Hemligstämpeln har blivit populär igen

Den tyska säkerhetspolisen är unik på så sätt att den inte får gripa någon på egen hand.

Denna för vanliga poliser så obegripliga ordning är, såvitt jag förstår, inget stort handikapp för de tre tyska säkerhetstjänsterna, och listan över hemliga tvångsmedel de kan ta till är längre än i många andra länder.

Vid sidan av telefonavlyssning, buggning och brevöppning kan tyska säkerhetspoliser också förses med falska identiteter och påhittade id-handlingar som gör det möjligt för dem att leva i ett eget parallellsamhälle när de bedriver sina utredningar.

Men ska någon gripas får de snällt ringa till den vanliga polisen och beställa hämtning av den misstänkte.

Detta har förstås sina historiska förklaringar och det är inte svårt att begripa varför denna säregna ordning infördes när Västtysklands säkerhetstjänster byggdes upp efter andra världskriget.

Tanken var mycket enkel: aldrig mer skulle den hemliga polisen kunna föra bort människor mitt i natten till hemliga förhörsrum utan insyn.

I samma stund som spaningarna resulterar i ett frihetsberövande blir processen alltid öppen. Den tyska allmänheten får då samma insyn i processen som den har i ett vanligt brottmål, och ingen närstående behöver fundera på var deras anhöriga tagit vägen.

Vill man vara lite högtravande kan man säga att den tyska staten måste slåss med blanka vapen även när den avvärjer hot mot rikets säkerhet.

Utan att göra andra jämförelser mellan den tyska och den svenska synen på offentlighet och sekretess under pågående polisutredning tycker jag att det är en bra princip.

Det är också en princip som jag anar att vi kommer att behöva försvara hårt, om vi vill ha den kvar i Sverige.

En liten spaning från vår samtid kan tjäna som exempel:

I höstas genomfördes en lagändring i Sverige, som i förstone kan tyckas marginell. Det handlade ju bara om två små papper som hemligstämplades under en begränsad tid.

Men från och med den 1 oktober 2016 omfattas såväl begäran om som förordnande av offentlig försvarare av sekretess vid landets domstolar. På ytan är det bara två pappersark med ytterst lite information. Ett namn på en advokat och personnummer på en brottsmisstänkt person. Men att de hemligstämplats betyder faktiskt att människor kan frihetsberövas utan att deras närstående får veta något.

Med den gamla rättsordningen behövde man som anhörig, journalist – eller vanlig nyfiken – bara lyfta luren och ringa tingsrätten för att få veta vem som anhållits av åklagare.

Den kunskapen delas i dag bara med den försvarsadvokat som får uppdraget att representera den anhållne, och i kombination med yppandeförbudet är det i stort sett samma sak som om man låst in den brottsmisstänkte i ett slutet rum.

I normalfallet ska sekretessen hävas vid häktning. Men om brottsligheten är tillräckligt allvarlig, och utredningen anses kräva det, kan hemligstämpeln behållas hela vägen fram till åtal.

Då pratar vi inte längre om en undantagsregel som bryter öppenheten under ett fåtal dagar. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har någon övre gräns för hur länge man kan sitta frihetsberövad i väntan på rättegång.

Jag är inte konspiratoriskt lagd och föreställer mig inte för ett ögonblick att dessa lagparagrafer klubbats igenom med baktanken att möjliggöra hemliga, kafkaartade rättsprocesser av polisstatsmodell. Man behöver heller inte sträcka sig längre än till lagens förarbeten för att se att det huvudsakligen var den brottsmisstänktes identitet som skulle värnas när lagändringen genomfördes.

Men den uttalade välviljan till trots skapar lagändringen också en utredningsteknisk möjlighet som är mycket problematisk. Poliser och underrättelsetjänster fungerar nämligen i vissa avseenden som hantverkare, såtillvida att de tenderar att vilja prova alla redskap de har i sin verktygslåda.

Historien har visat oss mer än en gång att även välmenande rättsstater förr eller senare vill nyttja sina hemliga tvångsmedel för att de finns där, snarare än för att de är särdeles effektiva eller ens önskvärda. Krigsårens interneringsläger för kommunister, IB-affären och Hans Holmérs S-märkta kurdjakt på 80-talet visar med all önskvärd tydlighet att Sverige inte är immunt mot sådant maktmissbruk.

Därför måste även små och till synes betydelselösa inskränkningar i offentlighetsprincipen betraktas i ljuset av andra lagändringar som görs eller planeras samtidigt. Jämför gärna domstolarnas nya möjligheter till sekretess med planerna på utökad kameraövervakning av offentliga platser, hemliga vittnen i känsliga rättegångar och halvhemliga identiteter för statliga och kommunala tjänstemän.

Det sistnämnda är för övrigt inget skämt, även om det låter så när man berättar om det.

Först i våras tvingades justitieminister Morgan Johansson backa från regeringens förslag om att sekretessbelägga personnumren för alla offentliganställda. Återigen en på papperet välmenande tanke som var tänkt att skydda identiteten hos statliga och kommunala tjänstemän, vars beslut ju inte alltid är så populära.

Den föreslagna lagen stoppades efter hård kritik från Föreningen grävande journalister. Nackdelarna med hemliga tjänstemän skulle, som föreningens juridiska råd påpekade, ha blivit betydande:

Allmänheten måste kunna avslöja offentliganställda som sitter på dubbla stolar, som inte redovisat sina bisysslor, som upphandlat tjänster från närståendes bolag eller ljugit om sin utbildning för att göra karriär – för att ta några konkreta exempel på vanliga journalistiska granskningar som vore omöjliga att genomföra utan tillgång till tjänstemännens personnummer.

Även om detta lagförslag stoppades kvarstår faktum. Hemligstämpeln har blivit populär igen. Betydligt populärare än öppenhet eller insyn.

Mathias Ståhle
Journalist Eskilstuna-Kuriren, årets journalistpristagare