Skatteundandragande och advokatens ansvar

I april tillsatte regeringen en utredning som har till uppdrag att se över möjligheterna att införa skyldighet för bland annat skatterådgivare att informera Skatteverket om skatteupplägg. Syftet anges i direktiven vara att bekämpa skatteflykt, skattefusk och skatteundandragande.

Värdet av undanhållna skatteintäkter beräknas uppgå till hundratals miljarder dollar per år, vilket med råge överstiger det bistånd som årligen lämnas till utvecklingsländerna. Närmare en tredjedel av alla privata tillgångar i utvecklingsländerna lär återfinnas på offshorekonton. Motsvarande siffror för Nordamerika uppskattades för några år sedan till två procent och för Europa till åtta procent. En stor andel av de tillgångar som återfinns utanför det egna landet kommer från korruption och annan brottslighet. Skatteundandragande motverkar effektivt bekämpandet av fattigdomen i världen och stödjer inte sällan brott mot mänskliga rättigheter. Skatteundandragande motverkar därtill syftet med skattepolitiken, som är att finansiera den gemensamma välfärden, angelägna samhällsfunktioner och andra offentliga utgifter. Det finns följaktligen ett uppenbart behov av att effektivt angripa otillåtna skatteundandraganden.

Till detta kommer att förtroendet för skattesystemet förutsätter att staten beivrar skattebrott.

Men, hur åstadkommer man då detta? En väg som har visat sig effektiv är att ”follow the money”. Detta har framgångsrikt tillämpats på många håll. Senast avsattes Pakistans premiärminister då han inte på ett trovärdigt sätt kunde förklara varifrån han fått sina tillgångar. Landets högsta domstol fann att dessa härrörde från korruption.

Det är lätt att se effektiviteten och nödvändigheten av att ”follow the money”. Det är också en väg som EU och Sverige nationellt redan anammat. Den är emellertid, som så ofta när det handlar om brottsbekämpning, förenad med inte obetydliga rättssäkerhetsproblem innefattande svåra avvägningar mellan olika legitima intressen. Ett sådant exempel är skatterådgivares och advokaters ansvar vid så kallade aggressiva skatteplaneringsupplägg.

EU-kommissionen har i sommar lämnat ännu ett förslag som innebär att medlemsstaterna i större utsträckning ska samarbeta för att utreda EU-medborgares och företags så kallade aggressiva skatteplanering, i syfte att säkerställa ett skatteuttag som är i enlighet med medlemsländernas lagstiftningar och för att effektivisera kampen mot penningtvätt. EU-kommissionen vill mot bakgrund av Panamadokumenten bland annat skapa ett EU-centraliserat informationsinsamlande rörande skatteflykt.

Förslaget, som är en uppföljning och en klar förbättring av OECD:s BEPS Action 12, innebär att samtliga skatterådgivare till privatpersoner och företag som lämnar råd i gränsöverskridande skatteplanering, inklusive advokater, ska ha en informationsskyldighet kring vissa uppgifter. Dock ska advokaters tystnadsplikt, enligt medlemslandets lagstiftning, respekteras. Rapporteringsplikten åvilar i dessa fall den skattskyldige klienten. Men, det ankommer på advokaten att informera klienten om denna skyldighet. Formerna för hur de nya reglerna ska implementeras har innefattat olika alternativ. Tanken på att genomföra en icke-bindande uppförandekod förkastades på goda grunder. De nya reglerna om rapporteringsplikt ska istället komma till uttryck i ett direktiv.

Skatterådgivare kommer att bli skyldiga att rapportera gränsöverskridande skattearrangemang om upplägget innefattar någon av i direktivet angivna omständigheter. Upplägg som omfattas av regelverket är sådana som: innehåller en gränsöverskridande betalning till en mottagare som är bosatt i ett ”no-tax country”; involverar en jurisdiktion med en inadekvat eller svag penningtvättslagstiftning; konstrueras i syfte att undvika att inkomst rapporteras under unionsrättens regler; motverkar informationsutbytet på skatteområdet inom EU; har en direkt koppling till det arvode som skatterådgivaren debiterar klienten och dennes inbesparade skatt; möjliggör att samma inkomst undandras beskattning i mer än ett land. Denna lista kan komma att ändras i framtiden.

Rapporten måste lämnas till Skattemyndigheten inom fem dagar från det att skatterådgivare medverkat till ett upplägg med klienten. Informationen kommer kvartalsvis automatiskt att delas med alla medlemsstater inom EU via en central databas. Informationsutbytet om skatterådgivare och den skattskyldige, liksom skatteupplägget, kommer att vara standardiserat. Kommissionen kommer att ha tillgång till vissa delar av informationen för att kunna övervaka implementeringen av regelverket.

Det ankommer på medlemsländerna att införa ändamålsenliga påföljder för skatterådgivare som inte lever upp till rapporteringsskyldigheten.

Det finns många problem med det föreslagna direktivet. Kommissionen har inte på ett godtagbart sätt kunnat definiera vad som avses med aggressiv skatteplanering. Omständigheter som ska grunda rapporteringsplikt kännetecknas av brist på konkretion. Någon åtskillnad görs inte heller av förfaranden som är tillåtna enligt lag och sådana som strider mot lag. Tillämpningsproblemen framstår som omfattande. Den grundläggande rättssäkerhetsprincipen om lagstiftningens förutsägbarhet synes långt borta.

Från den europeiska advokatorganisationen CCBE har det också ifrågasatts om EU, med beaktande av subsidiaritetsprincipen och medlemsländernas självständighet i vissa rättsliga sammanhang, har rättslig kompetens att överhuvudtaget lagstifta på detta område. CCBE har anfört, att för det fall en reglering om informationslämning skulle beslutas av EU, bör denna informationslämning i så fall enbart avse skattebetalaren och inte dennes juridiske rådgivare, samt understrukit nödvändigheten av att den advokatetiska tystnadsplikten och övriga kärnvärden upprätthålls. I den delen blev CCBE och Europas advokater bönhörda.

Denna gång klarade sig advokaterna från att än en gång behöva bli angivare och bryta sin tystnadsplikt, till skillnad från vad som är fallet vid misstanke om penningtvätt och redovisning av VAT-nummer liksom förslagen att införa registreringsskyldighet för advokater i olika lobbyingregister. Det förpliktigar emellertid att undantas från socialt relevant och nödvändig lagstiftning. 

När den europeiska kommissionären introducerade det nya direktivförslaget uttryckte han något som det är mycket lätt att hålla med om: ”We are continuing to ramp up our tax transparency agenda. Today, we are setting our sights on the professionals who promote tax abuse. … Our work for fairer taxation throughout Europe continues to advance.”

För att advokaternas kärnvärden och klienternas privilegier ska kunna upprätthållas krävs att advokaterna också fortsättningsvis noga följer lag och lever upp till en hög etisk standard när det gäller tillämpning av skattelagstiftning, såväl för egen del, som när advokater lämnar råd. Ett inte obetydligt mått av försiktighet rekommenderas. I tider av stark populism är risken annars uppenbar att politikerna väljer att inte respektera grundläggande rättsstatliga principer om advokaters oberoende och tystnadsplikt. Dessa kan komma att urholkas och därigenom lojalitetsplikten mot klienten likaså.

Obligatorisk informationsskyldighet vid vissa skatteuppdrag har redan införts för advokater i några medlemsländer, däribland Storbritannien, Irland och Portugal. Detta leder till eftertanke. Jag skrev i min förra ledare i juninumret av denna tidskrift om de allvarliga brister och den rättsosäkerhet som vidlåder skattelagstiftningen och skatteprocessen. Oberoende advokater, bundna av tystnadsplikt, som lojalt kan företräda sina klienter är nödvändiga och självklara i en rättsstat. Detta framstår som särskilt viktigt när staten brister i sin normgivningsmakt och rättstillämpningen är oklar. Detta bör den utredning, som inom kort ska lämna förslag till regeringen rörande införandet av en skyldighet för skatterådgivare att informera Skatteverket om skatteupplägg, ha i åtanke.