Särbehandla inte Utlandsavdelningen
Nr 2 2009 Årgång 75Anledningarna till att vi hamnat utomlands är lika varierande som karaktären på våra verksamheter. Trots gruppens relativa fåtal, spretande inriktningar och geografiska spridning bildades ändå en avdelning inom samfundet för att tillvarata dessa medlemmars intressen. Året var 1997 och antalet medlemmar var 22.
Finns det då behov av en utlandsavdelning? Frågan har ställts många gånger under åren. Finns det behov av en särskild avdelning för en sådan liten grupp som dessutom är såpass heterogen, kan man fråga sig?
Avdelningen representerar svenska advokater som onekligen arbetar under särskilda förhållanden. Eftersom ett av syftena bakom samfundets olika avdelningar är att bidra med kunskap, väcka frågor och tillvarata intressen som är särskilda för en avdelnings medlemmar, vågar jag påstå att det finns en särskilt viktig roll för utlandsavdelningen.
Stöd för detta påstående finner man också i att andelen engagerade medlemmar i avdelningen är förhållandevis stort. Närvaron på avdelningsmötena är större i proportion till det sammanlagda antalet medlemmar än i någon annan avdelning. Detsamma gäller antalet medlemmar som, under avdelningens snart 12-åriga historia, engagerat sig i avdelningens styrelse.
Såväl yrkesmässigt som socialt är dessutom avståndet till den svenska advokatgemenskapen större för advokater verksamma utomlands. Vi behöver helt enkelt varandras omsorger och erfarenheter.
Idag har avdelningen cirka 100 medlemmar. Till avdelningen hör också cirka 100 biträdande jurister. Avdelningen växer för varje år och föryngringen är, som framgår av proportionen mellan advokater och biträdande jurister, mycket god.
I och med en ökad internationalisering, även av det till en jurisdiktion relativt bundna advokatyrket, får vi nog finna oss i att gruppen utlandsadvokater kommer att fortsätta växa. Gruppen kommer också att få en ökad betydelse i takt med integrationen av reglerna för olika länders advokatkårer, exempelvis genom CCBE i vars organ och arbete samfundet är entusiastiskt engagerat. Här kan utlandsavdelningens medlemmar bidra med kunskaper och erfarenheter (något som samfundet hittills varit dåligt på att utnyttja).
Mot ovan tecknade bakgrund vore det knappast orimligt om även utlandsavdelningens medlemmar vore valbara till samfundets styrelse. Jag argumenterar inte för en fast representation eller någon annan automatik utan bara för att avdelningens medlemmar skall ha samma möjligheter att verka inom samfundet som sina kollegor i Sverige.
Nuvarande ordning innebär att övriga avdelningar är berättigade till ett visst antal ledamöter i förhållande till avdelningens storlek. Förutom att denna princip måhända är mindre ändamålsenlig i sig, så utgör den ett absolut hinder för utlandsavdelningens medlemmar att väljas in i styrelsen. Argumenten för detta har varit många (att bordet runt vilket styrelsen brukar samlas inte är tillräckligt stort har varit ett …). Den konkreta anledningen saknar dock betydelse. Det räcker med konstaterandet av effekten och att denna strider mot vad som rimligen borde höra till god ordning, i vart fall inom ett advokatsamfund.
Om det vore mer känt skulle arrangemanget dessutom väcka omvärldens löje. Detta särskilt mot bakgrund av samfundets engagemang i frågor som rör rättssäkerhet och individens rättigheter.
I min egenskap av adjungerad ledamot av samfundets styrelse, väckte jag i juni 2008 frågan om inte styrelsen kunde utse en arbetsgrupp för att komma till rätta med förhållandet (”Utlandsavdelningen föreslår att Styrelsen snarast möjligt tillsätter en arbetsgrupp med uppdraget att finna en praktisk och föreningsrättsligt godtagbar lösning”). Propån besvarades med att styrelsen tills vidare lämnar förslaget utan åtgärd.
Även om utlandsavdelningen är liten så duger det helt enkelt inte att särbehandla avdelningen och dess medlemmar på detta sätt. Hanteringen av medlemmarnas berättigade krav på att kunna väljas till styrelseledamöter har genom åren präglats av nonchalans, vankelmod och handlingsförlamning. 2008 blev inget undantag. Låt nu 2009 bli året när samfundet tvättar bort denna måhända mindre men likväl pinsamma fläck på advokatkårens stärkkrage!