Skrämmande okunskap hos vissa politiker om grundläggande rättigheter
Nr 2 2009 Årgång 75Rikets grundlag fyller en mycket viktig funktion i det alltmer mångkulturella och sekulariserade Sverige. Grundlagen bör vara en samlande faktor som förenar landets invånare och ger dem alla rättstrygghet och rättssäkerhet. Detta förutsätter tilltro till samhällets institutioner. Dessvärre kan en motsatt utveckling skönjas inte bara i Sverige, utan runt om i världen.
Medborgarnas förtroende för de samhälleliga institutionerna och dess företrädare tycks vara på väg att undergrävas. Det är inte bara politiker som möts av misstro, det är också domstolar och andra myndigheter. Nu senast har misstron kommit att riktas mot polisens arbetsmetoder och attityder.
Grundlagen har till yttersta syfte att utgöra ett skydd för medborgarna mot statens maktutövning. Grundlagen ger individen vissa grundläggande rättigheter och begränsar statens makt genom att ange ramarna för dess maktutövning. Makten skall utgå från folket, men den skall utövas under lagarna. Det ställer krav på att lagstiftningen, såväl vad gäller beredning som materiellt innehåll, uppfyller vissa minimikrav.
Tydligt är att lagarna, för att kunna fylla sin funktion, måste hålla viss kvalitet. En reell prövning av lagarnas förenlighet med grundlagen måste kunna ske. Det är därför bra att Grundlagsutredningen föreslagit borttagande av uppenbarhetsrekvisitet, om än med en viss återhållande knorr. Det kan anföras att denna reform i själva verket är av marginell betydelse eftersom uppenbarhetsrekvisitet i princip kommit att spela ut sin roll i förhållande till EG-rätten och Europakonventionen till den del denna utgör EG-rätt.
Men, likväl, borttagandet av uppenbarhetsrekvisitet är en viktig signal. Grundlagen kommer därigenom att innefatta en tydligare anvisning till normgivaren att hålla sig inom de ramar riksdagen uppställt. Detta kan inte nog upprepas i en tid av ofta slarvigt tillkommen lagstiftning på viktiga områden. För kvalitetens upprätthållande är det mycket bra att, enligt förslaget, Lagrådet förstärks och att en skyldighet att gå till Lagrådet införs. Folkvalda i all ära, men viss kontroll av handlingsfriheten är nödvändig.
Jag vill ta tillfället i akt att med ett färskt exempel belysa hur lagstiftning inte bör gå till. Det handlar om lagstiftning innebärande allvarliga ingrepp i advokaters tystnadsplikt.
Sverige har i dagarna implementerat det så kallade tredje penningtvättsdirektivet om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta är vi skyldiga att göra. Advokater omfattas redan av en rapporteringsskyldighet till Finanspolisen vid misstanke om penningtvätt.
Den nya lagstiftningen innebär vissa förändringar som också påverkar advokater. Advokatsamfundet avgav 2008 ett remissyttrande över betänkandet ”Genomförande av tredje penningtvättsdirektivet (SOU 2007:23)”. I detta betänkande lämnades inga förslag om utökade möjligheter för Finanspolisen att begära uppgifter från de aktörer, inklusive advokater, som omfattas av penningtvättsdirektivet.
I den fortsatta beredningsprocessen och slutligt i regeringens proposition 2008/09:70 ”Genomförande av tredje penningtvättsdirektivet”, har dock regeringen – utan remiss eller annan form av extern beredningsåtgärd – föreslagit att bland annat advokater, på begäran av Finanspolisen och utan föregående rapportering, utan dröjsmål skall vara skyldiga att lämna alla uppgifter som enligt polisens mening behövs för en utredning om penningtvätt eller finansiering av terrorism.
Uppgiftsskyldigheten för advokater har därmed kraftigt utvidgats utan att frågan varit föremål för beredning utanför Regeringskansliet. Eftersom det i lagrådsremissen, direkt felaktigt, dessutom anges att utredningens förslag i huvudsak överensstämmer med regeringens, har heller inte Lagrådet i detta hänseende givits möjlighet att utöva sin granskande uppgift på ett fullgott sätt.
De skäl som i propositionen anförs för den mycket långtgående förändringen i fråga om uppgiftsskyldigheten är i huvudsak grundade på Finanspolisens egen uppfattning om behovet av åtgärder för att öka effektiviteten i dess brottsbekämpning.
I propositionen anförs även att ett krav på föregående rapportering till Finanspolisen för att upplysningsskyldighet skall föreligga varken finns i gällande direktiv eller i tidigare penningtvättsdirektiv, samt att den aktuella diskrepansen mellan det gamla direktivet och nuvarande lag uppmärksammats under arbetet med genomförandet av gällande direktiv.
Frånvaron av ett krav på föregående rapportering i direktivet tas alltså till intäkt för införandet av den nu ifrågasatta lagändringen. Genomförandelagstiftningen går därmed i materiellt hänseende betydligt längre än vad direktivet kräver och hur det implementerats i övriga länder.
Den utvidgade uppgiftsskyldigheten mot Finanspolisen kan inte anses följa av direktivet. Frågan har heller inte varit föremål för remissbehandling. Oavsett tolkningen av direktivbestämmelsen är det mycket anmärkningsvärt att en sådan lagändring görs utan att erforderligt beredningsunderlag inhämtats. Särskilt gäller detta beträffande advokater.
Att advokatkåren har en särskild ställning i rättssamhället har regeringen själv understrukit, se till exempel prop. s.124f. Det förtjänar framhållas att en advokat har en i lag (8 kap. 4 § rättegångsbalken) fastslagen tystnadsplikt till skydd för klienten. Denna tystnadsplikt anses endast kunna brytas igenom i de sällsynta fall då en advokat har vittnesplikt enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken.
Att en advokat genom den nya lagstiftningen fått en längre gående angivarskyldighet gentemot den klient i förhållande till vilken advokaten såväl enligt lag som advokatetiska regler har tystnadsplikt och ovillkorlig lojalitetsplikt, är mot angiven bakgrund ytterst allvarligt. Det är i själva verket ett uttryck för rättssamhällets förfall.
Mot nyss beskrivna bakgrund tillskrev Advokatsamfundet i december 2008 såväl finansmarknadsminister Odell som justitieutskottet inför dess behandling av propositionen och den utvidgade uppgiftsskyldigheten. Justitieutskottet beaktade inte Advokatsamfundets synpunkter, men hade i alla fall artigheten att en och en halv månad senare bekräfta mottagandet. Ovisshet råder alltjämt om försändelsen nått ansvarig minister.
Jag beslöt mig för att studera vad som sades i kammaren när genomförandet av det tredje penningtvättsdirektivet debatterades. Det var tung läsning. En studie där mina värsta farhågor besannades. Några nedslag i protokollet åskådliggör detta.
Riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP) uttryckte en mycket befogad oro över att penningtvättslagstiftningen i kombination med annan terroristlagstiftning riskerar att leda till att oskyldiga människor misstänks och lagförs för saker de inte gjort. Han tog exemplet med den som vill skicka pengar till Gaza och Somalia för att hjälpa människor i nöd.
Riksdagsledamoten Otto von Arnold (KD) som presenterade regeringens förslag och utskottets betänkande svarade:” Ingen är dömd förrän det är bevisat.” Det lät ju bra. Jag gladdes över denna tydliga insikt om lagföringens fundamenta. Men sedan fortsatte von Arnold: ”Samtidigt är det viktigt att man har rent mjöl i påsen – för att citera mig själv från tidigare – och kan visa det här. Det sker transaktioner på många sätt ned till både Somalia och Gaza och så vidare. Om man gör det på ett legalt sätt kan man i och för sig ändå bli misstänkt för terrorism, men det är upp till respektive person att bevisa sin oskuld. Det har egentligen inte med lagstiftningen att göra.” Nu börjar jag bli bekymrad över riksdagsledamotens kunskapsbas.
Aningslösheten skulle emellertid nå än mer svindlande höjder när von Arnold fortsatte: ”Problemet i det här är att man på något sätt måste bevisa sin oskuld. Varför inte bara gå in och tala med Finanspolisen och be dem om hjälp och råd? Då tror jag säkert att man kommer att lösa det här på ett alldeles praktiskt sätt. Det är min rekommendation.”
Dessa uttalanden görs i Sveriges riksdag av en person som skall delta i rättssamhällets bevarande och uppbyggnad. Man tar sig för en kallsvettig panna! Att Advokatsamfundets kritik avvisades från regeringens sida, för övrigt med hänvisning till direkt felaktiga sakpåståenden, är i detta intellektuella klimat inte så förvånande.
Exemplet ovan är inte unikt. Den politiska debatten antyder inte sällan en skräckinjagande okunnighet hos de folkvalda samhällsingenjörer som skall forma vårt samhälle. Att ett grundlagsskydd för medborgarnas mest fundamentala rättigheter behövs ligger i öppen dager.
Till detta hör tillgången på oberoende och mot klienten lojala advokater. Därför är det dystert att Grundlagsutredningen inte kunde enas om att föreslå införande av ett grundlagsskydd för advokaters oberoende och införandet av en författningsdomstol. Det hade medborgarna behövt.