Bokslut
Nr 1 2005 Årgång 71
Bo Hammar tackar för tio lärorika år i disciplinnämnden.
Närmare tio år i Advokatsamfundets disciplinnämnd varav halva tiden som ordförande i en prövningsavdelning är en ansenlig tid. Det är rekord för en så kallad samhällsföreträdare. Men nu är det tyvärr dags att göra bokslut.
När jag hösten 1994 fick en förfrågan från Justitiedepartementet om att ingå i nämnden tackade jag en aning våghalsigt och utan betänketid ja. Tidigare hade jag en del erfarenhet av granskningsarbete bland annat genom riksdagens konstitutionsutskott, granskningsnämnden för radio och tv samt Valprövningsnämnden. Men det här blev lite annorlunda.
Några veckor före första sammanträdet gick jag till posten med en avi. Det var på den tiden då det fortfarande fanns postkontor och långt innan Anne Ramberg trädde fram och resolut datoriserade stora delar av vår verksamhet.
Något dyster och med onda aningar släpade jag hem nio kilo handlingar i ett oformligt paket.
Därtill visade det sig att det inte fanns några kanslianställda föredragande. Kursivläsning var utesluten eftersom nämndens ledamöter själva var referenter. På den tiden skulle två ledamöter gemensamt svara för minst fem ärenden på varje sammanträde.
Jag lottades ihop med Hans Ulrich von der Esch. Eller om det nu var en sinister uträkning av generalsekreteraren Lars Bentelius. Det fungerade bättre än någon hade trott. Hans Ulrich och jag blev dessutom trots skilda ideologiska preferenser mycket goda vänner, vilket ingen hade kunnat föreställa sig.
Den relativt nya ordningen med några samhällsföreträdare i nämnden hade på en del håll väckt farhågor om olämplig politisk inblandning; på andra håll förhoppningar om en viss politisk styrning. Farhågorna och förhoppningarna har inte besannats.
Under alla mina år har jag aldrig varit med om en positionering samhällsföreträdare gentemot advokater. De få gånger det förekommit avvikande meningar har samhällsföreträdarna haft olika värderingar. Jag tror också det har varit en fördel att vi inte varit verksamma politiker utan haft en fristående ställning och inte låtit oss blåsas omkull av politiska eller populistiska stormvindar.
Debatten om ett förstatligande av nämnden är nu förhoppningsvis slut. Några av mina gamla riksdagskolleger drev uppfattningen att regeringen borde ta tag i tillsynen över advokatkåren och utse åtminstone en majoritet av disciplinnämndens ledamöter.
Den så kallade Advokatkommittén tog några farliga steg åt det hållet i sitt betänkande (SOU 1999). Man hade bland annat den förflugna idén att regeringen skulle placera några aktiva domare i presidiet för nämnden utan att reflektera över möjliga intressekonflikter och jävsproblematik. Lars Bentelius och jag lobbade gemensamt mot förslaget, som begravts i tysthet. Jag vill gärna tro att det var vår förtjänst.
Advokatens fria ställning är självklart en grundbult i ett rättssamhälle. Vi behöver inte en advokatkår som är mer ofri utan snarare mer obunden och stridbar i förhållande till en omfattande statsapparat. Det nuvarande tillsynssystemet där det finns samhällelig insyn men huvudansvaret ändå ligger inom advokatkåren själv är väl avvägt.
Genom införandet av prövningsavdelningarna har systemet också blivit mer renodlat. Samfundets styrelse har i det närmaste helt frikopplats från att bedöma disciplinärenden.
Samtidigt har nämndens arbetsbörda ökat kraftigt. De tre prövningsavdelningarna med vardera tre ledamöter har att behandla ett tjugofemtal ärenden vid varje sammanträde av vilka ungefärligen en femtedel går vidare till nämnden.
Nu är det alltså dags att sätta punkt för min del och tacka kollegerna för tio lärorika år.
Något tusental ärenden har det väl blivit. Många har varit av ganska enkel beskaffenhet. Andra har varit tyngre, särskilt några uteslutningsärenden. Men det har ändå varit roligt. Om man får säga så om en verksamhet som kan vara nog så skickelsediger för en och annan advokat.
BO HAMMAR
Publicerad i nr 1, 2005
När jag hösten 1994 fick en förfrågan från Justitiedepartementet om att ingå i nämnden tackade jag en aning våghalsigt och utan betänketid ja. Tidigare hade jag en del erfarenhet av granskningsarbete bland annat genom riksdagens konstitutionsutskott, granskningsnämnden för radio och tv samt Valprövningsnämnden. Men det här blev lite annorlunda.
Några veckor före första sammanträdet gick jag till posten med en avi. Det var på den tiden då det fortfarande fanns postkontor och långt innan Anne Ramberg trädde fram och resolut datoriserade stora delar av vår verksamhet.
Något dyster och med onda aningar släpade jag hem nio kilo handlingar i ett oformligt paket.
Därtill visade det sig att det inte fanns några kanslianställda föredragande. Kursivläsning var utesluten eftersom nämndens ledamöter själva var referenter. På den tiden skulle två ledamöter gemensamt svara för minst fem ärenden på varje sammanträde.
Jag lottades ihop med Hans Ulrich von der Esch. Eller om det nu var en sinister uträkning av generalsekreteraren Lars Bentelius. Det fungerade bättre än någon hade trott. Hans Ulrich och jag blev dessutom trots skilda ideologiska preferenser mycket goda vänner, vilket ingen hade kunnat föreställa sig.
Den relativt nya ordningen med några samhällsföreträdare i nämnden hade på en del håll väckt farhågor om olämplig politisk inblandning; på andra håll förhoppningar om en viss politisk styrning. Farhågorna och förhoppningarna har inte besannats.
Under alla mina år har jag aldrig varit med om en positionering samhällsföreträdare gentemot advokater. De få gånger det förekommit avvikande meningar har samhällsföreträdarna haft olika värderingar. Jag tror också det har varit en fördel att vi inte varit verksamma politiker utan haft en fristående ställning och inte låtit oss blåsas omkull av politiska eller populistiska stormvindar.
Debatten om ett förstatligande av nämnden är nu förhoppningsvis slut. Några av mina gamla riksdagskolleger drev uppfattningen att regeringen borde ta tag i tillsynen över advokatkåren och utse åtminstone en majoritet av disciplinnämndens ledamöter.
Den så kallade Advokatkommittén tog några farliga steg åt det hållet i sitt betänkande (SOU 1999). Man hade bland annat den förflugna idén att regeringen skulle placera några aktiva domare i presidiet för nämnden utan att reflektera över möjliga intressekonflikter och jävsproblematik. Lars Bentelius och jag lobbade gemensamt mot förslaget, som begravts i tysthet. Jag vill gärna tro att det var vår förtjänst.
Advokatens fria ställning är självklart en grundbult i ett rättssamhälle. Vi behöver inte en advokatkår som är mer ofri utan snarare mer obunden och stridbar i förhållande till en omfattande statsapparat. Det nuvarande tillsynssystemet där det finns samhällelig insyn men huvudansvaret ändå ligger inom advokatkåren själv är väl avvägt.
Genom införandet av prövningsavdelningarna har systemet också blivit mer renodlat. Samfundets styrelse har i det närmaste helt frikopplats från att bedöma disciplinärenden.
Samtidigt har nämndens arbetsbörda ökat kraftigt. De tre prövningsavdelningarna med vardera tre ledamöter har att behandla ett tjugofemtal ärenden vid varje sammanträde av vilka ungefärligen en femtedel går vidare till nämnden.
Nu är det alltså dags att sätta punkt för min del och tacka kollegerna för tio lärorika år.
Något tusental ärenden har det väl blivit. Många har varit av ganska enkel beskaffenhet. Andra har varit tyngre, särskilt några uteslutningsärenden. Men det har ändå varit roligt. Om man får säga så om en verksamhet som kan vara nog så skickelsediger för en och annan advokat.
BO HAMMAR
Publicerad i nr 1, 2005