"BRAVO!" från en gräsrot
Nr 5 2002 Årgång 68
I nummer 3/2002 av Advokaten har advokaten Björn Rosengren haft synpunkter på samfundets vägledande uttalande i cirkulär 3/2002. Rosengren menar att styrelsen "trampat i klaveret genom att ge sig till att försöka rucka på den självklara grundprincipen att varje klient själv väljer sin advokat även som försvarare".
Jag uppfattar inte Rosengrens inlägg som ett under av finlir, och inte heller jag tänker ägna mig åt det.Man häpnar över Rosengrens synpunkter. Är det dessutom så att det Rosengren kallar för dekret, då han sannolikt menar det vägledande uttalandet, väckt stark indignation hos en "stor och tung grupp brottmålsadvokater", blir häpenheten än större. Nu vet inte jag vad som menas med en "stor och tung grupp brottmålsadvokater" men jag gissar att han menar "kända advokater" främst i storstadsregionen. Om den definitionen stämmer måste jag få påpeka att i samfundets styrelse finns företrädare för denna "stora tunga grupp brottmålsadvokater".
Vad styrelsen gett uttryck för är en självklarhet. På intet sätt strider uttalandet mot portalparagrafen i samfundets stadgar. En av styrelsens främsta uppgifter är att tillvarata advokaternas allmänna intressen och verka för att den enskilde advokaten står fri och oberoende för att klientens intressen skall tillvaratas på bästa sätt. När jag började som advokat i mitten på 1970-talet lärde jag mig av min utmärkta principal, advokaten Lloyd Kaiding, att vara mycket vaksam på jävsfrågor och intressekonflikter och att det var en fullkomlig självklarhet att om en jurist på advokatbyrån var jävig i ett ärende så jävades hela byrån. Om detta är riktigt, vilket jag fortfarande anser, hur kan då två advokater på samma byrå överhuvudtaget tänka på att företräda var sin misstänkt i samma mål? Alla som arbetar med brottmål vet att man under resans gång kan stöta på invändningar och situationer som var helt oförutsägbara vid målets början och det måste vara hart när omöjligt att förutskicka om en eventuell intressekonflikt uppstår senare i ärendet. Vore man säker på denna sak skulle väl samma advokat kunna företräda flera misstänkta samtidigt i samma mål. Rosengren har också vänligheten att upplysa om vad som kan hända i civilrättsliga tvister. Vad han skriver där känner man i och för sig igen men situationen är en helt annan än i brottmålsrättegången.
Kan den indignation, som enligt Rosengren har väckts hos en stor grupp, bero på att styrelsens uttalande omöjliggör för en "stor och tung grupp brottmålsadvokater", på samma byrå eller i kontorsgemenskap, eller möjligen "kändisadvokater", att tillsammans få uppträda i uppmärksammade mål?Jag är också en gräsrot men vill kommentera styrelsens vägledande uttalande genom att utropa BRAVO!
Greger Lundmark
Landsortsadvokat
Vad styrelsen gett uttryck för är en självklarhet. På intet sätt strider uttalandet mot portalparagrafen i samfundets stadgar. En av styrelsens främsta uppgifter är att tillvarata advokaternas allmänna intressen och verka för att den enskilde advokaten står fri och oberoende för att klientens intressen skall tillvaratas på bästa sätt. När jag började som advokat i mitten på 1970-talet lärde jag mig av min utmärkta principal, advokaten Lloyd Kaiding, att vara mycket vaksam på jävsfrågor och intressekonflikter och att det var en fullkomlig självklarhet att om en jurist på advokatbyrån var jävig i ett ärende så jävades hela byrån. Om detta är riktigt, vilket jag fortfarande anser, hur kan då två advokater på samma byrå överhuvudtaget tänka på att företräda var sin misstänkt i samma mål? Alla som arbetar med brottmål vet att man under resans gång kan stöta på invändningar och situationer som var helt oförutsägbara vid målets början och det måste vara hart när omöjligt att förutskicka om en eventuell intressekonflikt uppstår senare i ärendet. Vore man säker på denna sak skulle väl samma advokat kunna företräda flera misstänkta samtidigt i samma mål. Rosengren har också vänligheten att upplysa om vad som kan hända i civilrättsliga tvister. Vad han skriver där känner man i och för sig igen men situationen är en helt annan än i brottmålsrättegången.
Kan den indignation, som enligt Rosengren har väckts hos en stor grupp, bero på att styrelsens uttalande omöjliggör för en "stor och tung grupp brottmålsadvokater", på samma byrå eller i kontorsgemenskap, eller möjligen "kändisadvokater", att tillsammans få uppträda i uppmärksammade mål?Jag är också en gräsrot men vill kommentera styrelsens vägledande uttalande genom att utropa BRAVO!
Greger Lundmark
Landsortsadvokat