Disciplinärende – beslut 2010

Bakgrund

B är grundare och ägare av X AB (X), som innehar Skandinaviens ledande […]märke. X har ett helägt dotterbolag, XX AB (XX), vars verksamhet i huvudsak består av investeringar i andra företag. Advokat A har varit styrelseordförande i XX sedan bolagets bildande i början av år 2007 fram till årsstämman den 14 april 2009.

Y AB (Y) ägs av makarna C. Y var fram till november 2009 huvudägare i YY AB (YY). Advokat A har sedan 2005 varit styrelseordförande i YY men avregistrerades den 15 december 2008.

I december 2007 lämnade XX ett lån på 10 milj. kr till Y. Som säkerhet för lånet pantsattes Y:s aktier i YY och lämnade makarna C en borgensförbindelse såsom för egen skuld. Y:s aktier i YY var redan pantsatta hos V-banken för ett lån i storleksordningen 5 milj. kr. Uppdraget att upprätta låne- och pantsättningshandlingar lämnades av parterna gemensamt till Z Advokatbyrå, i vilken advokat A är delägare. Y lämnade det lånade beloppet som lån till YY. Sistnämnda lån omvandlades sedermera till aktieägartillskott.

Y betalade inte lånet i avtalad tid och begärde inte heller förlängning som det fanns viss avtalad möjlighet till, vilket dock förutsatte räntebetalning vid den primära förfallodagen. Någon ränta erlades emellertid inte heller vid denna tidpunkt.

Anmälan

Anmälan, som kom in till Advokatsamfundet den 28 december 2009, avser att advokat A

• företrätt både långivaren XX och låntagaren Y trots att dessa haft motstående intressen redan vid den tidpunkt då låneavtalet ingicks
• genom sitt engagemang i styrelserna för både långivaren XX och den verklige mottagaren av lånet, dvs. YY, haft en lojalitetsplikt mot båda företagen, som inneburit att han inte kunnat biträda vare sig långivaren eller låntagaren, än mindre dem båda i den aktuella lånetransaktionen
• brutit mot aktiebolagslagens regler om jäv i styrelsearbetet (jfr ABL 8 kap. 23 § 1 st. 3 p.).

Advokats inställning

Advokat A har tillbakavisat anmärkningarna.

Anmälarens utveckling av sin anmälan

B hade sedan ett flertal år en vänskapsrelation med advokat A. Under de år som vänskapsrelationen varat hade advokat A löpande biträtt både X, XX och B personligen som juridisk rådgivare. Hösten 2007 tog advokat A kontakt med B och föreslog att XX skulle låna ut 10 milj. kr till Y. B tackade nej inte mindre än tre gånger men gick till slut med på att låna ut pengarna efter intensiv övertalning av advokat A. Att han lät sig övertalas att acceptera utlåningen var till stor del beroende på hans vänskap med advokat A och det faktum att han litade på honom som rådgivare. Advokat A uppgav att det var en säker och riskfri placering. Han underströk att YY var värt minst 160 milj. kr. B:s bedömning var att den information som han fått måste vara korrekt, eftersom advokat A som styrelseordförande hade en mycket god insyn i YY:s ekonomi och övriga omständigheter kring bolagskoncernen.

Redan i början av februari 2008 återkom advokat A till honom med en ny propå om att låna ut pengar till Y, närmare bestämt ytterligare 10 milj. kr. B avböjde detta bestämt och framhöll att han inte ville ha en så stor exponering mot samma bolag. Efter förslag från advokat A ägde ett möte rum med C hos Z advokatbyrå. B medverkade vid detta möte närmast av artighetsskäl och på grund av sin vänskap med advokat A. C framhöll vid mötet hur bra framtiden såg ut för YY. Advokat A underströk vidare att det endast var fråga om en tillfällig likviditetskris. Advokat A pekade också på att lånetransaktionerna skulle ge en väldigt bra avkastning för XX. Han avböjde återigen ytterligare lån. Efter mötet försökte advokat A vid flera tillfällen att få honom att ändra sin ståndpunkt. Advokat A föreslog slutligen ett reducerat tillläggslån på 5 milj. kr. Han sade nej även till detta.

Det lämnade lånet hade ursprungligen en löptid som gick ut den 30 juni 2008 då hela kapital- och ränteskulden skulle erläggas. Låntagaren hade dock rätt att begära förlängning av lånet till den 31 december 2008, varvid upplupen ränta skulle betalas den 30 juni. B kunde i augusti 2008 konstatera att betalning inte skett och att låntagaren inte hört av sig med begäran om förlängning. När han påpekade för advokat A att lånet förfallit till betalning den 30 juni svarade denne via e-post att han trodde att Y ville utnyttja möjligheten till förlängning. Advokat A skulle ta hand om bevakningen av lånet för XX:s räkning. När ingen betalning kommit i slutet av september och företrädare för låntagaren inte hört av sig, tog han vid flera tillfällen på nytt kontakt med advokat A, som vidarebefordrade meddelanden och besked mellan XX och Y. Efter upprepade betalningsanmaningar hade Y kunnat förmås att i omgångar och med början den 27 november 2008 betala delar av den ränta som löpte på lånet.

Det hade senare framkommit att YY med början i februari 2008 fått ett flertal betalningsanmärkningar på grund av att skulder inte betalats, viket lett till ansökningar om betalningsförelägganden. Betalningsproblemen accelererade under 2009 till en akut likviditetskris. På grund av betalningsproblemen förhandlade YY och dess huvudägare med minoritetsägaren – riskkapitalbolaget Q – och V-banken om hur ett kapitaltillskott skulle kunna göras. Dessa förhandlingar resulterade i november 2009 i att en riktad nyemission genomfördes till minoritetsägaren med V-bankens godkännande, trots att XX som andrahandspanthavare motsatte sig detta. Genom nyemissionen utökade Q sitt ägande i YY till att omfatta 91 % av aktierna. De pantsatta aktiernas andel av aktierna i YY sjönk genom nyemissionen från 60 procent till 6 procent. Det kunde antas att de pantsatta aktiernas värde kraftigt understeg lånebeloppet, inte minst mot bakgrund av att aktiernas andel av aktiekapitalet då var så låg att aktierna kunde bli föremål för tvångsinlösen. XX hade ansökt om att Y skulle försättas i konkurs och avsåg att begära betalt enligt borgensförbindelserna, närmast genom att ansöka om betalningsförelägganden. – B ville framhålla att han varit i kontakt med advokat A vid flera tillfällen efter det att lånet förfallit till betalning för att fråga om de inte skulle driva in fordringen. Han fick vid varje tillfälle lugnande besked, vilka gjorde att han avvaktade med att sätta press på långivaren, något som mot den angivna bakgrunden visade sig vara ett felaktigt beslut.

Yttrande av advokat

Advokat A har i yttrande den 27 januari 2010 anfört bl.a. följande.

Det var korrekt att han hade varit juridisk rådgivare åt X under ett flertal år och att affärsrelationen även utvecklades till en personlig vänskap med B. Uppdragen genom åren hade dock varit sporadiska och inte särskilt omfattande. Bildandet av dotterbolaget XX år 2007 föranleddes av B:s planer att börsnotera de rörelsedrivande bolagen i koncernen. Avsikten var att renodla och särskilja kapitalförvaltningen från kärnverksamheten. XX:s uppdrag var att maximera avkastningen på de betydande vinstmedel och den överlikviditet som genererats i koncernen genom åren. Detta skulle ske genom verksamhet som garant vid nyemissioner hos aktiemarknadsbolag, långivare till brygg- och mezzaninlån, riskkapitalverksamhet samt korta aktietransaktioner. Advokat A erbjöds att ta plats i XX:s styrelse mot bakgrund av sin erfarenhet av finansiella transaktioner och nätverk inom kapitalmarknaden. Det var uttalat att uppslag och propåer till kommande affärstransaktioner för XX bl.a. skulle komma från advokat A:s kontakter i näringslivet och inom kapitalmarknaden. – Något faktiskt styrelsearbete hade dock aldrig kommit att bedrivas i XX, annat än undertecknande av per capsulam-protokoll inför årsstämma, under den tid han var styrelseledamot. Alla beslut i verksamheten hade fattats och verkställts av B, såsom VD och styrelseledamot. Det hade inte heller beslutats om eller utbetalts något styrelsearvode till advokat A.

Styrelsearbetet i YY hade fram till senhösten 2008 varit av mer sedvanlig karaktär med cirka 4–6 sammanträden om året. Sedan bolaget hamnat i ett ansträngt finansiellt läge till följd av den plötsliga lågkonjunkturen, krävde styrelsearbetet ett allt större engagemang. För att undvika att styrelserollen skulle hamna i konflikt med advokat A:s och advokatbyråns roll som juridisk rådgivare, utträdde han ur styrelsen på egen begäran.

Advokat A blev någon gång under november/december 2007 kontaktad av C, som ville uppta ett kortfristigt lån om 10 milj. kr till Y och undrade om advokat A kände till någon lämplig långivare. Anledningen till lånet var, såvitt advokat A kände till, att YY stod inför ett ägarskifte och eventuell refinansiering av sina bankkrediter, varför Y inte ville använda sig av sina vanliga bankkontakter för sådan bryggfinansiering. Advokat A kontaktade ett flertal tänkbara långivare, främst finansbolag, och däribland B. Anledningen till att förfrågan även ställdes till B var att advokat A kände till att X var intresserad av liknande lånetransaktioner. Bolaget hade nämligen under våren 2007 genomfört en liknande lånetransaktion till motsvarande villkor (löptid, räntesats m.m.). Hans bestämda minnesbild var att diskussionerna mellan C och B om lånet gick väldigt snabbt och smärtfritt samt utan att parterna behövde träffas personligen. Underlag i form av räkenskaper och värderingsutlåtanden för Y och YY granskades av auktoriserade revisorn E, X-koncernens revisor och rådgivare, som sedan många år var verksam i revisionsbyrån U.

Advokat A har, tvärtemot vad som påstods av B, aldrig medverkat i förhandlingarna mellan parterna om lånevillkoren, lämnat någon rådgivning om den ställda säkerhetens värde eller försökt påverka B om lånets beviljande. Advokat A ombads att skriftligen sammanfatta XX:s krav och villkor för lånet enligt ett e-postmeddelande som bilagts anmälarens inlaga av den 19 december 2009. Bland villkoren XX uppställde var att samtliga låne- och säkerhetshandlingar skulle upprättas av advokat A/Z advokatbyrå, som även skulle tillse att nödvändiga formalia fullföljdes (underskrifter, denuntiation till panthavare m.m.) och att arvodet för sådant uppdrag skulle betalas av Y såsom låntagare. I sammanhanget ville han påpeka att motsvarande villkor uppställdes av X för den lånetransaktion som ägde rum våren 2007. Samtliga XX:s villkor accepterades av Y utan reservation och uppdraget fullföljdes.

Vid tiden för lånetransaktionen (december 2007) var YY ett lönsamt och framgångsrikt bolag, vilket framgick av årsredovisningarna för räkenskapsåren 2006/2007 och 2007/2008. C:s uppfattning var att bolaget betingade ett marknadsvärde om cirka 160 milj. kr, vilket värde understöddes av en oberoende värdering av revisionsföretaget W och sedermera bekräftades genom det pris Y erhöll vid aktieförsäljningar till tredje man under våren 2008. Y:s ägarandel om 60 %, som pantsattes till förmån för XX (andrahandspantsättning) som säkerhet för lånet, var tidigare pantsatt hos V-banken för ett begränsat banklån om 5,3 milj. kr.

Det var riktigt att advokat A i februari 2008 kontaktade B och översände ytterligare underlag till denne med anledning av en ny lånepropå från C. Advokat A deltog också vid ett kortare möte mellan parterna som ägde rum hos advokatbyrån den 18 februari 2008. Vid mötet diskuterade parterna självständigt den nya lånepropån med advokat A som passiv åhörare. Advokat A mindes tydligt att B bad om att få ajournera mötet för att diskutera saken med honom. Vid pausen sade B (ordalag i linje med) ”det känns inte bra att lägga alla äggen i samma korg”, varvid advokat A replikerade (ordalag i linje med) att ”om det inte känns bra bör du hellre avstå”. Efter pausen meddelade B att han inte ville låna ut mer pengar och saken var därmed, såvitt advokat A kände till, utagerad. Advokat A hade inte varken före, under eller efter detta möte försökt förmå eller påverka B om det nya lånets beviljande.

Efter fullgörandet av det gemensamma uppdraget avseende lånetransaktionen den 12 december 2007 hade advokat A varken företrätt Y eller XX i deras mellanhavanden kring lånet, dess betalning eller indrivning. Båda parter kände till och respekterade att advokat A/Z advokatbyrå var förhindrade att ingripa i sådan relation på grund av intressekonflikt, såsom tydligt redovisats för parterna i e-postmeddelande den 10 december 2007. – Advokat A hade aldrig haft något uppdrag att bevaka lånets återbetalning eller försökt påverka B i någon riktning vad gällde återbetalning av lånet eller indrivningsåtgärder mot Y. Något uppdrag för YY eller Y om denna sak hade självklart inte heller förekommit. Parterna hade själva fört diskussioner om denna sak utan hans inblandning. B hade dock vid några tillfällen skickat e-post till advokat A när han misslyckats med att få tag på C och för att informera advokat A. E-postmeddelanden från B till advokat A hade skickats den 19 november och den 3 december 2009. Dessa utvisade bl.a. att parterna fört diskussioner om återbetalning av lån och räntor utan inblandning från advokat A. Såvitt han kände till hade involverade parter i dessa frågor företrätts av separata juridiska rådgivare, XX av advokat H, Y av advokat I, och YY av advokatbyrån J.

Det var förvisso ytterst beklagligt att XX riskerade att inte få full återbetalning av sin lånefordran. Detta förhållande berodde dock inte på bristfälligt eller oetiskt agerande från advokat A:s sida utan på låntagarens betalningsoförmåga. Utgivandet av lånet var en medveten rättshandling och ett självständigt beslut fattat av B. Denne var en kompetent och skicklig affärsman med drygt 20 års erfarenhet av affärsverksamhet. Det var inte sannolikt att han inte varit medveten om riskerna förknippade med en lånetransaktion eller skulle ha låtit sig ”duperas” av en vän/rådgivare. Ett e-postmeddelande från den 22 maj 2008 från B utvisade att denne även en längre tid efter lånetransaktionen var intresserad av nya liknande lånetransaktioner.

Vad angick påståendet om styrelsejäv hade ifrågavarande lånetransaktion inte varit föremål för behandling eller beslut inom ramen för styrelsearbetet i XX. Med hänsyn till bolagets verksamhetsföremål måste transaktionen anses ingå i VD:s behörighet såsom en löpande förvaltningsåtgärd.

Genmäle från anmälaren

B har i genmäle som inkom den 11 februari 2010 vidhållit de uppgifter som lämnats i anmälan. Vidare har han anfört bl.a. följande.

Påståendet om att han ensam skulle ha fattat alla beslut i XX var felaktigt. Advokat A var styrelseordförande och deltog aktivt i bolagets affärsbeslut. Advokat A skrev i sitt yttrande att han avträdde från sin post som styrelseordförande på grund av jävssituationen. Han kunde som lekman konstatera att advokat A därigenom erkänt att han inte följt Advokatsamfundets regler om att inte företräda parter med motstående intressen. Naturligtvis hade YY och XX haft motstående intressen redan när lånet lämnades till Y i december 2007 och under alla omständigheter när Y:s lån till YY kort tid därefter omvandlades till ett aktieägartillskott till YY. Redan här fanns jävssituationen för advokat A. – Advokat A hade vid upprepade tillfällen påstått att panten var tillräcklig för lånet och att lånet därför var ”säkert”. Revisorn E hade inte granskat säkerhetens värde. Inte heller hade advokat A vid något tillfälle föreslagit att E eller annan revisor skulle granska säkerhetens värde. – Det torde framgå med all önskvärd tydlighet att B ansåg att advokat A fått personlig vinning genom sitt agerande. Detta genom sitt engagemang i Z advokatbyrå och som styrelseordförande i YY. Det gjordes även gällande att advokat A genom sin rådgivning lämnat felaktiga uppgifter om lånet och de lämnade säkerheternas styrka. Även om B hade lång erfarenhet som affärsman och var van att fatta egna beslut, var han beroende av sina rådgivare inte minst i juridiska spörsmål, ett område där hans kunskaper var begränsade.

Ytterligare yttrande av advokat

Advokat A har i yttrande den 2 mars 2010 anfört bl.a. följande.

Han var inte initiativtagare till bildandet av XX eller den som kom på att bilda dotterbolag som skulle medverka till särskilda finansieringsupplägg. Det var revisionsbyrån U som höll i bolagsbildningen. – Hans utträde ur styrelsen i XX var en åtgärd som inte föregicks av några diskussioner med B. Han fick meddelandet om detta genom ett brev från XX:s revisor. – Det var korrekt att han varit B:s juridiske rådgivare privat i ett begränsat ärende som pågick under juni 2005 och avsåg dennes privatbostad. Såvitt han kunde påminna sig hade han inte i övrigt företrätt B privat. – Främsta skälet till att han lämnade styrelseuppdraget i YY var att bolagets prekära finansiella ställning krävde ett engagemang från honom såsom rådgivare i en utsträckning som framgent inte skulle kunna gå att förena med styrelseuppdraget. Ytterligare omständigheter var att YY:s styrelse den 10 oktober 2008 beslutat om att upprätta en s.k. kontrollbalansräkning. Förutom C:s reservation mot beslutet, fick advokat A uppfattningen att denne saknade respekt för styrelsens beslut i denna fråga, vilket tog sig uttryck i bristande samarbete med revisorerna om saken. Vidare medförde likviditetssituationen eftersläpningar med skatteinbetalningar, vilket exponerade styrelseledamöterna för personligt ansvar. – Advokat A hade inte medverkat i Y:s beslut att tillskjuta lånebeloppet från XX som lån till YY eller lånets senare omvandling till aktieägartillskott. Frågan hade aldrig varit föremål för beslut i YY:s styrelse. Han kände inte närmare till när lånet sedermera omvandlades till aktieägartillskott.

B:s kritik mot advokat A var uppenbarligen en efterhandskonstruktion som inte förtjänade att tillmätas någon tilltro. Även C hade anmält advokat A till Advokatsamfundet. Det var advokat A:s uppfattning att B/X hade gjort gemensam sak med C/Y i kritiken mot honom. C och dennes hustru hade personliga borgensåtaganden för skulder som Y häftade till XX. Y var numera försatt i konkurs och saknade förmåga att infria skulden. Sambandet mellan de två disciplinanmälningarna framstod som än mer uppenbart när B i sitt genmäle hänvisade till YY:s interna e-postmeddelanden och uppgifter, vilka B inte skulle ha haft tillgång till med mindre än att C försett honom med dessa.

Disciplinnämndens bedömning och beslut

Av utredningen framgår att advokat A då han förmedlade det aktuella lånet, sedan tidigare hade uppdrag inom de berörda koncernerna, såväl styrelseuppdrag som andra uppdrag i egenskap av juridisk rådgivare.

Med tanke på att parterna i en transaktion av förevarande slag typiskt sett har motstridiga intressen och att det därmed föreligger en beaktansvärd risk för konflikter skulle advokat A inte ha åtagit sig uppdragen. Genom att ändå göra detta har han åsidosatt sina plikter som advokat.

Nämnden tilldelar därför advokat A erinran enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Vad i övrigt förekommit föranleder inte någon åtgärd.