Paradigmskifte på brottsofferområdet – dags att gå från ord till handling

När Brottsoffermyndigheten inrättades för trettio år sedan hade brottsoffren en relativt svag ställning inom straff- och processrätten. Sedan dess har det hänt mycket på området, inte minst under senare år då ett tydligare brottsofferperspektiv avlöst ett tidigare starkt gärningsmannafokus. Vi är många som talar om ett paradigmskifte på området, där konstruktiva krafter bidrar till att stärka brottsoffrens ställning. Exempelvis betraktas barn som bevittnar brott numera som brottsoffer och ett antal viktiga straffrättsliga reformer ger brottsutsatta ökad upprättelse. Jag vill här ödmjukt hävda att Brottsoffermyndighetens uthålliga arbete varit en starkt bidragande orsak till den positiva utvecklingen.

Brottsoffermyndigheten har ett rikstäckande ansvar gällande beslut om brottsskadeersättning, återkrav av utbetald ersättning, brottsofferfondens verksamhet samt myndighetens eget kunskapscentrum. Alla dessa verksamheter har på olika sätt påverkats av de senaste årens positiva utveckling. Reformarbetet har varit tydligast på ersättningsområdet där bland annat ersättningsnivåerna dubblerats och ersättningsprocessen förenklats. Det innebär att fler brottsutsatta nu får en ersättning som bättre speglar den kränkning de utsatts för. Det innebär även att det så kallade samhällskontraktet uppfylls på ett tydligare sätt. 

Antalet ansökningar om statlig brottsskadeersättning har under de senaste åren ökat kraftigt efter att ha legat still under många år. Det handlar om en ökning med 40 procent. För mig är det ett uttryck för förtroende. Att fler brottsoffer får sina rättigheter tillgodosedda och att myndigheten når fram med sitt budskap. Samtidigt är nya förändringar i ersättningssystemet i antågande som syftar till att underlätta för brottsoffer att efter domstolens avgörande få ut ersättning direkt från Brottsoffermyndigheten. För att nå ut med information gällande denna reform kommer det att krävas en gemensam kraftsamling bland alla aktörer som möter brottsoffer. Då tänker jag på domstolar, Åklagarmyndigheten, advokatbyråer, Polisen, Kronofogden, socialtjänst och organisationer i det civila samhället. Tillsammans kan vi nå fram med nödvändig information till dem som behöver den mest. Här tror jag för egen del att målsägandebiträdet spelar en viktig roll. 

För brottsoffer är det många gånger måls­ägandebiträdet som gör störst skillnad. Vi ser många exempel på biträden som kombinerar juridisk skicklighet med ett professionellt och tryggt bemötande. De står sida vid sida med brottsoffret genom en process som kan vara både lång, krävande och känslomässigt överväldigande. Ett engagerat biträde kan vara avgörande för att brottsoffret orkar med, förstår sina rättigheter och får dem tillgodosedda. Det är ett arbete som i större utsträckning bör lyftas fram – inte bara i professionella sammanhang, utan även i den offentliga diskussionen om brottsoffers rättigheter. Det finns många goda exempel och det finns mycket att lära av dem. Brottsoffermyndigheten är även av den uppfattningen att fler brottsoffer bör få biträde i överrätt. Nuvarande ordning riskerar att äventyra enskilda brottsoffers rättigheter. 

För att ytterligare förbättra stödet till våra brottsutsatta krävs det mer kunskap. I myndighetens stora kartläggning av samhällets samlade stöd till brottsoffer framkommer tyvärr stora brister i brottsofferstödet och det finns tydliga geografiska skillnader. Det innebär att brottsoffer riskerar att gå miste om stöd och information beroende på var de råkar bo. Det är inte acceptabelt. Alla som drabbas av brott har rätt att få stöd, hjälp och skydd. Ytterst handlar det om prioriteringar.

Viktiga steg har dock tagits för att åtgärda detta. Brottsoffermyndigheten har fått ett tydligt uppdrag att samordna brottsofferarbetet på en nationell och strategisk nivå. Det ger förutsättningar att hålla ihop ett område som under lång tid varit splittrat och svåröverblickbart. Ytterligare ett välkommet uppdrag är att ta fram en nationell plan för att förbättra likvärdigheten och tillgången till barnahus. Till detta kommer den senaste och största satsningen i myndighetens historia, uppdraget att samordna stödet till dem som drabbats av terroristbrott eller annan allvarlig brottslighet innefattande förstörelse av bostad (oftast sprängdåd). Det är ett område där tiden, samordningen och kvaliteten i insatserna kan vara avgörande för brottsoffrens möjlighet att återhämta sig. 

Information och utbildning är andra viktiga områden. Brottsoffermyndigheten har flera webbplatser som riktar sig till dem som drabbats av brott, både vuxna och barn. Det senaste tillskottet är webbplatsen ”Att vittna” där det går att få information om brottmålsprocessen och lära sig mer om vad det innebär att vittna. Den riktar sig även till brottsutsatta, liksom webbplatsen Brottsofferguiden som innehåller information anpassad efter typ av brott, brottsoffrets ålder och aktuellt steg i rättsprocessen. 

Nyligen lanserade myndigheten webbutbildningen Barn i rättsväsendet, där bland annat advokater och biträdande jurister är en tydlig målgrupp. Utbildningen innehåller kunskapstester och intyg som ger deltagarna ett kvitto på att de tillgodogjort sig hela utbildningens innehåll och att de genomgått relevant kompetensutveckling för att kunna bidra till att fler barn får sina rättigheter tillgodosedda. Myndigheten arbetar även med att ta fram en grundläggande webbutbildning i brottsofferkunskap. Lägg därtill myndighetens återkommande temadagar och den årliga konferensen i samband med Internationella Brottsofferdagen. Utveckling och spridning av ny kunskap både breddar och fördjupar förståelsen på området och stärker rättssäkerheten för våra brottsutsatta.

Jag kan alltså konstatera att det under senare år har gjorts stora och viktiga framsteg på brottsofferområdet, samtidigt som det återstår mycket att göra. Min förhoppning är att utvecklingen fortsätter i samma takt de kommande åren samtidigt som brottsoffrens stärkta ställning nu slutgiltigt befästs – även i praktiken. Det är ett arbete som kräver uthållighet, tålamod och skärpa. Det kräver även att samhället tar sitt fulla ansvar. Det handlar om att säkerställa att ingen brottsutsatt ska behöva förlita sig på turen att bo i ”rätt” kommun eller träffa ”rätt” person. En sådan förändring är endast möjlig om samhällets och rättsväsendets aktörer tar nästa steg, tillsammans. Att vi ökar insatsen och omvärderar befintliga arbetssätt. Framöver räcker det inte att enbart tala om ett paradigmskifte, det är dags att gå från ord till handling. Det är helt avgörande för att alla brottsutsatta ska få den hjälp och det stöd som de behöver och har rätt till.

Anders Alenskär
Generaldirektör, Brottsoffermyndigheten