Den nödvändiga och komplicerade symbiosen
Nr 6 2008 Årgång 74
I en demokrati har en fri press en central funktion i sin roll att granska rättsväsendet, andra myndigheter, regering och riksdag. Såväl lagstiftarens som rättsväsendets legitimitet är beroende av att en kritisk, saklig och kompetent rapportering äger rum. Detta ställer krav inte bara på media utan också på de aktörer som skall granskas.
Medierna liksom den offentligt finansierade brottmålsjuridiken är idag en ekonomisk krisbransch. Konkurrensen från gratistidningar och kommersiella tv-kanaler är stark. Detta medför problem för den traditionella tidningsbranschen. Det leder till att redaktionerna också på de större dagstidningarna skärs ned. Besparingsivern bidrar till en allt ytligare rapportering och analys av rättsliga frågor. Jag tror att denna resursbrist kan vara en av orsakerna till att det tog så lång tid för lejonparten av medierna att reagera på lagförslagen om utökad signalspaning, dessa undermåliga lagstiftningsprodukter som, under närmast farsartade och för riksdagen förnedrande former, med hårfin majoritet röstats igenom av de folkvalda.
Under sommaren har man, med stigande förundran, kunnat följa lagstiftarens fortsatta hantering av FRA-frågan och mediernas rapportering i ämnet. Utvecklingen har mycket tydligt visat hur viktig mediernas roll är när det gäller granskningen av lagstiftningsprocessen. Vad handläggningen av FRA-frågan, utöver själva sakfrågan, så tydligt visat är den bristande insikt och integritet som kommit att prägla i vart fall delar av riksdagsarbetet. Hanteringen borde i flera hänseenden kunna utgöra en källa till inspiration för den sittande grundlagsutredningen. Många frågor har aktualiserats. Frågan om personval, reglerna om kvittning, beredningskravet, kvaliteten i lagstiftningsarbetet, utökat grundlagsskydd för integritet samt den eviga frågan om borttagande av uppenbarhetsrekvisitet och införandet av en författningsdomstol, bara för att nämna några exempel.
Medierna spelar en viktig roll inte bara som rapportörer och granskare utan också, vilket är tydligt i FRA-frågan, som påtryckare i enskilda frågor. En i det närmaste enig journalistkår med ledarskribenter från alla politiska läger analyserade och kritiserade FRA:s utökade mandat. Mediernas dom var hård. Mediernas påverkan på lagstiftningsprocessen är inget nytt. Nytt var emellertid den så kallade bloggosfärens samordnade attack och genomslag. Inflytandet från denna nya demokratiska plattform för det fria ordet har sannolikt på allvar kommit för att stanna. Därmed förändras det politiska spelet.
En sådan utveckling ställer krav på riksdagens ledamöter att våga stå upp när tabloidpressen förklädd till folkdomstol kräver hårdare straff, lättare beviskrav eller något annat som för ögonblicket är populistiskt gångbart och därmed bidrar till ökad försäljningsvolym. Men det krävs även att politikerna inser att det inte alltid räcker med partiuppgörelser för att få igenom ny lagstiftning som inte är förenlig med den allmänna opinionens rättskänsla.
FRA-frågan visar också på vikten av att vissa grundläggande värden ges en status ovan dagspolitiken. Det är bland annat till skydd för tillfälliga politiska opinioner som vi har en grundlag och konventioner till stöd för mänskliga rättigheter. Den bakomliggande tanken med en grundlag är att lagstiftaren iklätt sig begränsningar beträffande sitt lagstiftningsmandat. En inskränkning som enskilda riksdagsledamöter med integritet borde ha åberopat också till skydd mot partipiskor.
Samtidigt med FRA-frågan har press och tv ingående rapporterat från två mordrättegångar där barn varit offer och morden i två fall föregåtts av sexuella övergrepp. Att följa denna rapportering har tidvis varit i det närmaste outhärdligt. Till detta har bland annat bidragit den omfattande publiceringen av intima detaljer som vissa tidningar valt att beskriva, ibland med en närmast patologisk noggrannhet.
Medierna har ett ansvar för att beskriva de komplexa rättsliga och bevismässiga överväganden som domstolarna har att ta ställning till, liksom vad som är en åklagares, en advokats och en domstols uppgifter. Men, rättsväsendet och advokatkåren måste också bli bättre på att informera och förklara, utan att därigenom bedriva rättegången utanför domstolen. Det viktigaste kanske är att förklara att domstolarnas uppgift inte är att skipa någon form av högre rättvisa, utan att på grundval av de faktiska omständigheter och den bevisning som presenteras och åberopas i det enskilda fallet avgöra skuldfrågan och utdöma påföljder i målet, allt i enlighet med gällande lag. Jag tycker att den övervägande delen av journalistkåren på ett seriöst sätt har försökt att utföra sitt uppdrag i denna del.
Men folkdomstolarnas företrädare firar ändå ständigt nya triumfer. Där introduceras skampålen. Där åtnjuter de inblandade inte någon som helst integritet och ett mycket svagt rättsskydd. Det mest privata och intima trycks i fet stil på löpsedlar och i rubriker. Detta bidrar till intrycket att lynchjustisen gör successiva framsteg. Den allt överskuggande drivkraften blir vreden över rättsövergreppet mot ett oskyldigt offer. Detta gör sig särskilt påmint när det handlar om utsatta barn och kvinnor.
Men ansvaret för detta faller inte bara på vissa medier. Även rättsväsendet har i flera hänseenden enligt min mening handlat felaktigt. Ett sådant exempel är att som i Arbogafallet lämna ut den så kallade ”slasken”, det vill säga ansamlandet av sådana uppgifter som under förundersökningen inhämtats utan att de senare ansetts ha någon betydelse för åtalet. Denna ”slask” låter polis och åklagare ibland ogärna ens försvaret ta del av eftersom de uppgifter som finns i slasken har hamnat där då de inte bedömts relevanta för målet. Av vilket skäl skall då rättsväsendet aktivt bistå med att sprida mycket privata, irrelevanta, inte sällan inkorrekta uppgifter och spekulationer som kan härröra från grannar och andra? Hade uppgifterna bedömts relevanta hade de ju ingått i förundersökningen och därigenom också kunnat bemötas av den tilltalade i rättegången. En sådan åtgärd bidrar till att sprida irrelevant skvaller, skada uppgiftslämnare och tilltalade med familjer, samt att ytterligare öka spekulationerna i skuldfrågan. På sikt kan det också leda till att personer med relevant information avstår från att kontakta polisen med hänvisning till ett sannolikt framtida offentliggörande. En helt annan sak är att det för försvarets sida kan föreligga ett högst legitimt behov av att kontrollera ”slasken”.
En annan företeelse som också på goda grunder kan ifrågasättas är att anhöriga till mordoffer tillåts hålla längre och ofta starkt emotionella anföranden under huvudförhandlingen. Dessa känsloyttringar saknar i normalfallet relevans för domstolens prövning av åtalet och därmed för rättegången. Inläggen är inte sällan uttryck för en i och för sig fullt förståelig sorg och en naturlig önskan om hämnd. Den olyckliga konsekvensen är dock att den tilltalade binds vid skampålen, trots att dennes skuld ännu inte är fastställd.
De anhörigas ”day in court” är bara ett exempel på att brottsoffret, med politikernas mycket goda minne, på senare år alltmer kommit att stå i fokus i rättsprocessen. Många värdefulla initiativ har genomförts. En ny myndighet har inrättats. Målsägandebiträden förordnas i ökad utsträckning. Detta förstärkta brottsofferperspektiv har i vissa hänseenden kommit att sätta sin prägel på brottmålsprocessen på ett olyckligt sätt. I beaktande av vad som är domstolens uppgift och vad som skall prövas av domstolen är det mindre lämpligt att som eftergift åt brottsofferperspektivet, införa moment i rättegången som rimligen inte hör hemma där. Själva mötet mellan anhöriga och gärningsmannen kan ofta fylla en viktig funktion. Formerna för detta möte och vilka som skall delta förtjänar dock att närmare övervägas. Det grundläggande är att domstolarna måste vara beredda att med större tydlighet inte bara förklara utan också upprätthålla rättprocessens elementa. Om domstolen förvandlas till en plats för emotionella utspel utan relevans för målet, inger detta betänkligheter. Det handlar ytterst om rätten till en rättvis rättegång.
Denna rätt förutsätter öppenhet. Den kräver att den grundlagsfästa principen om offentliga rättegångar upprätthålls. Det inger därför även betänkligheter att som skedde i en av sommarens uppmärksammade brottsprocesser utestänga allmänhet och medierna från delar av förhandlingen. Det borde kunna gå att upprätthålla en god ordning i rättssalen utan att begränsa allmänhetens tillträde till rättegången på sätt som skedde.
Mediernas betydelse i en demokratisk rättsstat är lika viktig som opartiska domstolar, oberoende advokater och ett polis- och åklagarväsende fritt från korruption. Deras påverkan på såväl lagstiftnings- som rättsprocessen är dock inte helt okomplicerad. Därför är det ett gemensamt intresse för lagstiftaren, rättsväsendet, advokatkåren och journalisterna att värna oberoende, kompetens och yrkesetik inom våra respektive områden.
Under sommaren har man, med stigande förundran, kunnat följa lagstiftarens fortsatta hantering av FRA-frågan och mediernas rapportering i ämnet. Utvecklingen har mycket tydligt visat hur viktig mediernas roll är när det gäller granskningen av lagstiftningsprocessen. Vad handläggningen av FRA-frågan, utöver själva sakfrågan, så tydligt visat är den bristande insikt och integritet som kommit att prägla i vart fall delar av riksdagsarbetet. Hanteringen borde i flera hänseenden kunna utgöra en källa till inspiration för den sittande grundlagsutredningen. Många frågor har aktualiserats. Frågan om personval, reglerna om kvittning, beredningskravet, kvaliteten i lagstiftningsarbetet, utökat grundlagsskydd för integritet samt den eviga frågan om borttagande av uppenbarhetsrekvisitet och införandet av en författningsdomstol, bara för att nämna några exempel.
Medierna spelar en viktig roll inte bara som rapportörer och granskare utan också, vilket är tydligt i FRA-frågan, som påtryckare i enskilda frågor. En i det närmaste enig journalistkår med ledarskribenter från alla politiska läger analyserade och kritiserade FRA:s utökade mandat. Mediernas dom var hård. Mediernas påverkan på lagstiftningsprocessen är inget nytt. Nytt var emellertid den så kallade bloggosfärens samordnade attack och genomslag. Inflytandet från denna nya demokratiska plattform för det fria ordet har sannolikt på allvar kommit för att stanna. Därmed förändras det politiska spelet.
En sådan utveckling ställer krav på riksdagens ledamöter att våga stå upp när tabloidpressen förklädd till folkdomstol kräver hårdare straff, lättare beviskrav eller något annat som för ögonblicket är populistiskt gångbart och därmed bidrar till ökad försäljningsvolym. Men det krävs även att politikerna inser att det inte alltid räcker med partiuppgörelser för att få igenom ny lagstiftning som inte är förenlig med den allmänna opinionens rättskänsla.
FRA-frågan visar också på vikten av att vissa grundläggande värden ges en status ovan dagspolitiken. Det är bland annat till skydd för tillfälliga politiska opinioner som vi har en grundlag och konventioner till stöd för mänskliga rättigheter. Den bakomliggande tanken med en grundlag är att lagstiftaren iklätt sig begränsningar beträffande sitt lagstiftningsmandat. En inskränkning som enskilda riksdagsledamöter med integritet borde ha åberopat också till skydd mot partipiskor.
Samtidigt med FRA-frågan har press och tv ingående rapporterat från två mordrättegångar där barn varit offer och morden i två fall föregåtts av sexuella övergrepp. Att följa denna rapportering har tidvis varit i det närmaste outhärdligt. Till detta har bland annat bidragit den omfattande publiceringen av intima detaljer som vissa tidningar valt att beskriva, ibland med en närmast patologisk noggrannhet.
Medierna har ett ansvar för att beskriva de komplexa rättsliga och bevismässiga överväganden som domstolarna har att ta ställning till, liksom vad som är en åklagares, en advokats och en domstols uppgifter. Men, rättsväsendet och advokatkåren måste också bli bättre på att informera och förklara, utan att därigenom bedriva rättegången utanför domstolen. Det viktigaste kanske är att förklara att domstolarnas uppgift inte är att skipa någon form av högre rättvisa, utan att på grundval av de faktiska omständigheter och den bevisning som presenteras och åberopas i det enskilda fallet avgöra skuldfrågan och utdöma påföljder i målet, allt i enlighet med gällande lag. Jag tycker att den övervägande delen av journalistkåren på ett seriöst sätt har försökt att utföra sitt uppdrag i denna del.
Men folkdomstolarnas företrädare firar ändå ständigt nya triumfer. Där introduceras skampålen. Där åtnjuter de inblandade inte någon som helst integritet och ett mycket svagt rättsskydd. Det mest privata och intima trycks i fet stil på löpsedlar och i rubriker. Detta bidrar till intrycket att lynchjustisen gör successiva framsteg. Den allt överskuggande drivkraften blir vreden över rättsövergreppet mot ett oskyldigt offer. Detta gör sig särskilt påmint när det handlar om utsatta barn och kvinnor.
Men ansvaret för detta faller inte bara på vissa medier. Även rättsväsendet har i flera hänseenden enligt min mening handlat felaktigt. Ett sådant exempel är att som i Arbogafallet lämna ut den så kallade ”slasken”, det vill säga ansamlandet av sådana uppgifter som under förundersökningen inhämtats utan att de senare ansetts ha någon betydelse för åtalet. Denna ”slask” låter polis och åklagare ibland ogärna ens försvaret ta del av eftersom de uppgifter som finns i slasken har hamnat där då de inte bedömts relevanta för målet. Av vilket skäl skall då rättsväsendet aktivt bistå med att sprida mycket privata, irrelevanta, inte sällan inkorrekta uppgifter och spekulationer som kan härröra från grannar och andra? Hade uppgifterna bedömts relevanta hade de ju ingått i förundersökningen och därigenom också kunnat bemötas av den tilltalade i rättegången. En sådan åtgärd bidrar till att sprida irrelevant skvaller, skada uppgiftslämnare och tilltalade med familjer, samt att ytterligare öka spekulationerna i skuldfrågan. På sikt kan det också leda till att personer med relevant information avstår från att kontakta polisen med hänvisning till ett sannolikt framtida offentliggörande. En helt annan sak är att det för försvarets sida kan föreligga ett högst legitimt behov av att kontrollera ”slasken”.
En annan företeelse som också på goda grunder kan ifrågasättas är att anhöriga till mordoffer tillåts hålla längre och ofta starkt emotionella anföranden under huvudförhandlingen. Dessa känsloyttringar saknar i normalfallet relevans för domstolens prövning av åtalet och därmed för rättegången. Inläggen är inte sällan uttryck för en i och för sig fullt förståelig sorg och en naturlig önskan om hämnd. Den olyckliga konsekvensen är dock att den tilltalade binds vid skampålen, trots att dennes skuld ännu inte är fastställd.
De anhörigas ”day in court” är bara ett exempel på att brottsoffret, med politikernas mycket goda minne, på senare år alltmer kommit att stå i fokus i rättsprocessen. Många värdefulla initiativ har genomförts. En ny myndighet har inrättats. Målsägandebiträden förordnas i ökad utsträckning. Detta förstärkta brottsofferperspektiv har i vissa hänseenden kommit att sätta sin prägel på brottmålsprocessen på ett olyckligt sätt. I beaktande av vad som är domstolens uppgift och vad som skall prövas av domstolen är det mindre lämpligt att som eftergift åt brottsofferperspektivet, införa moment i rättegången som rimligen inte hör hemma där. Själva mötet mellan anhöriga och gärningsmannen kan ofta fylla en viktig funktion. Formerna för detta möte och vilka som skall delta förtjänar dock att närmare övervägas. Det grundläggande är att domstolarna måste vara beredda att med större tydlighet inte bara förklara utan också upprätthålla rättprocessens elementa. Om domstolen förvandlas till en plats för emotionella utspel utan relevans för målet, inger detta betänkligheter. Det handlar ytterst om rätten till en rättvis rättegång.
Denna rätt förutsätter öppenhet. Den kräver att den grundlagsfästa principen om offentliga rättegångar upprätthålls. Det inger därför även betänkligheter att som skedde i en av sommarens uppmärksammade brottsprocesser utestänga allmänhet och medierna från delar av förhandlingen. Det borde kunna gå att upprätthålla en god ordning i rättssalen utan att begränsa allmänhetens tillträde till rättegången på sätt som skedde.
Mediernas betydelse i en demokratisk rättsstat är lika viktig som opartiska domstolar, oberoende advokater och ett polis- och åklagarväsende fritt från korruption. Deras påverkan på såväl lagstiftnings- som rättsprocessen är dock inte helt okomplicerad. Därför är det ett gemensamt intresse för lagstiftaren, rättsväsendet, advokatkåren och journalisterna att värna oberoende, kompetens och yrkesetik inom våra respektive områden.