga regeringen öppnade där för att också en nedläggning av EBM kunde tänkas.
Det blev just vad utredningen föreslog. 2007 kom betänkandet Nya förutsättningar för ekobrottsbekämpningen. Barbro Thorblad föreslog där att man skulle lägga ned EBM, och överföra resurser och arbetsmetoder till den vanliga polisen och åklagarmyndigheten. Huvudskälet var enligt Thorblad att ekobrottsbekämpningen skulle bli mer effektiv, mer flexibel och mer rättssäker om den överläts till de vanliga brottsbekämpande myndigheterna.
Meningarna om betänkandet var delade. Advokatsamfundet avvisade förslaget, och ansåg att övervägande skäl talade för att behålla EBM. Domstolsverket tillstyrkte förslaget, medan bland andra Skatteverket inte ansåg sig kunna ta ställning till frågan.
Större frågor skyms
Brå var en av de remissinstanser som tillstyrkte Thorblads förslag om nedläggning. I stället för en speciell myndighet för ekobrottsbekämpning förordade Brå ett operativt samarbete mellan olika myndigheter av samma typ som inrättats mot den grova organiserade brottsligheten.
Men Barbro Thorblads utredning hamnade i skrivbordslådan på Justitiedepartementet, kanske för att regeringspartierna var splittrade i frågan och för att EBM samtidigt fick en hel del medial uppmärksamhet för ett antal stora mål.
Tanken på att lägga ned EBM är inte aktuell i dag. I stället utreder lagmannen Stefan Strömberg just nu om EBM ska få ett utökat mandat, med ansvar för ekobrottsbekämpningen i hela landet (se artikeln Utredare vill ha offensivare ekobrottsbekämpning).
Lars Korsell tycker att diskussionerna om organisationen för ekobrottsbekämpningen riskerar att skymma en större fråga: hur man bäst bekämpar ekonomisk brottslighet och all annan brottslighet.
– Det vore mycket intressantare att fråga och tänka över hur man ska organisera polis- och åklagarverksamhet i framtiden, mot all brottslighet, säger han.
I den diskussionen finns en hel del att lära av samarbetet mot grov organiserad brottslighet, där många myndigheter med olika uppdrag samarbetar. Men också på ekobrottsområdet finns lärdomar för framtidens brottsbekämpning att hämta, påpekar Korsell.
– Skattebrottsutredarna är ett exempel. Det förebådar ju nästan en ny sorts polis, akademiker som inte liknar den traditionella polisen, säger han.
Ficklampa i mörkret
Den ekonomiska brottsligheten började uppmärksammas under 1970-talet, då en utredning på allvar lyfte fram ekobrotten. Brottsförebyggande rådet, Brå, genomförde därefter en stor lagstiftningsöversyn på området. Sitt politiska uppsving fick frågan på 1980-talet, då Eko-kommissionen lämnade en rad förslag på nya metoder för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Ett som faktiskt genomfördes var särskilda ekodomstolar, som fanns under några år på 80-talet. Domstolarna, placerade vid 13 av landets tingsrätter, avskaffades utan större ståhej år 1990.
På 1990-talet blev ekobrotten på nytt politiskt heta, sedan bland andra riksdagens revisorer uppmärksammat stora brister i ekobrottsbekämpningen. Svaret blev att skapa Ekobrottsmyndigheten. Danmark och Norge hade då redan tidigare inrättat specialistmyndigheter för att utreda och lagföra svårare ekonomisk brottslighet. Samtidigt fick också Skatteverket genom en ny lag rätt att medverka i brottsutredningar, och de särskilda skattebrottsenheterna kunde inrättas.
Lars Korsell har studerat utvecklingen av ekobrottsbekämpningen i Sverige, och konstaterar att fokus huvudsakligen har legat på statens intresse av att få skatter. Skattebrott och brott som ligger nära dessa har alltid varit högt prioriterade.
– Framför allt många sorter som drabbar företag har man inte riktigt tagit på allvar. Sedan har vi ju en väldigt strikt bokföringskontroll i Sverige på det viset att vi kontrollerar alla dåliga företag väldigt noga genom konkursförvaltarna, säger Lars Korsell.
Inriktningen på skatte- och bokföringskontroll har också satt sin prägel på organisationen för bekämpning av ekobrott. Många brott som, enligt den vanligaste definitionen (se faktatext Ekobrott) räknas som ekobrott omfattas inte alls av Ekobrottsmyndighetens ansvarsområde, som korruption, förskingring, trolöshet mot huvudman, vissa bedrägerier och miljöbrott.
Inriktningen på skatter och statens intressen har också i stor utsträckning påverkat vilka brott man upptäckt – och upptäcker.
– Många ekobrott är helt beroende av kontroll. Som skatter, där Skatteverkets agerande är helt avgörande för vad man hittar, konstaterar Korsell.
Ett exempel är att det på 1980-talet genomfördes många smårevisioner av de lokala taxeringsnämnder som då fanns. Resultatet blev många bötesbrott. Nu ligger fokus snarare på stora, planlagda skatterevisioner med ekobrottsinriktning, vilket lett till att större brott i företagen upptäcks.
– Det är som en ficklampa i mörkret. Man hittar saker där man lyser, sammanfattar Lars Korsell.