Så avslöjas en lögnare
Nr 4 2003 Årgång 69
Nu finns nya kunskaper om hur lögnare beter sig. Kunskap som advokater behöver. Inte minst med tanke på att många som arbetar inom rättsväsendet är dåliga på att avslöja vittnen som ljuger.
Det är svårt att avslöja lögnare. Nästan alla undersökningar som gjorts visar att de flesta människor gissar rätt ungefär varannan gång. Inte bättre än slumpen, med andra ord. Vanligen har testerna gått ut på att försökspersoner studerat människor på video eller i verkligheten för att avgöra om de talar sant eller falskt.
Resultatet är entydigt. Hälften av bedömningarna är riktiga, hälften felaktiga. Riktigt nedslående är att yrkesgrupper som i sitt dagliga arbete tar ställning till sant och falskt inte är särskilt mycket bättre. Såväl polis som advokater, domare och övrig rättspersonal hamnar på mellan 50 och 60 procent rätt.
Två typer av fel begås. Dels misslyckas vi med att genomskåda lögnare, dels misstror vi människor som faktiskt talar sanning. Varför är det så?
– Problemet är att vi människor blandar ihop allmänna saker som utseende med vår värdering av om en person ljuger och detta leder till att vi tar alltför snabba beslut, säger Maureen O’Sullivan, professor i psykologi vid universitetet i San Francisco.
O’Sullivan var en av flera experter som deltog i ett symposium på temat ”Hur avslöjar man lögnare” vid Göteborgs Universitet nyligen. Inte någon gång tidigare har så många av världens främsta forskare inom området samlats.
Oförmågan att se när någon ljuger handlar om grundläggande mekanismer i det mänskliga psyket. Vi är vana att snabbt skapa oss en uppfattning om personer vi inte känner – det är en förutsättning för det moderna livet med många möten varje dag.
Priset vi får betala är att vi omedvetet generaliserar alltför grovt. Det är ingen nyhet att vi bedömer människor efter deras utseende, grupptillhörighet eller andra detaljer. Men det är ett problem när sådana attityder påverkar vår syn på personers trovärdighet.
Flera studier visar att vi gör felbedömningar på grund av att vi missbedömer utseenden. I ett experiment fick försökspersoner bedöma attraktiviteten hos en grupp kvinnor och män som visades på video. Därefter visades nya filmer där de vackra respektive icke attraktiva kvinnorna och männen svarade på frågor. Slutligen fick försökspersonerna avgöra om människorna på videobandet ljög eller talade sanning. Träffsäkerheten var god (76 %) när vackra människor talade sant. Likaså var det lätt att identifiera fula personer som ljög (68 % rätt). Däremot var det betydligt svårare att avslöja vackra lögnare (52 %) och ha tillit till fula människor som talade sanning (55 %). Hur komma till rätta med problemet? Kan man som advokat bli bättre på att avgöra om exempelvis vittnen ljuger?
Ja, antagligen.
En bra början är att känna till hur lögnare beter sig. Det är vetenskapligt bevisat att det finns olika beteenden som är kopplade till ljugandet.
Lögner om viktiga saker, som otrohet, för att slippa bestraffning eller en lögn i ett vittnesförhör, framkallar en rädsla för att avslöjas. Rädslan leder i sin tur till en psykisk anspänning eller nervositet. Genom att kontrollera det han säger försöker lögnaren dölja sin nervositet. Även ansiktet går att kontrollera. Värre är det med kroppen och röstläget.
– När lögnen handlar om något som är förkastligt, för att det bryter mot lagen eller allmän moral, blir det viktigt för lögnaren att inte avslöjas. Oron över detta gör att han beter sig annorlunda än om han talat sanning, säger Bella DePaulo, psykologiprofessor från Virginia i USA.
Hon har sammanställt 120 undersökningar om hur lögnare beter sig. Det är den mest omfattande studie som gjorts i ämnet och de nya rönen presenterades på symposiet. Totalt har DePaulo studerat 158 olika tecken som normalt kopplas till lögn. Ett 20-tal av dem förekommer så ofta hos lögnare att sambandet är statistiskt säkerställt (se faktauppställning nedan). En stor del av lögnbeteendet är icke-verbalt. Den ökade anspänningen ageras ut i kroppsspråk eller i rösten. Lögnare får ofta ett förhöjt tonläge, rösten blir ljusare samt låter mer spänd och får en mer opersonlig, oengagerad klang. Dessutom har lögnare svårt för att hålla fötter och ben stilla, samt lyfter upp hakan.
Däremot har man inte funnit bevis för att en flackande blick eller rastlösa händer har något samband med lögn. Tvärtom. Det är vanligt att lögnare låser händerna för att försöka se lugna ut. När det gäller verbalt beteende är det bevisat att lögnare är mindre samarbetsvilliga. Det beror sannolikt på att de vill prata så lite som möjligt för att inte försäga sig. De har också färre detaljer i sina berättelser. Men det finns inga bevis för att den som ljuger tvekar mer än sanningssägaren. Vad lögnaren i stället gör är att han eller hon repeterar ord och fraser in absurdum. Det finns en tendens att berätta historier som är ”för bra”. DePaulo slår också fast att lögnares svar är mer motsägelsefulla, att orden säger en sak men kroppen någonting annat, eller att munnen ler men inte resten av ansiktet.
Så långt de senaste rönen när det gäller lögnens psykologi. Hur omsätta dem till praktisk nytta? Flera av forskarna som var på plats i Göteborg tipsade om hur man kan bli bättre på att se när någon ljuger. Ett sätt är att studera vad som utmärker de få som är skickliga på att avslöja lögn. Sådana finns, trots allt. Forskning visar att två yrkesgrupper är anmärkningsvärt mycket duktigare än andra på att avslöja lögnare; Secret Service-personal och skiljedomare i USA. De båda grupperna ligger båda över 80 procent rätt i tester. Förklaringen är att de i sina yrken bedömer mycket olika sorts människor i skiftande miljöer. Säkerhetspolisers uppgift är bland annat att scanna av stora folkmassor. Skiljedomare är tränade i att få människor med vitt skilda utgångspunkter att komma överens. Professor Maureen O’Sullivan har kartlagt beslutsprocesser hos dessa experter på att avslöja lögnare.
– Typiskt är att de är bra på att upptäcka icke-verbala tecken och att de inte hänger upp sig på enstaka detaljer, säger O’Sullivan. Dessutom tar de sena beslut, de låser sig inte vid det första intrycket. Sedan, inte minst viktigt, de är medvetna om sina egna fördomar.
Flera forskare tipsade om hur man i intervjusituationer kan bli bättre på att genomskåda den som ljuger. Det handlar om att på olika sätt öka den mentala belastningen på en eventuell lögnare, till exempel genom att ställa faktafrågor som är lätta att kontrollera. Ett annat bra sätt är att be om upprepning, om någon ljuger kan det vara svårt att komma ihåg vad man nyss sagt. Sedan är det alltid bra att i en förhörssituation hoppa fram och tillbaka i tiden eftersom det avsevärt försvårar lögn. Ett spektakulärt grepp är att be att få historien berättad i omvänd kronologisk ordning. En forskare menade att det är lika svårt som att läsa en inövad dikt baklänges, omöjligt – om den inte grundar sig på självupplevt innehåll. Frågan är vad rätten säger om att använda en sådan förhörsmetod i en rättssal.
Beteenden som har samband med lögn:
• spänd röst
• ljusare röstläge
• oengagerad röst
• rastlösa fot- och benrörelser
• lyfter på hakan
• pupillerna förstoras
• talar korthugget utan detaljer
• motsägelsefulla, ologiska berättelser
• mer opersonliga i sitt framträdande
• repeterar ord och fraser i onödan
• få spontana korrigeringar av berättelsen
• ovilja att medge glömska
• brist på samarbetsvilja
• allmänt nervösa
Beteenden som inte har bevisat samband med lögn:
• undviker ögonkontakt
• blinkningar med ögonen
• tar lång tid på sig att svara
• talar snabbare
• huvudrörelser
• tvekan vid svar, öööh-ar ofta
• upprepade ändringar av kroppsställning
• fingrande på pennor eller andra saker
THOMAS RECKMANN
Resultatet är entydigt. Hälften av bedömningarna är riktiga, hälften felaktiga. Riktigt nedslående är att yrkesgrupper som i sitt dagliga arbete tar ställning till sant och falskt inte är särskilt mycket bättre. Såväl polis som advokater, domare och övrig rättspersonal hamnar på mellan 50 och 60 procent rätt.
Två typer av fel begås. Dels misslyckas vi med att genomskåda lögnare, dels misstror vi människor som faktiskt talar sanning. Varför är det så?
– Problemet är att vi människor blandar ihop allmänna saker som utseende med vår värdering av om en person ljuger och detta leder till att vi tar alltför snabba beslut, säger Maureen O’Sullivan, professor i psykologi vid universitetet i San Francisco.
O’Sullivan var en av flera experter som deltog i ett symposium på temat ”Hur avslöjar man lögnare” vid Göteborgs Universitet nyligen. Inte någon gång tidigare har så många av världens främsta forskare inom området samlats.
Oförmågan att se när någon ljuger handlar om grundläggande mekanismer i det mänskliga psyket. Vi är vana att snabbt skapa oss en uppfattning om personer vi inte känner – det är en förutsättning för det moderna livet med många möten varje dag.
Priset vi får betala är att vi omedvetet generaliserar alltför grovt. Det är ingen nyhet att vi bedömer människor efter deras utseende, grupptillhörighet eller andra detaljer. Men det är ett problem när sådana attityder påverkar vår syn på personers trovärdighet.
Flera studier visar att vi gör felbedömningar på grund av att vi missbedömer utseenden. I ett experiment fick försökspersoner bedöma attraktiviteten hos en grupp kvinnor och män som visades på video. Därefter visades nya filmer där de vackra respektive icke attraktiva kvinnorna och männen svarade på frågor. Slutligen fick försökspersonerna avgöra om människorna på videobandet ljög eller talade sanning. Träffsäkerheten var god (76 %) när vackra människor talade sant. Likaså var det lätt att identifiera fula personer som ljög (68 % rätt). Däremot var det betydligt svårare att avslöja vackra lögnare (52 %) och ha tillit till fula människor som talade sanning (55 %). Hur komma till rätta med problemet? Kan man som advokat bli bättre på att avgöra om exempelvis vittnen ljuger?
Ja, antagligen.
En bra början är att känna till hur lögnare beter sig. Det är vetenskapligt bevisat att det finns olika beteenden som är kopplade till ljugandet.
Lögner om viktiga saker, som otrohet, för att slippa bestraffning eller en lögn i ett vittnesförhör, framkallar en rädsla för att avslöjas. Rädslan leder i sin tur till en psykisk anspänning eller nervositet. Genom att kontrollera det han säger försöker lögnaren dölja sin nervositet. Även ansiktet går att kontrollera. Värre är det med kroppen och röstläget.
– När lögnen handlar om något som är förkastligt, för att det bryter mot lagen eller allmän moral, blir det viktigt för lögnaren att inte avslöjas. Oron över detta gör att han beter sig annorlunda än om han talat sanning, säger Bella DePaulo, psykologiprofessor från Virginia i USA.
Hon har sammanställt 120 undersökningar om hur lögnare beter sig. Det är den mest omfattande studie som gjorts i ämnet och de nya rönen presenterades på symposiet. Totalt har DePaulo studerat 158 olika tecken som normalt kopplas till lögn. Ett 20-tal av dem förekommer så ofta hos lögnare att sambandet är statistiskt säkerställt (se faktauppställning nedan). En stor del av lögnbeteendet är icke-verbalt. Den ökade anspänningen ageras ut i kroppsspråk eller i rösten. Lögnare får ofta ett förhöjt tonläge, rösten blir ljusare samt låter mer spänd och får en mer opersonlig, oengagerad klang. Dessutom har lögnare svårt för att hålla fötter och ben stilla, samt lyfter upp hakan.
Däremot har man inte funnit bevis för att en flackande blick eller rastlösa händer har något samband med lögn. Tvärtom. Det är vanligt att lögnare låser händerna för att försöka se lugna ut. När det gäller verbalt beteende är det bevisat att lögnare är mindre samarbetsvilliga. Det beror sannolikt på att de vill prata så lite som möjligt för att inte försäga sig. De har också färre detaljer i sina berättelser. Men det finns inga bevis för att den som ljuger tvekar mer än sanningssägaren. Vad lögnaren i stället gör är att han eller hon repeterar ord och fraser in absurdum. Det finns en tendens att berätta historier som är ”för bra”. DePaulo slår också fast att lögnares svar är mer motsägelsefulla, att orden säger en sak men kroppen någonting annat, eller att munnen ler men inte resten av ansiktet.
Så långt de senaste rönen när det gäller lögnens psykologi. Hur omsätta dem till praktisk nytta? Flera av forskarna som var på plats i Göteborg tipsade om hur man kan bli bättre på att se när någon ljuger. Ett sätt är att studera vad som utmärker de få som är skickliga på att avslöja lögn. Sådana finns, trots allt. Forskning visar att två yrkesgrupper är anmärkningsvärt mycket duktigare än andra på att avslöja lögnare; Secret Service-personal och skiljedomare i USA. De båda grupperna ligger båda över 80 procent rätt i tester. Förklaringen är att de i sina yrken bedömer mycket olika sorts människor i skiftande miljöer. Säkerhetspolisers uppgift är bland annat att scanna av stora folkmassor. Skiljedomare är tränade i att få människor med vitt skilda utgångspunkter att komma överens. Professor Maureen O’Sullivan har kartlagt beslutsprocesser hos dessa experter på att avslöja lögnare.
– Typiskt är att de är bra på att upptäcka icke-verbala tecken och att de inte hänger upp sig på enstaka detaljer, säger O’Sullivan. Dessutom tar de sena beslut, de låser sig inte vid det första intrycket. Sedan, inte minst viktigt, de är medvetna om sina egna fördomar.
Flera forskare tipsade om hur man i intervjusituationer kan bli bättre på att genomskåda den som ljuger. Det handlar om att på olika sätt öka den mentala belastningen på en eventuell lögnare, till exempel genom att ställa faktafrågor som är lätta att kontrollera. Ett annat bra sätt är att be om upprepning, om någon ljuger kan det vara svårt att komma ihåg vad man nyss sagt. Sedan är det alltid bra att i en förhörssituation hoppa fram och tillbaka i tiden eftersom det avsevärt försvårar lögn. Ett spektakulärt grepp är att be att få historien berättad i omvänd kronologisk ordning. En forskare menade att det är lika svårt som att läsa en inövad dikt baklänges, omöjligt – om den inte grundar sig på självupplevt innehåll. Frågan är vad rätten säger om att använda en sådan förhörsmetod i en rättssal.
Beteenden som har samband med lögn:
• spänd röst
• ljusare röstläge
• oengagerad röst
• rastlösa fot- och benrörelser
• lyfter på hakan
• pupillerna förstoras
• talar korthugget utan detaljer
• motsägelsefulla, ologiska berättelser
• mer opersonliga i sitt framträdande
• repeterar ord och fraser i onödan
• få spontana korrigeringar av berättelsen
• ovilja att medge glömska
• brist på samarbetsvilja
• allmänt nervösa
Beteenden som inte har bevisat samband med lögn:
• undviker ögonkontakt
• blinkningar med ögonen
• tar lång tid på sig att svara
• talar snabbare
• huvudrörelser
• tvekan vid svar, öööh-ar ofta
• upprepade ändringar av kroppsställning
• fingrande på pennor eller andra saker
THOMAS RECKMANN