Advokatbyrån en god arbetsgivare – utan kollektivavtal

Från tid till annan reses i debatten frågan om inte advokatbyråer, i likhet med industrin och många tjänsteföretag, ska ingå kollektivavtal i syfte att reglera löner och andra anställningsvillkor. Det finns idag endast ett fåtal advokatbyråer som träffat kollektivavtal, och då i första hand för den administrativa personalen. Något behov har inte ansetts föreligga. Varken arbetsgivare eller arbetstagare har därför haft något egentligt intresse i saken. Det har bland annat sin förklaring i att advokatbyråerna i allt väsentligt är goda arbetsplatser som erbjuder självständiga, stimulerande arbetsuppgifter och goda utvecklingsmöjligheter. 

Advokatkåren har vuxit kraftigt de senaste 15 åren. Advokatsamfundet har idag över 6 000 ledamöter. Dessa advokater har i sin tur över 2 000 anställda biträdande jurister. Av det totala antalet advokatbyråer om cirka 1 700 är cirka 1 000 enmansbyråer. De stora affärsjuridiska byråerna med mer än 50 anställda jurister sysselsätter över 40 procent av alla advokater och biträdande jurister. Advokatkåren är således mycket heterogen och betingelserna för att driva advokatverksamhet är olika. Vad som förenar advokatkåren är yrkesetiken.

Advokatyrket är i likhet med läkare, arkitekter, revisorer och tandläkare ett så kallat fritt yrke. Dessa kännetecknas av att det uppställs krav på professionella kvalifikationer för inträde i yrket och att yrkeskvalifikationerna är reglerade av oberoende organ eller självreglerande. Advokatsamfundet är i lag tillförsäkrat oberoende och självreglering. Samfundet har bland annat till uppgift att utöva tillsyn över ledamöterna och att värna advokaternas yrkesintressen. Men, Advokatsamfundet är varken en arbetsgivarorganisation eller en arbetstagarorganisation. Frågan om kollektivavtals vara eller icke vara är därför helt och hållet en fråga för advokatbyråerna.

Argumenten för kollektivavtal har varit högst relevanta, inte minst inom industrin. Det handlar om att reglera löner och andra anställningsvillkor som arbetstid, pension och semester. Fackföreningsrörelsen är en utomordentlig viktig del i en demokrati och har i hög grad bidragit till utvecklingen av välfärdsstaten i vårt land. Rätten att organisera sig i fackföreningar är också en mänsklig rättighet. Detta följer av såväl FN-konventionen om mänskliga rättigheter som av den europeiska sociala stadgan. Detta sagt, är det inte självklart att all verksamhet lämpar sig att vara underkastad kollektivavtal. Advokatbyråer är enligt min mening en sådan verksamhet. Skälen härför är många.

Den svenska arbetstidslagstiftningen är inte tillämplig på arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och arbetsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet att själva disponera sin arbetstid. Arbetstiden på en advokatbyrå är i allmänhet oreglerad. Advokater och biträdande jurister har stor frihet att förlägga arbetet i tid och på plats som är mest ändamålsenligt beroende på inriktning och uppdrag. Utgångspunkten i lagstiftningen är att den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan. Om det av hänsyn till arbetets natur eller att arbetsförhållandena i övrigt så kräver, får den genomsnittliga arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan. Särskilda regler om jourtid och övertid finns. I det centrala kollektivavtalet Villkorsavtal-T för statsanställda stipuleras att den genomsnittliga arbetstiden ska vara högst 39 timmar och 45 minuter samt att arbetsgivaren kan begära maximalt 150 timmar i övertid.

Varken lagstiftningen eller det nämnda kollektivavtalet är uttryck för en realistisk syn på hur advokatverksamhet bedrivs och måste bedrivas, om man har ambitionen att utvecklas och vara konkurrenskraftig. Till skillnad från vad som gäller för domstolar och myndigheter kräver klienterna hög tillgänglighet och effektivitet. Verksamheten är nämligen klientstyrd. Införandet av kollektivavtal skulle sannolikt inte ändra på detta.

Arbetsbelastningen för en advokat kan under perioder vara hög. Detta gäller inom affärsjuridiken och då särskilt på transaktionsområdet. Detsamma gäller emellertid även de brottmålsadvokater som sitter i långa rättegångsförhandlingar hela dagen och därför är hänvisade till att på kvällar och helger besöka klienter i häktet.

En arbetstagarorganisations uppgift är att uppnå goda anställningsvillkor för arbetstagaren. Det brukar inom industrin normalt innefatta en lägsta lön till undvikande av lönedumpning. Inom tjänstemannasektorn handlar det istället om reglering av löneökningar. Från såväl en advokatbyrås som en biträdande jurists perspektiv är inte detta argument som övertygar. Den genomsnittliga inkomsten för advokater 2016 var, enligt en Novusundersökning som samfundet genomförde förra året, 1 071 000 kronor. Medianinkomsten var 750 000 kronor. Detta motsvarar en löneökning på 20 procent på fyra år trots en inflation om endast 3 procent. När det gäller de stora advokatbyråerna skulle ett kollektivavtal riskera att hämma löneutvecklingen, konkurrenskraften och på sikt yrkets attraktivitet. Men, det skulle också riskera att hindra tillväxten på de mindre humanjuridiska byråerna som inte sällan saknar ekonomiska förutsättningar att erbjuda fasta marknadsmässiga löner. I de situationerna måste man kunna finna andra lösningar. Förekomsten av stridsåtgärder är för att uttrycka sig försiktigt inte utbredd. Fredsplikten är därför inte heller ett argument varken för arbetsgivaren eller arbetstagaren.

Ett vanligt argument som brukar anföras för kollektivavtal särskilt på de stora advokatbyråerna är den höga arbetsbelastningen och att de skulle ha ett alltför starkt fokus på lönsamhetsfrågor. Advokatbranschen på det affärsjuridiska området är dock en konkurrensutsatt verksamhet som kräver fokus på lönsamhet. De största byråerna möter stark konkurrens inte minst från de engelska byråerna och från andra konsulter. En lönsam rörelse är normalt en attraktiv arbetsplats som lockar de allra bästa juristerna. Men, när Clifford Chance för några år sedan krävde att de unga biträdande juristerna skulle kunna debitera över 2 400 timmar per år var det ett uttryck för en orealistisk och djupt osund arbetsmiljö. Det innebar en rovdrift på unga människor. Så är dock inte fallet hos de svenska advokatbyråerna, även om kravet på 1 400–1 600 debiterbara timmar innebär mycket arbete. Detta sagt är lönerna för de unga juristerna på de stora svenska affärsjuridiska byråerna efter några år jämförelsevis mycket höga. Och betydligt högre än vad ett kollektivavtal skulle innebära.

Frågan om dåliga anställningsvillkor handlar därför i första hand inte om vad som gäller på de stora affärsjuridiska byråerna. De erbjuder utmärkta arbetsvillkor om än innefattande tidvis hårt arbete. Möjligen kan de klandras för att inte alltid ha varit tillräckligt tydliga med vilka krav som ställs. Men i övrigt har jag svårt att se att det kan anföras någon kritik mot byråernas verksamhet utifrån ett arbetsmiljö- och anställningsperspektiv. Tvärtom. Villkoren på dessa byråer är väsentligt bättre än vad de anställda juristerna skulle uppburit med ett kollektivavtal. Det gäller allt från lön och sjukförsäkring till pension.

Arbetet på såväl en liten som stor advokatbyrå och särskilt som delägare är dock en utmaning när det gäller att förena föräldraskap och arbete, även om en positiv utveckling kan konstateras. Detta är dock inte unikt för advokatbranschen. Det gäller alla företagare med ambitioner. Balansen i livet kan bli lidande och det leder alltför ofta till att unga medarbetare, främst kvinnor, fortfarande lämnar yrket, inte sällan till förmån för att bli bolagsjurist. Att vara bolagsjurist innefattar även det ett hårt arbete, men det saknar den utmaning som det innebär att man som advokat och delägare måste bidra till täckande av byråns kostnader och lönsamhet. Det innefattar ansvar för att sysselsätta ett antal personer. Det kräver betydligt mer än att vara en duktig jurist. Jag tror för egen del inte att problemet att förena karriär och småbarnsliv bäst löses med ett kollektivavtal.

Den grupp som jag möjligen kan känna viss oro för är de unga engagerade jurister som önskar ägna sig åt humanjuridik och vill företräda enskilda. De har svårt att få arbete på någon advokatbyrå eftersom många advokater som är inriktade på humanjuridik bedriver verksamhet som enmansbyrå. Lönsamheten är, bland annat på grund av den låga timkostnadsnormen, normalt inte tillräcklig för att våga anställa biträdande jurister. Advokatsamfundet uppställer som villkor vid inträde i samfundet att den biträdande juristen, vid beräkning av tidskravet, i vart fall uppburit lön likvärdig med en tingsnotarie. Det har tyvärr visat sig svårt för många advokater som ersätts via timkostnadsnormen att kunna erbjuda sådana villkor. Av de jurister som ändock lyckas få anställning erbjuds därför ibland villkor som inte är optimala. De kan till exempel innefatta ett jämförelsevis stort mått av provision, något som lämpar sig mindre bra för en ung jurist som påbörjar sitt första arbete på advokatbyrå. Ett kollektivavtal skulle emellertid inte lösa denna fråga.

Advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Det innebär bland annat att advokater i sin verksamhet är skyldiga att följa gällande lagstiftning och verka för upprätthållandet av mänskliga fri- och rättigheter. Advokater är också skyldiga att vidta åtgärder för att motverka att trakasserier och andra oacceptabla beteenden förekommer på arbetsplatsen. Om en advokat inte skulle följa diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen eller god advokatsed kan ett disciplinärende inledas. Disciplinnämnden har till exempel i år klandrat två advokatbyråer för att anställningsavtalen med biträdande jurister innehöll villkor som inte ansågs vara förenliga med god advokatsed.

Sammanfattningsvis har jag stor förståelse för dem som anser att det såväl saknas ett behov av kollektivavtal för advokatbyråer, som att kollektivavtal inte lämpar sig för advokatbyråerna, i synnerhet inte för deras jurister.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se