Ett strövtåg bort från sanningen

Strax innan nyåret kom nyheten om att Kaj Linna beviljats resning av Högsta domstolen. På det tredje försöket kröntes en tolv år lång kamp av denna framgång. Givetvis måste det vara en glädjens dag för Kaj Linna, men samtidigt är jag själv lite stolt över att vara kollega med advokat Thomas Magnusson från Kalmar. Det var Thomas Magnusson som lyckades där såväl överklagandet som två tidigare resningsansökningar avslagits av Högsta domstolen.

Det är inte alla advokater som är beredda att ta sig an ett tolv år gammalt mordfall, ägna sin fritid åt att sätta sig in i ett omfattande material och utan några som helst garantier rörande ersättning påbörja den långa och mödosamma vandringen mot upprättelse för någon som påstår sig vara felaktigt dömd. Visst kan det leda till ära och berömmelse, och även ersättning för arbetet, i slut­ändan, men inget av det visar sig i början. Tvärtom så brukar omgivningen i bästa fall ställa sig tvivlande till projektet och i värsta fall öppet kritisk.

För att frivilligt ta på sig den uppgiften krävs ett engagemang som sträcker sig långt utöver vad plikten kräver. Betydelsen av en sådan insats för rättvisan stäcker sig längre än den egna tillfredsställelsen över framgången, den lyfter fram försvararrollens kärnvärden.

Tidsandan

Jag har själv haft förmånen att hjälpa dömda att få upprättelse. Bo, Börje och Sture är tre personer som dömdes till långa fängelsestraff respektive rättspsykiatrisk vård för mycket allvarlig brottslighet. Bo hann avtjäna tre år av sitt straff, Börje nio år och Sture sexton år innan de fick resning och frikändes. De tre hade det gemensamt att de dömdes under nittio- och början av nollnolltalet. Anklagelserna avsåg allvarliga övergrepp med rituella och sexualsadistiska inslag, övergreppen hade inträffat många år innan lagföringen, och psykologer och terapeuter spelade en avgörande roll för de fällande domarna.

Vid den här tiden fanns det en mycket röststark opinion som hävdade att sexuella övergrepp var betydligt mer vanliga i Sverige än vad som var känt. I en offentlig rapport gick man till och med så långt som att hävda att var tredje man var en sexualförbrytare och det påstods även att det fanns djävulsdyrkande sekter i Sverige som ägnade sig åt rituella övergrepp mot barn och kvinnor. Från politiskt håll restes krav på att problemet måste åtgärdas och brottslingarna lagföras.

Problemet var att anklagelserna oftast handlade om händelser som låg långt tillbaka i tiden och de hade inte lämnat några andra spår än den berättelse som målsägande lämnade. Berättelsen gick således inte att kontrollera. Lösningen blev att tillämpa en bevisvärderingsmetod i ord mot ord-fall som innebar att om målsäganden bedömdes trovärdig och inget motsade berättelsen, ansågs åtalet styrkt. För att staga upp bedömningen användes terapeuter och psykologer som vittnade om att det fanns omständigheter, framför allt kring målsägandens beteende, som bekräftade att minnesbilderna var riktiga. I Stures fall handlade det om egna erkännanden, men de var så förvirrade, motsägelsefulla och i strid med de objektiva fynden att även där krävdes det en ordentlig dos psykologisk sakkunskap för att acceptera dem.

Så här i efterhand kan man tycka att berättelserna innehöll ett antal märkliga omständigheter som var förvånansvärt i linje med de idéer som piskades fram i opinionen. Det fanns till exempel en tjugoårig häxa som arbetade som strippa i Stockholm och då och då åkte ner till Höganäs för att tillsammans med ett antal medelålders män delta i rituella övergrepp mot barn på ett ålderdomshem, en pedofilring i Västerås som förfogade över en buss som åkte runt och plockade upp minderåriga enligt ett system i en orange katalog för att sedan förgripa sig på dem och en beskrivning av brottsoffer, brottsplats och tidpunkt för gärningen som var bevisligen helt falsk i alla delar.

I dag kan allt detta te sig som helt osannolikt, och så här i backspegeln kan vi bara konstatera att det aldrig avslöjades några djävulsdyrkande pedofilringar bland den burgna medelklassen, men då var det en högst påtaglig realitet. I vart fall för vissa tongivande personer. Och de som dristade sig att vara skeptiska utsattes för skoningslösa angrepp. Själv blev jag bland annat uthängd som en machotyp med målet att upprätthålla patriarkatet, böcker om hur man avslöjar incest skickades anonymt till min familj, vänner sa upp bekantskapen och representanter för rättsväsendet avfärdade kritiken mot bevisvärderingsmodellen med en axelryckning. Det var så tidsandan såg ut då.

Den ideologiska överbyggnaden

Personligen har jag min egna lilla teori om vad allt det här handlar om. Jag brukar kalla teorin för den ideologiska överbyggnaden.

Tankekonstruktionen bygger på att det finns en dold brottslighet. Utgångspunkten är en motsättning mellan olika grupper i samhället. För att bevara eller stärka sin ställning begår den ena gruppen övergrepp mot den andra gruppen, men har makt att dölja brotten. Och då menar jag inte att dölja vem som begått brotten, utan brotten som sådana. Det är själva brottsligheten som är dold. Till det kommer ofta en dimension av otrygghet där det hävdas att brottslingarna finns mitt ibland oss utan att vi vet om det.

Med den här utgångspunkten blir det angeläget att rättsväsendet utreder, inte de brott som begåtts, utan avslöjar brottsligheten som sådan. När en anklagelse om ett sådant brott dyker upp är inte frågan längre om brottet kan styrkas, utan en bekräftelse på att brottsligheten finns. Det enskilda fallet ska inte bevisas, utan utgör ett bevis för den underliggande teorin om hur verkligheten är beskaffad.

Ett säkert tecken, enligt min uppfattning, på att det handlar om en ideologisk överbyggnad är förekomsten av talking heads. Det är mer eller mindre självutnämnda experter som utan något mer omfattande empiriskt stöd uttalar sig vitt och brett om fenomenet och påstår att de kan tyda de tecken som visar på det som vi andra inte ser. Nu vore det inte hela världen om de excellerade i debatter och tv-soffor, men faktum är att de även slinker in i rättssalarna och där händer det att deras uppgifter ges vitsord som sakkunnigutlåtanden. Hela det problemkomplexet är väl analyserat i den av Hans-Gunnar Axberger författade JK-rapporten Felaktigt dömda. Själv har jag bland mycket annat suttit i rättssalar och frågat ut en psykolog om det vetenskapliga stödet för att påstå att en rädsla för hästar eller anorexia är ett tydligt tecken på övergrepp i barndomen.

Med talking heads intåg i rättssalarna är cirkeln sluten och den ideologiska överbyggnaden börjar färga av sig på rättskipningen. Och det som först får stryka på foten är beviskravet. Om verkligheten förutsätts, och det enskilda fallet är ett bevis för den verkligheten, så är manegen krattad för en fällande dom och det gäller bara att snitsla banan dit. Personligen har jag svårt att se någon annan förklaring till att de stolligheter som förekom i Bos, Börjes och Stures ärenden kunde godtas som verkliga händelser.

Nu är allt detta historia och vi kan lämna det bakom oss. Visst, det finns en och annan som avtjänat ett långt fängelsestraff på grund av den omkastade bevisbörda som utsageanalysmodellen och den devota tilltron till psykologisk expertis medförde.

I dag finns det dock inte någon risk för att en patient på en rättspsykiatrisk avdelning med stöd av lite obskyra psykologiska teorier och fri tillgång till legalt föreskrivet knark skulle kunna dupera rättsväsendet om att han farit fram som en slåttermaskin bland mänskligheten och mördat man och kvinna, gammal och ung, vuxen och barn och ett trettiotal till. Eller?

De nya hoten

Min personliga erfarenhet av mytomaner är att de alltid tar avstamp i en faktisk händelse. De börjar med något som man tror på. Sedan fortsätter de att utveckla sin berättelse med orden: Du kommer inte att tro på det här, jag vet att det låter helt galet. Och från den punkten och framåt så börjar resan in i en annan värld.

Även de fenomen som omfattas av den ideologiska överbyggnaden har sina konkreta exempel. När de ekonomiska ojämlikheterna ska åtgärdas genom transfereringssystemet kan det tänkas att de rika försöker undanhålla sina tillgångar genom att fuska med skatten och skattebrott förekommer; när könsmaktskampen rasar som värst (det låter som en formulering hämtad från Strindbergs Fröken Julie) kan män tänkas begå övergrepp mot kvinnor i syfte att manifestera sin överlägsenhet och sexuella övergrepp förekommer och så vidare.

De brott som den ideologiska överbyggnaden adresserar existerar i verkligheten och de är nog så allvarliga. I den mån sådana brott begås måste rättsväsendet avdela resurser för att bekämpa den. Den ideologiska överbyggnaden kräver emellertid mer än så.

Någon månad efter al-Qaidas attack mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 dök det upp tre män med somaliskt ursprung på mitt kontor. Med sig hade de en handling från en bank där det stod att deras tillgodohavanden var frysta med hänvisning till en EU-förordning. Personligen hade jag ingen aning om vad det handlade om, jag hade aldrig hört talas om frysta tillgångar som ett tvångsmedel, men jag blev nyfiken och tillsammans med advokat Leif Silbersky åtog vi oss att försöka reda ut vad som hänt.

Efter ett par månaders utredning hade något helt nytt uppenbarat sig. Det visade sig nämligen att det fanns ett sanktionssystem som levde ett eget liv vid sidan om det vanliga rättssystemet. Enligt sanktionssystemet kunde en individs tillgångar frysas om någon stat anklagade honom för att ha anknytning till al-Qaida, och det behövdes inte några bevis för anklagelsen. Det som drabbat de tre männen var att de på USA:s initiativ blivit uppförda på en sådan sanktionslista av FN som sedan gjorts bindande genom en EU-förordning.

När det stod klart för allmänheten och media att de tre männen fått sina tillgångar frysta utan möjlighet att försvara sig och utan några bevis för anklagelserna blev det ett ramaskri. Behandlingen av männen fördömdes i media, krav restes mot regeringen att agera, allmänheten samlade in pengar, det bildades kommittéer, det hölls föredrag och möten runt om i landet och själv blev jag för mitt biträde till männen polisanmäld för brott mot sanktionslagen, en anmälan som senare avskrevs.

Opinionsstormen gav resultat. Det ordnades så att vi fick åka över till New York och Washington för att träffa FN:s säkerhetsråds representanter i sanktionskommittén, amerikanska myndigheter och andra personer som kunde påverka situationen, den svenska utrikesministern tog upp frågan med sin amerikanska dito, vi höll föredrag i Europaparlamentet och förhandlade med den amerikanska ambassadören. Flera år senare, närmare bestämt 2009, vann vi även processen i EU-domstolen som ogiltigförklarade sanktionerna.

Jag vill nog påstå att motsvarande upprördhet mot att någon pekas ut som terrorist är svår att föreställa sig i dag. Vem vill sticka ut nacken för en terrorists skull, förlåt, en som kan vara terrorist. Tidsandan har helt enkelt förändrats.

Pyramider och spindelnät

I dag framhålls ofta terrorism och organiserad brottslighet som de största hoten mot vårt samhälle. Det råder inget tvivel om att det begås terroristbrott eller att brottsligheten i vissa fall blivit mer organiserad och svåråtkomlig för de rättsvårdande myndigheterna. Med tanke på hur urskillningslösa, blodiga och hänsynslösa terroristhandlingar ofta är och hur den organiserade brottsligheten hotar systemet finns det all anledning att bekämpa dessa företeelser.

Experter, däribland Gunnar Appelgren, har beskrivit den organiserade brottsligheten som en pyramid. I botten finns Våldskapitalet som innefattar gängen på gatan. På nästa nivå hittar vi Experterna, det är tjänstemän, läkare, poliser, advokater, domare, åklagare med flera. På den högsta nivån återfinns Imperiebyggarna, företrädesvis näringslivsfolk och politiker som profiterar på brottsligheten. Så ser verkligheten ut, enligt Gunnar Appelgren.

Visst är det spännande att tänka sig att ett gäng knarklangande smågangsters skyddas av en högt uppsatt politiker som har mutat någon domare. Eller hur en vd i ett börsnoterat bolag via någon fal advokat anlitar ett motorcykelgäng för att göra sig av med en konkurrent. Det är ju nästan som på tv!

En liten hake med hela resonemanget är att det inte finns några som helst bevis för att den här sortens pyramider existerar i Sverige, men om vi bortser från den lilla detaljen, så kan vi nog bli ense om att pyramiden är systemhotande.

På motsvarande sätt finns det ett antal självutnämnda experter som uttalar sig vitt och brett om terrorism, om att Sverige är en safe haven för nätverk av terrorister, att svenska intressen är en måltavla för terrorister och att Säpo gör ett fantastiskt jobb som förhindrar alla dessa terroristattacker. Återigen: Terrorister finns, terroristattacker har utförts i Sverige och Säpo har förhindrat terrorister från att utföra sina illdåd genom att gripa och lagföra dem, men finns det några belägg för all den här dolda terrorismen som vi bör vara på vår vakt mot?

Faktum är att risken för en västerlänning att dö i en terroristattack är försvinnande liten och ännu mindre för en svensk. De terroriströrelser som det oftast varnas för här hemma, al-Shabaab och ISIS, är politiska organisationer med religiösa förtecken. al-Shabaab gör anspråk på att få styra Somalia och ISIS avser att upprätta ett kalifat i Irak och Syrien. Av flera olika skäl kan dessa politiska ambitioner inte godtas av länderna i regionerna och inte heller av flera av västmakterna. Därför bekämpas organisationerna militärt av olika koalitioner där USA och Frankrike ofta förekommer som medlemmar. Precis som i alla andra asymmetriska konflikter är den svagastes starkaste vapen terrorism. Således angriper de här organisationerna sina fiender genom att utföra terrorattacker mot deras intressen.

Om man ser al-Shabaab och ISIS som organisationer med politiska mål, i stället för irrationella fundamentalister, som bekämpar sina fiender med förkastliga metoder, så inser man ganska snart att Sverige är ett av de länder som löper minst risk att angripas.

Enligt min uppfattning finns det något som skiljer den ideologiska överbyggnaden som håller fram pyramider och nätverk av terrorister från andra liknande konstruktioner rörande djävulsdyrkande pedofilringar och osynliga seriemördare. Att känna obehaget av möjligheten att bo granne med en pedofil eller seriemördare kan inte jämföras med fruktan för att drabbas av till exempel en terrorattack. Terrorn kan slå till mot en själv när man minst anar det, när man är ute och julhandlar, åker på semester, på väg till eller från jobbet med tunnelbanan, och den drabbar oskyldiga helt urskillningslöst. 

De alarmistiska budskapen om hoten från terroristerna och den organiserade brottsligheten skapar en fruktan för den egna säkerheten som i grunden rubbar tryggheten och stabiliteten i samhället. Konsekvenserna av det kan bli förödande.

Suveränen

I Thomas Hobbes Leviathan beskrivs utförligt det naturtillstånd där alla har rätt, och således även frihet, att göra vad de vill. Endast den egna överlevnaden sätter gränser. Under sådana förhållanden finns det anledning för var och en att frukta att den andre ska försöka ta det han vill ha med våld, och då ligger det nära till hands att hellre föregripa än föregripas. Därför råder det ett allas krig mot alla.

Hobbes lösning på problemet är att individerna överlämnar en absolut makt till suveränen. På den här punkten har Leviathan ett sämre rykte än den förtjänar, eftersom Hobbes i utgångsläget skriver att människor som lever i absolut frihet om de så behagar kan bemyndiga en enda individ eller vilken församling som helst att representera dem alla. Senare tar emellertid Hobbes ställning för envåldshärskaren som den bästa formen av suverän. Av det skälet är Leviathans analys av hur rädsla, osäkerhet och fruktan för den egna säkerheten leder till en faiblesse för auktoritära ledare synnerligen aktuell i våra dagar.

Vad som utmärker naturtillståndet är avsaknaden av rättigheter för individen eller, rättare sagt, avsaknaden av resurser för att upprätthålla rättigheter. Eftersom alla har rätt till allt, har ingen rätt till något. Ingen kan känna sig säker och fruktar ständigt ett angrepp från andra. Under sådana förhållanden ligger det i individens eget intresse att avstå från sina rättigheter till den som kan garantera deras säkerhet, suveränen. Medlet för upprätthållandet av ordning och säkerhet är ytterst våld.

På den här punkten tror jag att Hobbes har rätt. En förutsättning för en fredlig samlevnad i ett samhälle är att staten tillerkänns ett våldsmonopol. Vidare tror jag att Hobbes har rätt när han ser ett samband mellan individernas känsla av otrygghet och auktoritära regimer. Däremot delar jag inte Hobbes uppfattning att envåldshärskarens absoluta makt är lösningen på problemet.

Det är fullt möjligt att upplevelsen av otrygghet kan vara så stark att individen är beredd att avstå alla sina rättigheter för att kunna känna sig säker till liv och lem. Särskilt om det sker utifrån perspektivet att det är säkerhet mot andras illdåd som eftersträvas. Utgångspunkten blir då att våldet kommer att utövas mot dem som vill en illa, inte mot en själv, som bara vill ha lugn och ro. Därför kan man känna sig trygg.

På lite längre sikt innebär emellertid ett avstående av rättigheter en ökad otrygghet. En absolut makt är detsamma som en godtycklig makt. Det finns inga garantier mot att staten vänder sin våldsutövning mot vem som helst i vilket syfte som helst. Och vem kan förutse vad som misshagar suveränen i framtiden?

Det enda som kan bryta denna nedåtgående spiral av misstroende och osäkerhet är den demokratiska rättsstaten där individen tillerkänns rättigheter i förhållande till såväl andra individer som staten. Om utgångspunkten är att staten tillerkänns ett våldsmonopol, måste villkoret vara att den utövas under lagarna och att lagarna uttrycker respekt för individens grundläggande rättigheter.

För de flesta låter det här säkert som självklarheter, men betänk vad som händer om individerna i en demokratisk rättsstat upplever att de är otrygga och därför är beredda att avstå från sina rättigheter i syfte att skydda sig mot angrepp från den andre. Hobbes påstår inte att naturtillståndet är ett historiskt faktum, utan mer en tankemodell för att förklara statens uppkomst. Och den stat som växer ur fruktan är diktaturen. 

Rätt och sanning

En inte helt ovanlig fråga i andra sociala sammanhang än advokatfester är hur det som advokat är möjligt att försvara en person som begått de mest gruvliga brott. Särskilt framåt småtimmarna när det kemiskt inspirerade djupsinnet öppnat upp för mer allvarliga frågor ställs inte sällan den här frågan, gärna ett par tre gånger i rad. Själv brukar jag alltid försöka glida ur situationen genom att hänvisa till att ingen är skyldig innan han eller hon dömts eller hänvisa till att alla, inklusive den som frågar, vill ha en försvarare om de hamnar i klammeri med rättvisan, och då är det väl tur att någon ställer upp.

Den typen av standardsvar kändes emellertid otillräckliga den dagen när min nioåriga dotter kom hem från skolan och med rynkad panna frågade: Pappa, är det sant att du hjälper bovarna? Vad säger man? Ja, på sätt och vis, men ändå inte, är knappast ett svar som känns helt hundra i det sammanhanget.

Logiken bakom frågan är att en bov är en bov även om det är en frikänd bov och den belyser spänningen som uppstår när skillnad mellan vad som är rätt och vad som är sant ordnas hierarkiskt. För barnet, och den bekymrade festdeltagaren, är sanningen överordnad rätten, och därför kan rättvisa föreligga bara om den i någon mening uttrycker en sanning.  Oskyldiga frikänns och skyldiga döms.

Det är kring just detta dilemma som även medlemmarna i det så kallade Quick-laget slår sina kullerbyttor när de ifrågasätter resningsprocesser och de åtföljande frikännande domarna i Quick-fallet. Enligt Quick-laget är Sture Bergwall en frikänd bov och därför oskyldig endast i juridisk mening. Sannolikheten för att han i verkligheten är skyldig är, som en av medlemmarna uttryckte det i sin bok, över 100 procent En vän av ordning kan nu undra hur något kan vara mer än 100 procent, eftersom 100 procent innebär fullständig säkerhet. Hur kan någonting vara mer än helt säkert? Sådana små detaljer bekymrar dock inte den som skådat ljuset och vet sanningen.

Det står givetvis var och en fritt att anse att det finns en förborgad sanning, men frågan är om och när den sanningen är värd att tas på allvar. Livet i stort är oftast komplicerat och oöverskådligt. Slumpen, sambanden, motiven och behoven blandas ihop och gör det omöjligt att med full visshet veta vad som hänt och varför. I vart fall gäller det i brottmålsprocessen där endast en liten flik av verkligheten skymtas med hjälp av de spår som råkar finnas till hands. Det är därför som det ibland hävdas att det inte finns någon sanning i domstolen, bara bevis.

Även om rättskipningen måste låta sig påverkas av de värderingar som råder i samhället för att upprätthålla sin legitimitet, får den inte låta sig styras av tillfälliga opinioner eller ideologier à la mode. Anspråk på sanning får inte tillåtas övertrumfa krav på rättvisa. Och rättvisa förutsätter regler och rättigheter som förhindrar godtycke, särskilt vad gäller utövandet av statens våldsmonopol.

Det är försvararens uppgift att värna den enskilde individen och dennes rättigheter när staten genom straffprocessrätten gör anspråk på att få utöva våld mot honom eller henne. Försvararen utgör en av grundstenarna i den demokratiska rättsstaten. Och det är samma engagemang som styr den dagliga gärningen som den som skaffar upprättelse åt en felaktigt dömd, nämligen en känsla för rättvisa. Och det engagemanget behövs mer än någonsin i en tid där det tillkommer nya lagar i snabb takt som ökar repressionen i samhället genom ökad övervakning och utvidgad kriminalisering av sällan tidigare skådat slag.

När det gäller den ideologiska överbyggnaden har vi i dag inget att frukta mer än fruktan själv. Om vi avstår från våra grundläggande rättigheter på grund av rädslan för att samhället är format som en pyramid eller inlindat i nätverk av terrorister, så kommer vi förr eller senare inte att ha så många rättigheter kvar att försvara mot dessa mörkermän.

Avslutning

Nå, vad fick barnet för svar på sin fråga? Ja, samma svar som barn ofta får när vuxna saknar ett bra svar: Du kommer att förstå det bättre när du blir äldre. Så från oss alla som tror på rättvisa till er alla som tror att ni känner sanningen: Väx upp!

Thomas Olsson
Advokat