Under 2024 sprängdes en vall. För första gången satt över etthundra barn samtidigt häktade i Sverige. Den svarta nyheten fick visst genomslag, men glömdes rätt snart.

Samtidigt fortsatte gruppen att växa. Den 31 januari i år levde 134 barn mellan 15 och 17 år sina liv i häktena, de allra flesta med restriktioner. Numera finns det på storstadshäktena ständigt ett antal barn, vissa av dem så unga att de ännu har skolplikt. De allra flesta av de häktade barnen har restriktioner, åtminstone inledningsvis, och får alltså sin kommunikation med omvärlden starkt begränsad.

Även Statens institutionsstyrelse, som får ansvaret för de allra flesta barnen som sedan döms, märker skillnaden. År 2014 togs totalt 41 barn och unga upp till 21 år in för särskild ungdomsvård, LSU. 2024 var siffran bara för barn under 18 år 133 barn.

Bakgrunden till ökningen är välkänd och ivrigt omdiskuterad: en gängkriminalitet som ofta och gärna rekryterar barnsoldater för att utföra de våldsdåd som ingår i verksamheten. Hur kriminaliteten ska stoppas, och barn hindras från att dras in i nätverken, har blivit vår tids största fråga.

Ofta är svaret hårdare straff och bättre säkerhet på anstalter och SiS-hem. Flera utredare har också haft i uppdrag att föreslå straffrättsliga förändringar – en del just riktade mot barn, som sänkt straffbarhetsålder, andra mer generella. Gemensamt för dem alla är att resultatet, om inte den negativa utvecklingen bryts, ser ut att bli fler inlåsta barn. Frågan är förstås om det hjälper att låsa in. Här går åsikterna starkt i sär.

Är utbytbara för gängen

Grundregeln för barn som begår brott i Sverige är att de inte ska frihetsberövas, och det krävs synnerliga skäl för en häktning. Men den nya brottsligheten, som kryper nedåt i åldrarna, har gjort att allt fler barn trots de höga kraven ändå blir inlåsta, de allra flesta också med restriktioner.

De häktade barnen är ännu inte dömda, men misstänkta för allvarlig brottslighet. Och precis som alla häktade har de rätt att träffa sina försvarare. Advokat Emma Persson i Göteborg är en av de brottmålsadvokater som företräder de unga brottsmisstänkta. Hon upplever att många barn far illa under häktestiden.

– På kort sikt mår de inte bra, och ger uttryck för det på olika sätt. På längre sikt vet vi ju inte hur det påverkar ett barn eller en ung person att vara inlåst under en längre tid. Men jag tänker att det är ett trauma, säger Emma, som konstaterar att många barn går från att aldrig ha varit ensamma till att tillbringa huvuddelen av dygnets timmar i total ensamhet.

Även advokat Maria Stål Lindgren i Västerås ser att häktningstiden är svår för många barn.

– De är så isolerade från omvärlden, särskilt med tanke på restriktionerna.  De har rätt att ha fyra timmars social samvaro med personalen, men det är ju inte alltid att det fungerar. Den sociala delen är väldigt viktig för barn utifrån deras psykosociala utveckling. Om barnen inte får det sociala samspelet med andra personer påverkar det deras hälsa och utveckling, säger hon.

Advokat Mikael Westerlund beskriver en mer blandad verklighet.

– Man skulle ju kunna tro att alla unga mår mycket, mycket sämre än vuxna. Men jag vet inte om det riktigt är min erfarenhet. Många av de unga som utför våldsbrott är ju tyvärr ganska institutionaliserade och har kanske suttit på SiS-hem. De är ganska cyniska, tyvärr, säger han.

Mikael Westerlund är verksam i Stockholm och arbetar mycket med barn och unga. Han skattar att kanske 30 procent av hans häktade klienter är under 18 år. Han beskriver en otäck utveckling inom den kriminella världen, där våldsbrott lejs ut på barn som är helt ointressanta för gängen.

– Förr hade de kriminella själva ett visst våldskapital och utförde våldsbrott. Så ser det inte ut i dag. De som utför våldsbrotten är nu kanonmat i den kriminella världen. De har extremt låg status, och anstiftarna kunde inte bry sig mindre om utförarna överlever eller inte. De är som utbytbara barnsoldater, säger han.

Blir en tolk

De advokater som försvarar häktade barn har en unik insyn i livet i häktena, eftersom de, till skillnad från de flesta andra, får träffa barnen. De intervjuade advokaterna vittnar också om att det är speciellt att företräda och försvara just barn.

Maria Stål Lindgren lyfter fram att häktade barn kräver särskild omsorg, just för att de riskerar att fara mer illa än vuxna av isoleringen.

– De är barn och har inte samma mognadsgrad som en vuxen person, varken psykiskt eller fysiskt. Det är i allmänhet svårare för ett barn att sitta häktad. Oftast ringer jag en extra gång och kollar, och ibland känner jag att det kanske fungerar och då avvaktar jag lite grann. Det har hänt att jag tagit med mig stressbollar till barn, just för att de ska ha någonting att känna och klämma på när de har det jobbigt, berättar hon.

Förutom de känslomässiga aspekterna kan det också vara pedagogiskt krävande att företräda barn, anser Mikael Westerlund.

– Det är jättesvårt. Det är något helt annat än att jobba med vuxna. Man glömmer ofta bort det, därför att de är misstänkta för så pass grova brott. Men när jag sitter och pratar med en klient så inser jag ganska snabbt att det här är ju trots allt en 15- eller 16-åring. Till saken hör att det inte är särskilt mogna 15–16-åringar heller, säger Mikael Westerlund.

Mikael beskriver klienter som ofta har betydande kognitiva svårigheter och bristfällig skolgång bakom sig. De har svårt att tillgodogöra sig förundersökningsmaterialet. Försvararen får därmed en viktig roll i att förklara och begripliggöra både bevisningen och själva processen.

– Jag blir en tolk mellan dem och polis och åklagare, konstaterar han.

Även Emma Persson upplever försvararuppdraget som speciellt när det är barn som är klienter.

– Jag försöker ha kontakt i den utsträckning som de vill, och träffa dem mycket. Och sen försöker jag ordna att de kan träffa familjen som de vill och att de får telefonsamtal, även om de blir bevakade, säger hon.

Till det kommer också kontakter med oroliga och ledsna anhöriga, och kanske med socialtjänsten, påpekar Emma Persson. Emma hjälper gärna till med detta, trots att hon som regel inte får ersättning för arbetet. Även Maria Stål Lindgren har upplevt att domstolarna gärna skär i kostnadsräkningarna för detta, för barnen, så viktiga arbete.

Allt fler barn på plats

En av de få, förutom försvarsadvokaterna, som får träffa de häktade barnen är Eva-Mi Gullbrandsson, från Fryshusets verksamhet Kriminalvårdsuppdraget. Hon och hennes kollegor besöker häkten och anstalter för att stötta intagna personer och motivera dem till förändring.

– Fram till och med september 2023 träffade vi i stort sett bara vuxna som bad om kontakt själva, med fokus på personer med nätverkskoppling. Sedan började vi ju märka att det blev allt fler barn på häktena, berättar hon.

Från hösten 2023 fick Eva-Mi och hennes kollegor börja träffa vissa av de häktade barnen, för att hjälpa till att bryta deras isolering. Kriminalvården delade också ut extra statsbidrag till verksamheten. Sedan dess träffar Eva-Mi varje vecka barn i de tre Stockholmshäktena. Totalt har hon och hennes kollegor hittills mött 220 olika barn.

– Det är ett väldigt viktigt uppdrag som vi tar på stort allvar. Det är inte många människor som har tillgång till de här barnen när de sitter häktade. Det vi ska göra är att ta hand om dem i stunden så bra vi bara kan, säger hon.

Att ta hand om barnen kan innebära olika saker, beroende på det enskilda barnet och på situationen. Den som nyss blivit häktad har andra behov än den som redan suttit en månad eller längre. Men mycket handlar om samtal, och att försöka hjälpa barnet att hitta strategier för att må så bra som möjligt i den svåra situationen, förklarar Eva-Mi. Det kan handla om mat och sömn och andra grundläggande behov, men också allmänt om att ta makten över de delar av livet som går att kontrollera.

Eva-Mi och hennes kollegor kan också hjälpa till att lista och strukturera alla de frågor som barnen har, och berätta vem som kan svara på dem.

– I början förstår de ju ingenting av hur processen går till. De har tusen frågor, de är oroliga, de är stressade, säger Eva-Mi.

Så hur mår de häktade barnen?

Livet i häktet är förmodligen inte bra för någon män­niska, svarar Eva-Mi. Men särskilt tufft blir det för unga som aldrig varit hemifrån någon längre period, och som är vana vid att leva sitt liv med en familj, föräldrar och syskon, omkring sig. Många av barnen mår helt enkelt dåligt.

Eva-Mis bild får stöd av en undersökning från 2013. Barnombudsmannen intervjuade då barn i svenska häkten, för att undersöka häktesförhållandena och barnens upplevelser. De intervjuade barnen vittnade om känslor av panik, ångest och klaustrofobi. Självskadebeteenden och tankar på självmord återkom i flera av barnens berättelser.

I skrivande stund håller Barnombudsmannen på att avsluta en ny intervjuundersökning där barn som är intagna i häkten, på anstalt och i SiS-hem får komma till tals. En första rapport, om de intagna barnens uppväxtförhållanden, släpptes i början av mars. Den andra delen, om situationen som inlåst, kommer i slutet av mars.

Bryter mot lagen

Syftet med Eva-Mis besök är att bryta de häktade barnens isolering. För precis som vuxna häktade tillbringar barnen huvuddelen av sina dygn inlåsta i cellerna, utan särskilt mycket kontakt med andra människor. Besöken blir en ventil i den annars så inrutade tillvaron, med utrymme för samtal, sällskapsspel, ett gemensamt mellanmål eller bara att titta ut genom fönstret tillsammans, enligt Eva-Mi.

Egentligen har de häktade barnen rätt till mellanmänsklig kontakt fyra timmar om dagen, påpekar Eva-Mi. Men det är något Kriminalvården har svårt att leva upp till.

– Och även om de lever upp till det någon gång så är det ju fortfarande 20 timmar per dygn som de här barnen är ensamma med sina tankar, summerar Eva-Mi.

Barns rätt till fyra timmars kontakt med andra människor står att finnas i häkteslagen. I dagsläget är det dock tydligt att Kriminalvården inte klarar att uppfylla skyldigheten. Och så har det varit i några år nu.

Redan 2022 uppmärksammade Justitieombudsmannen, JO, situationen för häktade barn i häktet i Sollentuna. JO pekade på att häktets resurser bara räckte för så kallade isoleringsbrytande insatser till ett par barn, och det enbart under vardagarna. Följande år, 2023, skrev Kriminalvården själv på sin webbplats att ”barn har rätt till fyra timmar isoleringsbrytande åtgärder varje dygn, men i dagsläget bryter Kriminalvården mot lagen”.

Eva-Mi Gullbrandsson ser att Kriminalvården kämpar för att uppfylla kraven. Men de har mycket att slåss mot.

– Häkteslokalerna är ju, som alla vet, väldigt tungt belastade nu. Det är överbeläggningar, häktena är inte gjorda för så många människor som finns där. Och de är definitivt inte gjorda för att det ska vara barn där, sammanfattar hon.

Advokat Emma Persson har reagerat starkt mot att häktet i Göteborg inte följer häkteslagens regler.

– Barnen får inte sina fyra isoleringsbrytande timmar tillgodosedda. Ibland får de det under veckorna, men aldrig under helger, säger hon.

För att få en bättre bild av situationen begärde Emma ut statistik från häktet. Hon såg att hennes iakttagelser stämde, och anmälde häktet till JO, som dock valde att inte ta upp frågan. Emma har också försökt intressera journalister för situationen, men det har gått trögt. Och hennes unga klienter är som regel ovilliga att uttala sig, konstaterar Emma.

– De flesta som är misstänkta för brott är inte intresserade av att få mer medial uppmärksamhet, säger hon och fortsätter:

– En del av de häktade barnen är vana vid att få sina rättigheter kränkta. Det är inte en så stor grej för dem.

Emma Persson har, förutom i Göteborg, även haft unga klienter på häktet i Uddevalla. Hon uppfattar att häktet där är bättre på isoleringsbrytande, men har ingen statistik att luta sig emot.

Kämpar hårt

Att sitta länge isolerad från andra människor är nedbrytande, det vet alla brottmålsadvokater. Mycket tyder också på att det är mer skadligt för barn än för vuxna.

JO:s så kallade Opcat-enhet, som arbetar med just frihetsberövanden, listade 2020 i en rapport de negativa hälsoeffekter som forskningen sett av långvarig isolering. På listan finns bland annat sömnlöshet, förvirring, hallucinationer och psykoser, panikattacker och depressioner och risk för självskadebeteenden, men också fysiska krämpor som mag- och tarmproblem, migrän och kronisk trötthet. De negativa effekterna av isolering är enligt forskningen ännu tydligare för barn. Särskilt risken för självskadebeteende är betydligt större för barn än för vuxna.

Det finns alltså starka skäl att hålla fast vid regeln om fyra timmars social kontakt för just barn. Det anser också Emma Ekstrand, avdelningsdirektör vid Kriminalvårdens avdelning för verksamhetsinnehåll.

– Det är en uppgift som vi kämpar hårt med. Det är ju som du säger både ett lagkrav och jätteviktigt för barnens välbefinnande. Samtidigt så har vi en situation med jättefullt i våra häkten, säger Emma.

Kriminalvården mäter noggrant hur mycket isoleringsbrytande de kan erbjuda barnen. Under 2024 uppnåddes målet, fyra timmar per dag, för 57 procent av barnen, berättar Emma.

Vad gör då Kriminalvården för att bättre leva upp till reglerna? Enligt Emma Ekstrand handlar det mycket om att hitta så effektiva arbetsformer som möjligt på häktena, utifrån de olika förutsättningar som finns i varje verksamhet.

– På ett storstadshäkte har vi numera kontinuerligt ett antal barn. Då kan man organisera sig för det på ett annat sätt. Men på en del häkten ute i landet kommer det ett barn då och då. Där får de organisera sig på ett annat sätt, säger hon.

Stödet till och samarbetet med organisationer som Fryshuset är en annan väg att förbättra barnens förhållanden. I en tid när allt fler häktade får dela cell två och två kan det också bli aktuellt för barn att ”samsitta” som begreppet lyder. Samsittningen har förstås sina egna problem, men möjliggör samtidigt ett ökat socialt utbyte, menar Emma. Eftersom de flesta barnen i häktet sitter med restriktioner är det dock som regel svårt att få till samsittning.

Skolan blir lidande

Det växande antalet barn i häktena innebär, förutom krav på isoleringsbrytande insatser, också att allt fler häktade ska gå i skolan. Många av de häktade barnen har skolplikt. Häktningstiderna är också långa. Under 2024 var den genomsnittliga häktningstiden för barn 84 dagar. Det barn som satt längst och som avslutade en häktning under 2024 hade tillbringat hela 616 dagar inlåst i häktet. Det är alltså många långa dagar som ska fyllas, i bästa fall av skola. 

Men att få till skolgången är ofta svårt. Dels för att barnen själva mår dåligt och har tusen tankar som snurrar i huvudet, och kanske tidigare haft mycket frånvaro. Dels för att det ofta är förknippat med praktiska problem. Det är i alla fall advokaternas erfarenhet.

– Skolan blir lidande. De kommer efter jättemycket i skolan. De tappar ofta inte bara ett halvår, utan ännu mer tid, säger Emma Persson.

Eva-Mi Gullbrandsson har samma erfarenhet. Hon kallar diplomatiskt skolan för att utvecklingsområde för Kriminalvården.

– Det jag hör barn säga är att Kriminalvårdens lärare är mer utbildade på att arbeta med vuxna personer. Det är också ganska oförutsägbart med lärarna, vilken tid på dagen de kommer förbi, hur länge de har tid att sitta. En del upplever att det funkar, en del upplever att det inte funkar, säger hon.

Emma Ekstrand på Kriminalvården beskriver en lite omständlig procedur när häktade barn ska fullgöra sin skolgång.

– Kriminalvården har inget uppdrag att bedriva grundskoleundervisning eller ungdomsgymnasium, utan vi måste samarbeta med respektive hemskola, konstaterar hon.

I praktiken innebär det alltså, för storstadshäktena, kontakter med en rad olika skolor, som sedan ska lämna över uppgifter som är anpassade för häktesförhållanden. Barn med restriktioner, alltså de flesta som är häktade, behöver mestadels kunna arbeta med papper och penna, samtidigt som skolorna arbetar alltmer med digitalt undervisningsmaterial.

– För några år sedan hade vi kanske någon enstaka som hade skolplikt i häktet, och då löste vi det individuellt. Nu börjar det bli lite mer volym, konstaterar Emma, som beskriver att Kriminalvården satsar på skolan, med lärare och pedagogiska handledare knutna till häktena.

Trots satsningen finns det mer kvar att göra, framhåller Emma.

– Vi får laga efter läge men vi är inte hemma än i en fullt utbyggd skolverksamhet. Det kommer inte att vara en fullt utbyggd skolverksamhet så länge vi inte får ett uppdrag att bedriva det som skolhuvudman, säger hon, och tillägger att Kriminalvården behöver lagstöd för att bygga egen verksamhet.

Frågan om att bedriva grundskola och gymnasium inom Kriminalvården har aktualiserats av förslagen på att flytta verkställigheten för unga mellan 15 och 17 till Kriminalvården. Men oavsett lagstöd har häktena ett praktiskt problem att hantera. Häktena är helt enkelt inte byggda för att husera skolundervisning, i synnerhet inte med dagens beläggningssituation där varje ledigt utrymme tas i anspråk som boenderum, påpekar Eva-Mi Gullbrandsson.

Blir som Lundsberg

De häktade barnen är inte dömda. För dem som blir det väntar med dagens lagstiftning sluten ungdomsvård. Straffet avtjänas normalt på ett av Statens institutionsstyrelses hem, ett SiS-hem.

SiS-hemmen har fått mycket kritik för olika brister under de senaste åren, bland annat för dålig säkerhet, vilket förmodligen också var anledningen till att Riksrevisionen intresserat sig för verksamheterna. En granskning genomförd 2024 visade att SiS-hemmen inte lyckas ge individuellt anpassad vård och att det finns brister i personalens kompetens. Riksrevisionen beskriver miljön på hemmen som sliten och i dåligt skick.

Slutsatsen blir att SiS-hemmen inte har förutsättningar att bedriva en god och effektiv vård och behandling, bland annat på grund av otydlig styrning. En annan granskning, där unga vårdats med sluten ungdomsvård, visar att vården inte heller lyckas förhindra återfall i brott i någon större utsträckning.

Trots de dokumenterade bristerna tycker ändå de intervjuade advokaterna att SiS-hemmet som miljö är att föredra framför häktet. Mikael Westerlund berättar att han ofta försöker få till stånd en SiS-placering för sina häktade klienter, med blandat resultat. Och detta trots att SiS-hemmen, med hans ord är en ”väldigt tråkig miljö”.

– Klass 1 SiS är som ett fängelse. Det är murar, taggtråd, övervakning. Det är som att sitta på en ganska tung anstalt. Skillnaden är att personalen där ska ha lite mer kompetens kring att hantera ungdomar och deras problematik, säger han.

Advokat Maria Stål Lindgren har en hel del erfarenhet av att företräda barn som vårdas av SiS. Hon ser att skolgången fungerar bättre på SiS-hemmen än i häktena. Men visst finns det problem, säger hon.

– Barnen kanske inte får den vård som de behöver och som de har rätt till. Det är ju någonting som man behöver ta tag i även när det gäller annan typ av SiS-vård, säger hon, och syftar på barn som vårdas med stöd av exempelvis LVU, lagen om vård av unga.

Ett grundläggande problem är förstås också att det inte alltid är lyckat att samla ihop ungdomar som anammat en kriminell livsstil på samma ställe. Mikael Westerlund drar paralleller med en känd internatskola.

– Jag brukar säga lite på skämt men även på allvar att SiS har ungefär samma funktion i den kriminella miljön som Lundsberg historiskt sett haft för näringslivet. Det är där man knyter kontakter. Det är där man bygger en karriär, säger han och fortsätter:

– Grundproblemet är att det är alldeles för många ungdomar på alldeles för liten yta och för lite personal. De här ungdomarna skulle behöva vara mycket mer avskilda och inte träffa andra kriminella.

Är själva brottsoffer

Samtidigt som antalet barn i häkten och på låsta SiS-hem ökat stadigt i några år driver politikerna på för ytterligare straffrättsreformer, som potentiellt kan leda till ytterligare ökningar av gruppen. Ett av förslagen handlar om att ersätta påföljden sluten ungdomsvård med fängelse, och att bygga upp särskilda ungdomsavdelningar i fängelserna (läs mer i artikeln ”Ungdomsfängelser byggs i blindo”)

Ett annat kom ifrån utredaren Gunnel Lindberg, som nyligen la fram sitt slutbetänkande Straffbarhetsåldern. Lindberg föreslår där, i enlighet med direktiven för utredningen, att straffbarhetsåldern ska sänkas till 14 år för brott som har fängelse minst fyra år i straffskalan. Bakom förslaget finns en önskan om att tidigt och tydligt markera mot den nya grova brottsligheten.

Mikael Westerlund ingick i utredningen som expert. Han berättar att han tog sig an uppdraget med ett öppet sinne, och var mån om att inte fastna i den polarisering som ofta kännetecknar dagens straffrättsliga debatt. Kanske, tänkte han, finns det starka argument för att börja straffa 14-åringar.

Ganska snart landade Mikael Westerlund ändå i att han inte kunde stödja förslaget.

– Det finns inget stöd alls för att om vi sänkte straffbarhetsåldern till 14 år så kunde brottsligheten minska bland 14-åringar. Vad gäller återfallen i brott så finns det inte heller stöd, fastslår han.

I stället för att förebygga brott ser Mikael en risk att gängen i stället börjar rekrytera ännu yngre barnsoldater. Även Emma Persson lyfter fram den risken.

– När den så kallade ungdomsrabatten för grov brottslighet togs bort nyligen såg vi att utförarna blev yngre, säger hon, och pekar på att Danmark efter att i några år ha sänkt straffbarhetsåldern valde att höja den igen, just för att gängen börjat anlita yngre barn för våldsuppdrag.

Maria Stål Lindgren trycker på att barn saknar den vuxnas förmåga till konsekvenstänkande, vilket också är ett av skälen till att vi har en straffbarhetsålder.

– Jag anser att det saknas en barnrättsanalys om hur det blir för barn som har suttit i fängelse eller har varit häktade, och när de inte har stöd hemifrån. De har behov av vård, stöd och behandling. Det är svårt att få det i en fängelsemiljö, säger hon också.

Även Eva-Mi Gullbrandsson är kritisk till förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Hon ser det som utslag av en oroande utveckling i samhället.

– Någonting har hänt i hur man pratar om barn, och jag blir beklämd över det. Det är som att man skiljer på barn och barn. Barn som begår brott ska nästan ta ansvar som vuxna, säger hon.

Eva-Mi tillägger att de barn som begår brott i väldigt hög grad också själva är brottsoffer, som många gånger hotats och tvingats in i brottsligheten.

Förutom att många barn kan ha utsatts för brott i samband med att de rekryterats till kriminalitet visar en färsk rapport från Barnombudsmannen att våld och försummelse också präglat livet före den kriminella debuten för många av de barn som i dag är frihetsberövade.

Barnens berättelse skapar en mörk bild av ett samhälle som inte förmår se och möta vissa barns behov. De intervjuade barnen beskriver nästan genomgående en uppväxt präglad av fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, hedersrelaterat våld och förtryck, vanvård och försummelse. De intervjuade barnen uppger att de sällan har fått frågor om de utsatts för eller bevittnat våld, trots att socialtjänsten många gånger varit inkopplad i familjen. Det framgår också att samhällets insatser främst har fokuserat på barnets beteende, snarare än de bakomliggande orsakerna.

Krävs resurser

Advokaterna och Eva-Mi Gullbrandsson är alltså starkt skeptiska till att hårdare tag och mer inlåsning kan lösa problemen med eskalerande våld och allt yngre gärningspersoner. Men vad kan egentligen hejda utvecklingen då – om det ens går?

Emma Persson lyfter fram behovet av mer resurser till barn och unga, innan de hinner trampa snett i livet, och tidig hjälp, vård och rehabilitering för dem som börjat begå brott. Maria Stål Lindgren tänker likadant.

– Jag är positiv till framtiden om barnen får vård och behandling. Om barnen inte får till exempel traumabehandling när de har behov av det, då går det inte bra. Där måste man sätta in resurser, säger hon.

Mikael Westerlund har en mörkare syn på framtiden. Han anar en havererad välfärdsstat bakom förändringen.

– Vi har en stat som har dragit sig ifrån de utsatta områdena. Snart är det ju bara Systembolaget som är den statliga närvaron i vissa områden. Och ett polishus, säger han.

Mikael ser en stor risk för att våldsspiralen fortsätter. Politiska talepunkter och symbolpolitik hjälper inte. I stället behövs åtgärder grundande på verklig kunskap, anser han. Medvetna satsningar på att bryta segregationen i städerna är ett annat förslag. 

Kanske behövs det också ett ökat engagemang från alla vuxna i samhället för de barn och unga som vi har runt omkring oss för att bryta den negativa trenden. Det tror i alla fall Eva-Mi Gullbrandsson. Självklart måste samhället ta väl hand om dem som redan begått grova brott för att om möjligt rädda dem. Men det räcker inte.

– För att det inte ska bli fler barn som kliver in i det här så måste vi satsa minst lika mycket – som man nu tänker satsa på rättssystemet, anstalter och häkten – på förskola, skola, vettiga fritidsalternativ, vettiga vuxna, säger hon och fortsätter:

– Alla barn skulle kunna hamna i det här. Det kan gå snabbt. Så vi alla vuxna har ett jobb att göra, även i vår vardag och på fritiden där vi bor.