Rättsväsendet i riksrevisorns fokus
Nr 3 2009 Årgång 75Sedan Riksrevisionen kom till för sex år sedan har man hunnit granska Rikspolisstyrelsen men ingen annan del av rättsväsendet. Det är grundbultarna i själva rättssamhället som nu ska in under luppen, och det handlar om såväl människovärde som skattepengar och effektivitet. Sammantaget handlar det om allmänhetens förtroende för rättsväsendet förklarar Karin Lindell.
Våren 2011 ska upp till tio granskningar vara klara och presenteras i en övergripande analys av rättsväsendets samlade effektivitet. Men redan innan sommaren kommer den första granskningen att presenteras, om unga lagöverträdares kontakt med rättsväsendet, och i höst är en granskning av kriminalvården tänkt att vara klar för presentation.
DET SAMLADE GREPPET avser att fokusera på samverkan mellan till exempel polis och åklagare och även domstolar i brottmål, liksom kriminalvårdens samverkan med kommunala institutioner – snarare än effektiviteten i en eller annan process. Om det finns en propp någonstans i kedjan ska den förstås identifieras. Man kommer att titta på handläggningstider och bemötande på hela rättsområdet. De stora greppen är något som Karin Lindell uppskattar.
– Vi har under min tid här gått mer och mer mot de här lite bredare områdena. Vi har utbildning, arbetsmarknad, offentliga finanser, ett flertal sådana politikområden som vi tittar på ur många olika synvinklar. Då får man en helt annan bild än om man bara specialiserar sig på polis eller åklagare eller domstol och så vidare.
DE STORA GREPPEN kräver också stora resurser. För granskningen av rättsväsendet har riksrevisorn cirka 15 anställda till sin hjälp. Antalet varierar beroende på vilken typ av granskning som är på gång samt om det är två eller tre som rullar parallellt. Karin Lindell tror att man kommer att behöva nyrekrytera något på juristsidan inför den här strategin. Riksrevisionen har också möjlighet att ta in konsulthjälp, bland annat från universiteten.
– Det gör vi inte minst när det gäller kvalitetssäkringen. Det är ju oerhört viktigt för Riksrevisionen att vi har en väldigt fast och stabil grund att stå på, inte minst när vi kritiserar regeringen.
Regeringen är i slutändan Riksrevisionens främsta granskningsobjekt. Så var det inte med det gamla Riksrevisionsverket, RRV, som var en regeringsmyndighet. Den sex år gamla Riksrevisionen har ett grundlagsfäst oberoende, och det tycker Karin Lindell är bra.
– Vi ser ofta att en myndighet inte har fullföljt sitt uppdrag på det sätt de skulle ha gjort, men det kanske inte alltid beror på dem utan på att de inte har fått förutsättningar från regeringen. Och det behöver inte handla om pengar, men styrning, lagstiftning, förordningstext, regleringsbrev … Det är ytterligt sällsynt att vi lägger en granskning där vi inte riktar kritik mot regeringen, konstaterar hon.
Samtidigt vill hon gärna påpeka att justitieminister Beatrice Ask har ställt sig positiv till den planerade granskningen av rättsväsendet.
För närvarande håller man på med en förstudie om inställda förhandlingar i brottmål, som är en stor kostnad för staten. Det är först sedan förstudien presenterats som Karin Lindell tar beslut om ifall granskning ska inledas. I väntan på sådant beslut ligger också förstudier om den ekonomiska brottsligheten och penningtvätt.
– Inte minst ser vi på det till följd av finanskrisen, som man säger möjligen ökar de här problemen. Vi måste vara lyhörda för stämningar i samhället. Helt plötsligt kan det komma en ny problemställning och då är det viktigt att vi är med, tycker jag.
ÄVEN STATENS INSATSER för brottsoffer ser ut att bli ett område för granskning, liksom polisens och åklagarnas förmåga att hantera mängdbrott. Civilrättsliga processer kan ibland bli långdragna, särskilt när det gäller förvaltningsärenden. Det kan få konsekvenser för medborgarna, och bör tittas över.
– Sedan har vi det förhållandet att vi har en åklagarmyndighet, men flera polismyndigheter. Är det bra eller inte? Det kan jag inte svara på i dag, säger hon.
Advokatkåren är inte något granskningsobjekt för Riksrevisionen, men kåren kommer ändå att beröras i flera olika moment när det gäller strategin om rättsväsendet. Till exempel kan det hända att en större aktivitet hos advokater skulle kunna minska antalet inställda förhandlingar i brottmål, gissar Karin Lindell. Även när det gäller unga lagöverträdares kontakt med domstolarna, involveras sannolikt advokaterna.
– Vi kan inte kritisera och vi kan inte heller rekommendera advokatkåren. Men vi kan peka på förklaringar, säger hon och tillägger att man kommer att ha täta kontakter med Advokatsamfundet och även kanske enskilda advokater.
Advokaten är en väldigt viktig aktör i rättssamhället, tycker Karin Lindell. Advokaterna har en viktig roll både som försvarare och som målsägandebiträden. I den straffrättsliga processen är det av särskilt stor vikt att trepartsförhållandet mellan advokat, åklagare och ordförande hålls likvärdigt, poängterar hon. Men hur ser man till att alla parter får samma tyngd?
– Det går inte att se till, det är en personfråga. Det handlar om personlig integritet och auktoritet. Det gäller advokat och åklagare och inte minst hos domaren. En ordförande i rätten måste ha så pass mycket kurage att man säger ifrån när någon trampar på klienten, säger hon som själv har domarbakgrund från Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm och den tidigare Försäkringsöverdomstolen.
KARIN LINDELL hoppade av domarkarriären 1982, för att i stället skriva lagtext i riksdagen i 14 år. Därefter hann hon vara myndighetschef i drygt tio år, bland annat på Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentverket, innan hon blev riksrevisor, 2005.
– Det var min dröm att bli domare. Under hela studietiden fanns inget annat på min karta. Men sedan tyckte jag kanske inte att det var så roligt när det kom till kritan. På brottmålssidan var det väldigt mycket grov misshandel och narkotikabrott, och på den civilrättsliga sidan var det väldigt mycket familjemål som man inte blev gladare av.