Annonser

JK undergräver åtgärder mot långsam handläggning

Justitiekanslern motarbetar den enskildes rätt till skadestånd när domstolsprocesser tar för lång tid. Det skriver Clarence Crafoord, Chefsjurist vid Centrum för rättvisa.

Det är för närvarande 140 000 ärenden som ligger på hög i svenska domstolar i väntan på åtgärd. I över 90 procent av fallen ligger bollen hos domstolen. Och enligt Domstolsverket är det också 40 000 fler fall än vad domstolarna klarar av att hantera. Det är alarmerande siffror. Bakom statistiken döljer sig människor som går år ut och år in utan att veta vad som gäller i en viktig rättssak. Det är naturligtvis svåruthärdligt för den enskilde på ett personligt plan och det kan få lika allvarliga konsekvenser ekonomiskt.

När Riksåklagaren i våras begärde extra anslag av regeringen gjorde han klart att situationen inom åklagarväsendet blivit akut. Hovrättspresidenten i Svea hovrätt Fredrik Wersäll har konstaterat att trycket på domstolarna leder till dåliga domar och att enskildas förtroende för rättsväsendet riskerar att undergrävas av trögheten i systemet, och med det själva grunden för rättssamhället (DN Debatt 23/5 2008). Även justitieombudsmannen har under flera års tid riktat hård och upprepad principiell kritik mot problemen med långsam handläggning.

Europadomstolen har reagerat skarpt mot situationen inom svenskt rättsväsende. Vid upprepade tillfällen har Sverige fällts för brott mot rätten till rättegång inom skälig tid. Numera har den svenska regeringen systematiskt börjat ingå förlikningar med enskilda som drabbats för att undvika fällande domar. På så sätt friseras statistiken, men problemen består.

Att fallen samlas på hög inom domstolsväsendet får konsekvenser även för det allmänna. Till exempel har Skatteverket konstaterat att domstolarnas långsamma handläggning är ett allvarligt problem och att staten går miste om skatteintäkter ”enbart på den grunden att målet handlagts för långsamt i domstolen” (remissyttrande i anledning av SOU 2008:16). Skatteverket kritiserar också det faktum att lång handläggningstid medför hanteringsproblem för Skatteverket och domstolarna – och dessutom kostnader för staten. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) påpekar att domstolarnas handläggningstider gör det svårt att driva diskrimineringsmål.

En kombination av påskyndande åtgärder och gottgörelse till dem som drabbas är den linje som drivits fram i Europadomstolen och Högsta domstolen som en reaktion på problemen. Men justitiekanslern (JK) har valt en egen praxis som innebär att prejudikaten från HD och Europadomstolen inte har fått fullt genomslag.
Som en följd av Europadomstolens betoning på effektiva, nationella rättsmedel har HD etablerat en princip om att ideellt skadestånd ska utgå vid kränkningar av rätten till rättegång inom skälig tid (NJA 2005 s. 462). En person som hade fått vänta i sju år tillerkändes 100 000 kronor i skadestånd av staten. Ersättningen beräknades med en viss fastslagen taxa.

Men JK har konsekvent motarbetat enskildas rätt till skadestånd. Trots HD:s tydliga prejudikat och efterföljande underrättsdomar hävdar JK i flera beslut och rättegångar på senare tid att enskilda får nöja sig med en ersättningsnivå som ligger ”väl under” den etablerade nivån. Följden har varit att enskilda i flera fall har fått så lite som en tiondel av vad de har rätt till enligt HD:s prejudikat.

Europadomstolen har vid upprepade tillfällen betonat att skadeståndet dels ska kompensera den drabbade, dels verka handlingsdirigerande för att förhindra framtida kränkningar. JK:s inställning leder till att båda dessa syften motverkas och till att Europakonventionens betydelse i praktiken urholkas. Det är beklagligt, eftersom Sverige är i omedelbart behov av att få bukt med den långsamma handläggningen.

Hur motiveras då denna hållning? JK tycker att frågan är komplicerad och hänvisar till att den kanske kommer att behöva avgöras av HD (SvD 8/8 2008). Obegripligt nog bortser alltså JK från 2005 års avgörande i HD – ett mål där JK själv företrädde staten. Dessutom har JK hänvisat till egna tolkningar av avgöranden från Europadomstolen som kommit efter 2005 års avgörande i HD och som enligt JK ska leda till lägre ersättningar till dem som drabbas än vad HD har bestämt.  Men JK borde känna till att det inte går att urholka HD:s praxis så att enskilda får ett sämre utfall genom att hänvisa till Europadomstolens praxis. Det framgår av själva konventionstexten – artikel 53 närmare bestämt. Denna bestämmelse ger uttryck för principen att de rättigheter som återfinns i Europakonventionen är minimirättigheter, och att den enskilde alltid har rätt till det mest långtgående skyddet. Även om man skulle kunna hitta exempel på praxis från Europadomstolen med lägre ersättningsnivåer än i NJA 2005 s. 462 är det alltså inte ett hållbart argument för att göra avsteg från den ersättningsnivå som etablerades genom HD:s dom.

Rätten till gottgörelse är givetvis bara en del av lösningen på de problem som rättsväsendet brottas med. Men det faktum att HD har anammat Europadomstolens praxis har hittills spelat en avgörande roll när det gäller enskildas möjligheter att få upprättelse och det har gett staten anledning att skynda på processerna. Det är beklagligt att JK så här långt, genom en praxis som står i strid med HD:s prejudikat, har valt att motarbeta denna utveckling.

Clarence Crafoord, Chefsjurist vid Centrum för rättvisa