Pressetiska principer för namngivning av brottslingar

I november 2010 kallar polisen i Malmö till presskonferens. En 38-årig man är häktad på sannolika skäl misstänkt för ett mord och fem mordförsök. Polisens informationschef uppmanar medierna att inte säga att den misstänkte serieskytten heter Peter Mangs. När namn och bild slås upp på förstasidor och löpsedlar sjunker så klart bevisvärdet för framtida vittneskonfrontationer.

Expressen publicerade ändå. Tidningen hävdade att allmänintresset var uppenbart att få veta vem som misstänks vara den nye ”laserman” som under lång tid spridit skräck i Malmö.

Fem år senare, i november 2015, är polisens attityd en annan. Då höjer Säkerhetspolisen nivån för terrorhot i Sverige. Och det är sannolikt någon inom polisen som förser just Expressen med namn och bild på en efterlyst 22-årig asylsökande bosatt i Boliden. Man låter förstå att publicering av bilden kan hjälpa polisen att hitta och gripa den misstänkte terroristen.

I stort sett alla medier i Sverige publicerar namn och bild på den misstänkte. Och både pressen och polisen får stå med skammen när misstankarna visar sig vara fel.

Ingen av dessa två namnpubliceringar fälls av Pressens opinionsnämnd.

I pressetiken finns ingen regel om att man ska ta hänsyn till att polisen vill göra sina utredningar i fred som i fallet med Peter Mangs.

De ansvariga utgivarna försvarade utpekandet av 22-åringen i Boliden med att publiceringen var rätt när den skedde, eftersom de inte hade något skäl att tvivla på polisens uppgifter. Förrän det var för sent.

Principerna för publicering av namn på brottslingar kan vara svåra att begripa sig på, och är troligen den utgivarfråga som diskuteras oftast på svenska redaktioner.

Uppe till höger på uppslaget är ett försök att förklara hur medierna tänker. TT tog för några år sedan fram ett diagram som visar hur människor med makt får tåla mer. Och hur brottets art påverkar.

De flesta brottslingar namnges aldrig i pressen. Fyllebråket som slutar med att någon knivdödar någon annan hemma i bostaden bedöms sällan ha allmänintresse.

När jag försökt förklara denna princip för människor som bor i USA, skakar de bara på huvudet. Där betraktas det som en del av straffet att bli uthängd offentligt. Allmänheten anses också ha rätt att få veta vilka mördare och pedofiler som bor i ens kvarter. Så är det också på andra håll i världen.

Svenska medier har en unikt återhållsam policy vad gäller att publicera namn på brottslingar. Det gäller även publicering av alltför detaljerade uppgifter. Jag minns en polisnotis jag skrev på mitt första vikariat som reporter, som började:

Bjuråkersbo greps för rattfylla på flakmoped – på sin 60-årsdag. Dagen därpå gav chefen mig en lektion i konsten att anonymisera. Jag hade lika gärna skrivit ut namnet. Alla i byn förstod ju direkt vem det var.

Namn publiceras när det föreligger allmänintresse. Vilket inte betyder att man ska publicera bara därför att allmänheten kan vara intresserad. I slutändan är det Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd som bedömer om publicitetsskadan anses större än allmänhetens intresse av att få veta – och om tidningen ska klandras.

Och där sänks ribban ju högre upp på samhällsstegen man kommer.

Statsministern hamnar på löpsedlarna redan när han ertappas med att snatta lösgodis i affären. Samma gäller ministern som åker fast för rattfylla. Misstänks justitieministern för något brott blir det fullt utpekande redan på gripandenivån. Det gäller i princip också övriga statsråd, partiledare och andra högt uppsatta politiker. Liksom riksåklagaren, rikspolischefen och några till i rättsapparatens topp. Säkert också några av de mest kända advokaterna.

Politiker, domare, höga myndighetschefer, företagsledare. Makthavare namnges i princip alltid om det gäller ett brott begånget i tjänsten, särskilt om de verkar inom offentlig sektor. Har brottet begåtts i den privata sfären blir bedömningen svårare. Är det relevant att politikern är dömd för misshandel? Köpt sex? Snattat i affären? Relevansen ökar om hen är aktiv i rättsfrågor, har skrivit motioner om prostitution och vill ha nolltolerans mot småbrott.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson brukar förklara principen för namgivning med att allmänintresset ökar när det gäller personer som bygger samhället. Men också för de personer som river det. Därför namnges tidigt den som misstänks ha mördat statsministern. Massmördare och brutala våldsmän kan också räknas hit. Särskilt om offren är skötsamma samhällsmedborgare. Därför har Anders Eklund, Mattias Flink och Niklas Lindgren blivit kända namn för allmänheten. Misstänkta terrorister kan heller inte räkna med någon större hänsyn i medierna.

Intresset för att hänga ut vissa brottslingar påverkas av tidsandan. På sjuttiotalet var det knarkhandlare, på åttiotalet skalbolagsplundrare och nolltaxerare, på nittiotalet mc-klubbar och nazister.

På senare år har framför allt Expressen flyttat fram positionerna vad gäller att avslöja och publicera identiteten på människor som sprider rasistiskt hat på nätet. Pressens opinionsnämnd har friat Expressens publicering av personer som ägnat sig åt sådant utan att ha framträdande samhällspositioner.

Däremot har Pressens opinionsnämnd tydligt markerat åt ett annat håll. Kändisar, som inte är makthavare, har rätt till en skyddad sfär. Expressen fälldes för att ha publicerat en film där en känd skådespelare ses ta kokain i sällskap med kriminella. För nämnden var det ointressant om detta var sant eller inte. Inte heller spelade det roll att skådespelaren agerat hårdför polis i många filmer. Opinionsnämnden tyckte inte att det hade allmänintresse och fällde publiceringen.

Oftast väntar medierna med att publicera namn tills domen har fallit. Men finns det stort allmänintresse väljer många redaktioner att publicera i samband med att åtal väcks och förundersökningen blir offentlig.

I extrema fall väljer vissa tidningar att publicera ännu tidigare. Som Expressen gjorde i fallet med Peter Mangs. När Mijailo Mijailovic´ häktades misstänkt för mordet på utrikesminister Anna Lindh namngavs han av Dagens Nyheter och Norrbottens-Kuriren. Tidningarna hävdade att allmänintresset gick före kravet på att skydda den enskilde från publicitetsskada. Och publiceringarna friades av opinionsnämnden.

Ett självklart beslut, kan tyckas. Att saken över huvud taget prövats i pressetiska instanser visar hur speciellt det svenska systemet är. Var annars i världen skulle pressen inte berätta vem som häktats för mordet på landets utrikesminister?

Och försiktigheten med att namnge misstänkta brottslingar har en baksida. Vi kallar dem 32-åringen, terrorsvensken eller nöjesprofilen, och öser sedan på med detaljer – som vi inte skulle ha publicerat om namnet stått där från början. Sedan kan läsarna googla fram vem nöjesprofilen, 32-åringen eller Mona Sahlins livvakt är, och lägga sitt eget pussel.

Eller så publiceras namnet när domen fallit. Ihop med detaljer som sammantaget skadar onödigt mycket.

Inget talar för att tidningar hänger ut mer i dag än tidigare. Tvärtom.

För hundra år sedan var polisnotiserna en kloak av förklenande omdömen. Mördare och offer kunde förses med epitet som ”försupet fattighjon” och namnges utan pardon, gärna med direkt utpekande av vem som troligen var skyldig.

Svenska publicister såg problem med detta och skapade därför det självsanerande pressetiska system som i år fyller 100 år. Principerna har starkt stöd hos allmänheten. Och så länge systemet fungerar som det ska bör det hålla politikerna borta från att stifta lagar som inskränker den tryckfrihet som i år fyller 250 år.

Så är i alla fall tanken.

Björn Häger
Journalist, Publicistklubbens ordförande