Domaren i strålkastarljuset

Domstolarna får mer makt. Det beror bland annat på påverkan från EU-rätten och på att mänskliga fri- och rättigheter fått en större rättslig tyngd. Konflikter mellan regler på olika nivåer har blivit vanligare och det är domarna som till sist måste avgöra vilka regler som ska tillämpas. Därtill har lagstiftaren under en längre tid successivt överfört vissa uppgifter till domstolarna som tidigare låg på myndigheterna. Det handlar bland annat om migrations-, bygg- och miljöfrågor.
Vi har alltså en utveckling där domstolarna och domarna får en allt viktigare roll i samhället. Det finns också exempel på att domstolarna tagit sig makt på ett sätt som vi inte är vana vid sedan tidigare.
Men ändå håller domarna fortfarande en ganska låg profil i samhällsdebatten och utsätts dessutom sällan för den typ av uppmärksamhet eller granskning som är vanlig för andra makthavare. Varför är det så?

En anledning till domarnas frånvaro i den svenska samhällsdebatten kan handla om att vi i hög grad har sett, och ser, på dömandet som ett slags mekaniskt förfarande. Relevanta omständigheter matas in i domstolen och ut kommer det – objektivt sett – enda rätta avgörandet. Det bör medges att en sådan förenklad bild på dömandet ibland kan vara ganska bekväm för en domare – om det är något det är fel på så är det ju lagen, aldrig dömandet.
Men juridiken är som bekant sällan enkel. Snarare präglas dömandet av avvägningssituationer och svåra bedömningsfrågor. Det finns ofta flera rätt, eller i vart fall olika grader av rätt – inte minst nu när olika regelverk allt oftare står mot varandra. Det blir alltså allt svårare att gömma sig bakom mekaniken.

I domarens persona finns dessutom ett visst mått av kontrollbehov. Det är bland annat mot denna bakgrund man bör se det tidigare standardsvaret när medierna ringde – ”Det jag har att säga står i domen”. I sitt avgörande har domaren vänt och vridit på formuleringarna för att på ett så nyanserat och adekvat sätt som möjligt motivera sina ställningstaganden. Det är svårt att korta ned och förenkla budskapet så att det passar i en kort intervju. Risken finns att någon väsentlig uppgift inte får vara med.
Till detta kommer att man ska sitta ned med kollegorna vid morgonfikat dagen därpå. Kanske känns det ändå tryggare när diskussionen vid fikabordet istället handlar om den där advokaten som gjorde bort sig – ”Att inte med ett enda ord nämna tilltrosreglerna i hovrätten under intervjun i Aktuellt?”
Men den bilden stämmer faktiskt inte (alltid) längre. En hel del har hänt under senare tid. Numera skrivs ofta pressmeddelanden i uppmärksammade mål, de allra flesta av dagens domare anser att det ingår i uppdraget att vara tillgänglig för medierna, och Domstolsverket har byggt upp en professionell presstjänst. Ja, till och med på Twitter blir vi domare fler och fler – sannolikt inspirerade av en del goda förebilder från bland annat advokatkåren.

Klart är också att diskussionen som förs inom juristskrået har blivit livligare.
Till exempel har en del justitieråd i Högsta domstolen börjat ge svar på tal när deras avgöranden kritiseras. Låt vara att det – än så länge – i huvudsak skett i Svensk Juristtidning. Det var ändå (mer) otänkbart för tio år sedan.
Ännu mer intressant är den interna debatten om domstolarnas makt som pågått under några år. Frågorna om maktdelning och gränsdragningen mellan juridik och politik är förstås av grundläggande intresse även utanför juristskrået. Och visst pågår samma diskussion även i andra sammanhang. Men precis som var fallet när JK presenterade sin uppmärksammade rapport Felaktigt dömda så har en konstruktiv och oväntat spänstig intern juridisk debatt inte till fullo nått ut i den breda samhällsdebatten.
Mårten Schultz har träffande talat om juristernas elfenbenstorn (SvJT 2014 s. 105). Schultz konstaterar att juridiken präglar mycket av samhällsdebatten – bläddrar man igenom en dagstidning så handlar många artiklar om juridik. Sexualbrott, integritetsskydd kontra brottsbekämpning, Slussenbygget, för att nämna några. Den allmänna debatten som rör juridiska ämnen innefattar dock ofta missförstånd och bristande sakkunskap, vilket tydliggör att ”det finns ett uppenbart behov av tillgänglig och initierad juridisk kunskap och juridiska perspektiv”. Schultz vänder också, intressant nog, på steken och konstaterar att den juridiska debatten ofta skärmar av världen utanför.

Domare har här ett betydande och växande ansvar. Att vara öppna och transparenta. Men också att delta i samhällsdebatten när det finns anledning till det.
Det kan handla om att klargöra missförstånd om hur en domstol resonerat i ett enskilt fall. Allmänheten läser i regel inte domar. Desto fler tillgodogör sig information om domar via medierna. En tydligare kommunikation från domstolarnas sida kan i bästa fall bidra till att samhällsdebatten fokuserar på de verkligt svåra intresseavvägningarna som domstolar står inför. Då slipper vi kanske en del förenklade föreställningar om att ny lagstiftning kommer att lösa alla problem. Hörde jag samtycke? Eller sa någon jourdomstolar?
Det kan också handla om att synas och höras i generella frågor om juridikens och domstolarnas roll i ett modernt rättssamhälle. Som exempel kan nämnas den ovan nämnda maktförskjutningen mot allt starkare domstolar. Här har Domstolssverige legat väl lågt.
Vi har dock sett initiativ under senare tid. Svea hovrätt arrangerar exempelvis återigen tv-sända seminarier (SVT Forum, den 16 februari, från kl. 13.30 – tune in!) där domare, advokater, politiker och journalister kommer att diskutera domstolarnas maktutövning och oberoende i en tid av politisk oro.

Och medierna då? Rapporteringen om enskilda rättsfall kan bli bättre. Mediernas normala strävan att återge samtliga berörda parters ståndpunkter verkar ibland glömmas bort när det gäller just rättsfrågorna. Det kan ett medievant ombud (och ni blir allt fler!) dra nytta av, vilket förstås kan vara helt rätt sett till den egna huvudmannens intressen. Ur ett publicistiskt perspektiv är det dock problematiskt när en av parterna får det mediala utrymmet helt för sig själv.
Redaktionerna bör vara självkritiska även i andra avseenden. Utvecklingen med allt mäktigare domstolar borde vara något som väckte ett större medialt intresse än vad som är fallet idag. Betydelsefulla avgöranden från de högsta instanserna ska förstås tålas att diskuteras och ifrågasättas.
Det skrivs och rapporteras en del. Men vi ser – än så länge – få granskningar som kännetecknas av den typ av relevanta och insatta frågeställningar som andra makthavare är vana vid. Med en allt starkare maktposition så råder det dock ingen tvekan om att domstolarna kommer att behöva vänja sig vid en mer närgången bevakning. Något som vi domare bör välkomna.

Per Claréus
Hovrättsråd, Svea hovrätt