Medierna & rättvisan
Nr 6 2008 Årgång 74Huvudförhandling i Stockholms tingsrätts säkerhetssal. Anders Eklund står åtalad för mord och våldtäkt. Utanför flockas fotograferna. Vid varje paus sticks en mikrofon i ansiktet på försvarare och målsägandebiträden. Krönikörer skriver i dagstidningarna om den tilltalades minspel och om stämningen i rättssalen, och i Aktuellts studio kommenterar experter bevisläget och processen.
Rättegången mot Anders Eklund är bara en i raden av medialt uppmärksammade brottmål på senare tid. Aldrig har väl mediernas intresse för rättssystemet varit så stort.
– Intresset har alltid varit stort för uppseendeväckande brott, framför allt våldsbrott och mord, säger Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius, som själv verkat som journalist i flera decennier. Den stora förändringen enligt henne är snarare att konkurrensen mellan medierna ökat.
– Vi har fått mycket fler medier, som konkurrerar intensivt om de uppseendeväckande rättsfallen. Det innebär att själva massan av publicitet blir mer omfattande, och kanske på grund av konkurrensen går man allt närmare både gärningsmän och offer. På det viset har journalistiken blivit mer närgången, säger Yrsa Stenius.
Vinklad rapportering
Brott säljer lösnummer och väcker intresse, och medierna tävlar om att rapportera om dem så snabbt och så initierat som möjligt. Det ställer emellanåt till det för försvararna och deras klienter, menar advokat Per E. Samuelson.
– I inledningen av brottmål är det så att medierna hämtar nästan all information från polis och åklagare. Det gör att rapporteringen vinklas till fördel för åklagarsidan. Advokaten kommer inte till tals, för att han har yppandeförbud eller inte vet tillräckligt om fallet än. Det jämnar ut sig när rättegången startar och yppandeförbudet är borta. Men då är det ofta för sent och massmedierna har sin vinkel cementerad, säger advokat Per E. Samuelson.
Advokat Hanna Lindblom känner igen resonemanget.
– Det händer att en åklagare går ut och berättar vitt och brett om olika fynd eller något annat. Advokaten får frågor, men är begränsad av förundersökningssekretess eller till och med ett yppandeförbud. Jag vet att många kolleger tycker det är jobbigt. Men jag tycker nog inte att den debatten ska bedrivas i media över huvud taget. Jag brukar säga att ”det här kommer vi att bemöta vid förhandlingen”, säger hon.
Det största problemet är enligt Hanna Lindblom istället att den mediala uppmärksamheten drabbar enskilda, inte bara dem som är direkt inblandade i processen
– Om man kanske har en misstänkt som är en offentlig person eller det bara är ett uppmärksammat mål kan också föräldrar, syskon och vänner känna sig väldigt ansatta. Det är också jobbigt för anhöriga till mördade eller våldtagna barn, säger Hanna Lindblom, som tycker att detta främst är en pressetisk fråga att diskutera.
– Det finns ett problem, att man ibland är så ivrig i den här rapporteringen att man tar egna initiativ och kontaktar presumtiva vittnen för att få snabbare och mer direkta besked. Då kan man förstöra utredningen, säger advokat Tomas Nilsson.
Dömd i mediedomstolen
Men det största problemet är enligt Nilsson ett annat:
– Att man gör ställningstaganden och föregriper skuldfrågan.
När en misstänkt person namngivits och fått sin bild publicerad, när tidningarna varje dag publicerar nya bevis mot personen, kan allmänheten lätt få uppfattningen att saken redan är klar. När krönikörer och kommentatorer dessutom uttalar sig i skuldfrågan hjälper det kanske inte om man frias av domstolen. Man är redan fälld – i mediedomstolen!
Att det här är ett stort problem, och en fråga som kräver diskussion och pressetisk debatt, det är alla ense om.
– Domstolarna får svårt att förklara när en person ”dömts” i massmedia och han sedan blir friad i domstolen. I de lägena får domstolarna ofta kritik, säger hovrättslagman Göran Ewerlöf.
Advokat Per E. Samuelson har ett förslag till åtgärd mot medier som agerar domstol på egen hand
– Jag tror på ökade möjligheter att få skadestånd. Om medierna brister i etiken och namnger personer på felaktiga grunder bör det bli lättare att få skadestånd, och lite högre skadestånd, säger han.
Medierna påverkar
Men vad spelar det egentligen för roll vem som säger vad i medierna? Det är ju ändå domstolen som fäller avgörandet.
Per E. Samuelson är dock övertygad om att mediernas rapportering kan påverka domstolen.
– Det är självklart! De som agerar i domstolen är människor, och de kan inte undgå att bli påverkade. När jag påpekar för domare att de påverkas blir de ofta förbannade och pekar på sin förmåga till objektivitet. Men all minnesforskning visar att vi inte kan skilja på objektivt och subjektivt som de förutsätter, säger han.
Andra advokater och domare är mer försiktiga. Ändå kan man inte utesluta att domare påverkas, särskilt när det är upprörda känslor och starka opinioner inblandade, säger Tomas Nilsson. Hovrättslagmannen Göran Ewerlöf är inne på samma linje.
– Vi är människor vi också. Men i vårt arbete ligger att vi ska vara objektiva och vi arbetar väldigt mycket professionellt med att vi ska bortse från yttre faktorer, säger han, och förklarar att han ofta reflekterar över dessa frågor.
Vice chefsåklagare Per Lindqvist tror inte att domstolens överväganden påverkas av mediernas rapportering.
– Däremot kan nog medierna på olika sätt, åtminstone indirekt, göra så att vissa ärenden handläggs på ett särskilt sätt hos polis och åklagare, säger Lindqvist som menar att medial uppmärksamhet som regel får alla att bli extra noggranna.
Per Lindqvists teori får stöd av en rapport av Stefan Wahlberg, som studerat mediernas och rättsväsendets agerande i två fall: när Mona Sahlin avslöjades ha använt sitt kontokort för tjänsten till privata inköp 1995 och efter intrånget i socialdemokraternas interna datanätverk 2006.
Wahlberg konstaterar att rättsväsendet inte behandlade dessa båda fall som vilka ärenden som helst. I Sahlinaffären beslutade Riksåklagaren om en förundersökning, medan dataintrånget utreddes med förtur av Rikskriminalen, trots att det i båda fallen rörde sig om misstankar om brott med ganska låga straffsatser. Om denna särbehandling berodde på den mediala uppmärksamheten i sig eller på att misstankarna riktades mot företrädare för höga förtroendevalda kan inte klart sägas.*
Viktig granskning
Men medierapporteringen om brott och rättsväsendet kan inte enbart målas i svart. Bortsett från allmänhetens intresse av att veta vad som händer i samhället och vad skattepengarna används till har journalisterna också en viktig roll som granskare av rättsväsendet.
– En objektiv och kritisk rapportering kan naturligtvis beskriva missförhållanden, den kan peka på dåliga inslag i rättsväsendets hantering av olika ärenden, säger advokat Tomas Nilsson, som pekar på hur medierna lyfte fram den rättsosäkerhet som drabbade de så kallade Somaliasvenskarna som ett exempel.
Och advokat Per E. Samuelson tycker sig märka en direkt effekt i det enskilda målet av att medierna är där.
– Alla skärper sig och blir bättre. Man läser på för att inte framstå som dåligt insatt, domare som kan ha lite divalater när de talar med ombuden skärper sig. Mediernas närvaro leder helt enkelt till ett bättre resultat, säger han.
Processa i medierna
På gott och ont måste såväl advokater som rättsväsendets övriga aktörer allt oftare ta ställning till vad de kan och får säga i medierna.
– Det får aldrig bli ett självändamål att prata med medierna. Jag måste alltid fråga mig om det gynnar min klient, säger advokat Hanna Lindblom, som för det mesta väljer att hålla en låg profil när hon får frågor.
Advokat Tomas Nilsson är inne på samma linje. Han tycker också att man som advokat måste tänka noga på klientens integritet.
– Jag svarar till exempel aldrig på frågan ”hur mår din klient?”. Oavsett hur det är med det, så skulle jag aldrig drömma om att lämna ut den typen av privat information, fortsätter Tomas Nilsson.
Advokat Per E. Samuelson kommenterar och debatterar ofta rättsfall och rättsliga frågor.
– Det finns en gammaldags inställning hos många svenska advokater att det är fult att processa i medierna. Men att bara tala om det leder vilse, om det gör att man konsekvent undviker media. Den attityden är förgången – man måste väga för- och nackdelar för varje enskild klient, säger han.
Också bland åklagare och domare varierar intresset för att framträda i medierna. Vice chefsåklagare Per Lindqvist i Stockholm önskar ingen uppmärksamhet i medierna för egen del. Men, säger han:
– Det är angeläget att man från rättsväsendets sida försöker ha en öppen inställning till medierna så att det finns en tillgänglighet och att rättsväsendet inte sluter sig för mycket. Annars kan det nog uppstå misstankar om att allt inte går rätt till under brottsutredningarna och rättegångarna. Här tror jag att rättsväsendets aktörer också har en viktig pedagogisk roll att fylla.
Reportrarna rapporterar om och recenserar dagligen rättsväsendets förmåga och brister. Men vad säger juristerna om journalisternas kompetens?
– Ganska bra. När det till exempel gäller lokalpressen återger man ofta rättegångar på ett tillfredsställande sätt, säger lagmannen Sigurd Heuman, som just nu utreder förtroendet för domstolarna och relationen till medierna (se separat artikel).
– Kompetensen är stundtals väldigt hög och intresset är stort. Men däremot kan den tidspress som tycks styra journalisternas arbete göra att de har svårt att skaffa sig ett fullgott underlag för sin rapportering, anser Per Lindqvist.
Han får medhåll av Per E. Samuelson.
– Vid stora rättegångar kommer reportrarna in och lyssnar i två–tre timmar till sakframställan, och sedan dyker de upp en stund igen om det är något flashigt vittne, säger han.
Experter i tv-soffan
En ganska ny men vanligt förekommande roll i medierna för advokater och rättsvetenskapliga forskare är expertkommentatorns. Advokat Hanna Lindblom fick funktionen i SVT:s Aktuellt under rättegången mot Anders Eklund. Hon vänder sig dock lite emot titeln ”expert”.
– Min roll ska vara att så pedagogiskt som möjligt förklara för folk vad som händer i domstolen, och att komma med egna uppfattningar, säga vad jag tycker, sammanfattar hon.
Hovrättslagmannen Göran Ewerlöf tycker att den pedagogiska uppgiften är viktig. Men experten ska hålla sig inom vissa gränser.
– Jag ogillar när man sitter i tevesoffor och gör bevisvärdering under pågående mål. Det tycker jag verkligen inte hör hemma i ett rättssamhälle, säger han.
Och advokat Hanna Lindblom understryker att hon inte ska föregripa domstolen. Dessutom vägrar hon att recensera advokatkolleger.
– Varje advokat sköter sitt uppdrag helt och hållet utifrån samtalen med sin klient. Ingen av oss vet vad de pratar om.
Träning och åter träning
Journalister är tränade och utbildade i att söka information och att ställa frågor. Hur gör man för att inte hamna i ett hopplöst underläge när man står där framför tevekameran eller mikrofonen? Förberedelser, svarar advokat Tomas Nilsson.
– Om man ska ha en häktningsförhandling där det är mediebevakning kan man tänka ut vilka frågor som kommer och vad man bör säga i det läget. När en dom meddelas vet man att det kan gå åt två olika håll i brottmål, fällande eller friande, och då gäller det att ha tänkt ut vad man vill ge för besked, säger han.
Vilka frågor som kommer, det lär man sig efter en tids arbete, säger Tomas Nilsson. Man kan också bolla det med mer erfarna kolleger.
– Det bästa sättet att lära sig är att ha mål i hetluften. Men annars kan man ju gå på kurs, säger advokat Per E. Samuelson.
Han föreläser ibland på kurser om mediekontakter, men konstaterar att intresset är klent bland advokaterna.
– Jag tror att alltför många advokater fortfarande lider av den där gamla attityden. Men det kan vara till klientens nackdel, säger Samuelson.
* Wahlberg, Stefan: Ett oavvisligt allmänintresse. Om mediedrev och politiska affärer, Timbro 2008.