Annonser

Våga ifrågasätta gamla sanningar

Aida Alvinius, professor i ledarskap och ledning, talade om ledarskap och organisatoriska kriser.

Inledningsvis definierade Aida Alvinius begreppet kris och beskrev olika slags kriser, typiska karaktäristika och vad som kan orsaka dem. Hon beskrev sedan strukturerat och analytiskt de ledarskapsdilemman som uppkommer när en organisation har problem, till exempel förekomst av destruktiva organisatoriska beteenden, motstånd mot förändring och obekväma beslut och onödiga uppgifter. Destruktiva organisatoriska beteenden kan bland annat vara tystnadskultur och bestraffningskultur, skuldbeläggande och skamgörande beteenden.

Aida Alvinius konstaterade att obekväma beslut väcker reaktioner och ofta motstånd bland medarbetarna. Orsakerna kan vara rädsla för det okända, att besluten inte är förankrade eller att cheferna upplevs som egennyttiga i stället för allmännyttiga. Motståndet kan vara såväl passivt som aktivt. Passivt motstånd kan innebära att man protesterar i det tysta, och att arbetet görs utan engagemang eller att man fortsätter att arbeta på samma sätt som tidigare, trots att det beslutats något annat. Aktivt motstånd kan vara öppen kritik, försök att få med sig andra i motståndet eller att direkt säga nej till uppgifter eller nya arbetssätt. Enligt Alvinius är det passiva motståndet knepigare att hantera eftersom det är svårare att identifiera.

Alvinius beskrev tre motståndsfaser och hanteringen av dem. Den första motståndsfasen kännetecknas av skepticism. Ett så kallat kräkseminarium (Bo Ahrenfelts begrepp) för att destillera fram viktig information kan då vara en bra idé.

– Det betyder helt enkelt att personalen under en halvtimme till en timme diskuterar och tillåts gnälla av sig och ta upp allt det negativa. Efter det övergår man till det positiva och försöker hitta lösningar, sa Aida Alvinius.

Den andra motståndsfasen beskrev Alvinius som högkreativ, eftersom den ger viktig information om potentiella fallgropar i förändringen. Det är i den fasen det gäller att verkligen lyssna in vad medarbetarna framför och fånga upp det. Tredje motståndsfasen är avgörande. Om ledaren inte lyssnar och är pedagogisk kan den leda till ”sabotage”; här kan ledaren stå pall eller falla.

Alvinius poängterade att medarbetare som vågar ifrågasätta visar ett engagemang, som är värt att fånga upp. Hon uppmanade till vad hon kallade ”rumpnisseförhållningssättet” för att ifrågasätta gamla sanningar inom organisationen. Förhållningssättet innebär att man ställer frågor som: Varför gör vi på detta viset? Vad är det för problem vi vill lösa? Vad har vi missat? Vilka andra problem skapas?

På seminariet tog Aida Alvinius även upp stress ur olika aspekter. Hon poängterade att det är viktigt att skilja på vad som är individrelaterade och vad som är strukturrelaterade stressproblem, annars kan lösningen bli helt fel. Ett typfall är när medarbetarna är stressade av strukturella orsaker men arbetsgivaren försöker minska stressen genom att ta in en yogalärare på arbetstid för ett seminarium. Ansvaret läggs på individen, trots att problemet är organisatoriskt, och medarbetarna får ännu mindre tid att arbeta.