Nu har svensk domstol utdömt skadestånd för konventionsbrott
Nr 5 2002 Årgång 68
För första gången har nu en svensk domstol utdömt skadestånd med direkt tillämpning av Europakonventionen och utan att Skadeståndslagen befanns tilllämplig.
Detta skedde i Stockholms tingsrätt i en dom den 8 mars i år* avseende oskäligt lång handläggningstid. I skadeståndsmålet mot staten fann tingsrätten att tidsutdräkten i ett tidigare brottmål stred mot artikel 6 och utdömde 100 000 kr i ideellt skadestånd. Grunden för själva skadeståndet var artikel 13 i Konventionen. Tingsrätten tillämpade också en av Europadomstolen utvecklad princip för värderingar av skadans storlek; loss of opportunities.I ADVOKATEN nr 9, 2001 (s 24) hänvisade jag i en artikel rubricerad “Svensk domstol ska utdöma skadestånd för konventionsbrott” till Europadomstolens avgörande i fallet T.P. och K.M. mot Storbritannien. Där uttalade Europadomstolen uttryckligen att skadestånd i princip skall finnas som en del i det inhemska gottgörelsepaketet. Nu har alltså sådant skadestånd utdömts i svensk domstol, för första gången.Tingsrättsdomen “lär ge eko i juristvärlden” säger den juridiska nättidningen PointLex i en artikel (2002-04-10, “Europakonventionen ger skadestånd till åtalad finanschef”, av Mikael Kindbom). Det är nog ett understatement. Förvisso har statens ombud - byrådirektör Britt-Mari Lundberg på JK - överklagat domen. Lundberg säger till nämnda tidskrift att när “det i andra mål har åberopats skadestånd med direkt stöd av Europakonventionen... har talan avvisats, bland annat i flera mål i hovrätten. Därför vill vi få det här prövat”.
Nu kan det gå hur som helst i hovrätten. Över lag har svenska domstolar varit obenägna att ta till sig Europakonventionen och än mer Europadomstolens resonemang kring ersättningsfrågor. Likväl är det som tingsrätten uttrycker det: “I den utsträckning som skadeståndslagen inte medger rätt till skadestånd skulle, om svensk domstol inte direkt kan tillämpa konventionen, den drabbade vara tvungen att vända sig direkt till Europadomstolen, vilket knappast kan stå i överensstämmelse med åtagandet att ge de rättigheter som anges i konventionen ett effektivt skydd” (se även ADVOKATEN Nr 3 2001 s 20). Det skall kanske tilläggas att enskilda normalt inte kan vända sig direkt till Europadomstolen. De måste först uttömma de inhemska rättsmedlen - i syfte att ge staterna en möjlighet att ställa tillrätta de ifrågasatta bristerna redan på det inhemska planet (se artikel 35). Att först behöva traggla sig genom två eller tre obenägna inhemska instanser innebär raka motsatsen till effektivitet.När de allmänna konventionsprinciperna får ett större genomslag i den svenska rättstillämpningen kommer det också i betydande utsträckning påverka den svenska skadeståndsrätten. Detta gäller särskilt om staten och dess underlydande myndigheter direkt eller indirekt är vållande till konventionsbrott. Men staten har även vissa skyldigheter tillse att inte enskildas rättigheter kränks av andra enskilda juridiska eller fysiska personer (detta gäller i princip alla rättigheterna, även om statens skyldigheter sträcker sig olika långt i olika situationer). Det sistnämnda brukar vi benämna positive obligations eller drittwirkung.Med ökad inhemsk tillämpning av Konventionen kommer det således också bli nödvändigt att tillämpa Europadomstolens principer vid utdömande av skadestånd, vilket också tingsrätten gjorde genom ett resonemang kring “loss of opportunities”.Nu synes Europadomstolen betydligt mer generös vad gäller såväl kretsen av ersättningsberättigade, krav på bevisning vad gäller kausalsamband samt med avseende på de belopp som döms ut. Tredjemansbegränsningen är inte heller lika snäv som i svensk rätt (även efter ändringen i skadeståndslagen den 1 januari 2002). Europadomstolen har t o m dömt ut ideellt skadestånd till bolag. I ett mål om alltför snäva umgängesbegränsningar i samband med LVU, har Domstolen dömt ut cirka 500 000 kronor i ideellt skadestånd. Europadomstolen har inte heller avvisat tanken på att utdöma straffrättsligt skadestånd (punitive damage) även om detta ännu inte har skett. Därtill kan begränsningarna i SkL 3 kap 7 § komma att medföra problem för svensk rätts vidkommande.
Det ovan nämnda utgör enbart exempel. Generellt är Europadomstolen mer fri i sina skadeståndsrättsliga bedömningar och resonemang. Den gör inte sällan en global assessment on an equitable basis.Det finns alltså anledning att så smått börja tänka om vad avser den svenska rigida begreppsexercisen, ibland absurda beviskrav på kausalsamband och stundtals rent paragraf-rytteri (eller det vi med ett finare ord kallar rättspositivism), för att i stället börja tillämpa skadeståndsrätten som det en gång var tänkt - d v s att Skadeståndslagen skall utgöra en ramlagstiftning att främst utvecklas i praxis i takt med samhällsutvecklingen och delvis under allmänna förnuftsmässiga principer och common-sense resonemang. Konventionen medför att vi inte längre kan ha en ordning där förnuftet är den absolut sista utposten för rättstillämpningen.
Jan Södergren
Advokat
* Avd.4. Dom 2002-04-08 i mål nr T 17442-00. Undertecknad var inte ombud i målet.
Nu kan det gå hur som helst i hovrätten. Över lag har svenska domstolar varit obenägna att ta till sig Europakonventionen och än mer Europadomstolens resonemang kring ersättningsfrågor. Likväl är det som tingsrätten uttrycker det: “I den utsträckning som skadeståndslagen inte medger rätt till skadestånd skulle, om svensk domstol inte direkt kan tillämpa konventionen, den drabbade vara tvungen att vända sig direkt till Europadomstolen, vilket knappast kan stå i överensstämmelse med åtagandet att ge de rättigheter som anges i konventionen ett effektivt skydd” (se även ADVOKATEN Nr 3 2001 s 20). Det skall kanske tilläggas att enskilda normalt inte kan vända sig direkt till Europadomstolen. De måste först uttömma de inhemska rättsmedlen - i syfte att ge staterna en möjlighet att ställa tillrätta de ifrågasatta bristerna redan på det inhemska planet (se artikel 35). Att först behöva traggla sig genom två eller tre obenägna inhemska instanser innebär raka motsatsen till effektivitet.När de allmänna konventionsprinciperna får ett större genomslag i den svenska rättstillämpningen kommer det också i betydande utsträckning påverka den svenska skadeståndsrätten. Detta gäller särskilt om staten och dess underlydande myndigheter direkt eller indirekt är vållande till konventionsbrott. Men staten har även vissa skyldigheter tillse att inte enskildas rättigheter kränks av andra enskilda juridiska eller fysiska personer (detta gäller i princip alla rättigheterna, även om statens skyldigheter sträcker sig olika långt i olika situationer). Det sistnämnda brukar vi benämna positive obligations eller drittwirkung.Med ökad inhemsk tillämpning av Konventionen kommer det således också bli nödvändigt att tillämpa Europadomstolens principer vid utdömande av skadestånd, vilket också tingsrätten gjorde genom ett resonemang kring “loss of opportunities”.Nu synes Europadomstolen betydligt mer generös vad gäller såväl kretsen av ersättningsberättigade, krav på bevisning vad gäller kausalsamband samt med avseende på de belopp som döms ut. Tredjemansbegränsningen är inte heller lika snäv som i svensk rätt (även efter ändringen i skadeståndslagen den 1 januari 2002). Europadomstolen har t o m dömt ut ideellt skadestånd till bolag. I ett mål om alltför snäva umgängesbegränsningar i samband med LVU, har Domstolen dömt ut cirka 500 000 kronor i ideellt skadestånd. Europadomstolen har inte heller avvisat tanken på att utdöma straffrättsligt skadestånd (punitive damage) även om detta ännu inte har skett. Därtill kan begränsningarna i SkL 3 kap 7 § komma att medföra problem för svensk rätts vidkommande.
Det ovan nämnda utgör enbart exempel. Generellt är Europadomstolen mer fri i sina skadeståndsrättsliga bedömningar och resonemang. Den gör inte sällan en global assessment on an equitable basis.Det finns alltså anledning att så smått börja tänka om vad avser den svenska rigida begreppsexercisen, ibland absurda beviskrav på kausalsamband och stundtals rent paragraf-rytteri (eller det vi med ett finare ord kallar rättspositivism), för att i stället börja tillämpa skadeståndsrätten som det en gång var tänkt - d v s att Skadeståndslagen skall utgöra en ramlagstiftning att främst utvecklas i praxis i takt med samhällsutvecklingen och delvis under allmänna förnuftsmässiga principer och common-sense resonemang. Konventionen medför att vi inte längre kan ha en ordning där förnuftet är den absolut sista utposten för rättstillämpningen.
Jan Södergren
Advokat
* Avd.4. Dom 2002-04-08 i mål nr T 17442-00. Undertecknad var inte ombud i målet.