Post-truth – när sanningen blir irrelevant

Oxford Dictionaries ”Word of the year” speglar det gångna året i språket. Begreppet ”post-truth” har utnämnts till årets internationella ord 2016. Det betyder: ‘relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief’. Användningen av begreppet ökade märkbart i samband med EU-omröstningen och inför det amerikanska presidentvalet. Första gången som begreppet användes i text lär ha varit 1992 i en artikel om Iran–Contras-skandalen, då i meningen ‘efter att sanningen kommit fram’. Inte som i dess nuvarande betydelse – ‘att sanningen blivit irrelevant’.
Denna begreppsutveckling är paradoxal, inte minst i ljuset av att tillgången på fakta aldrig varit större än idag. Informationsmängden är i det närmaste obegränsad. Samtidigt har faktaresistensen blivit påtagligt utbredd. Brexit och det amerikanska presidentvalet är bara två händelser som illustrerar denna process.

Vad är det då som gör att stora grupper av människor väljer att medvetet negligera fakta? Den frågan ställde ordföranden i det finländska grundlagsutskottet vid ett högtidsseminarium i riksdagen på årsdagen den 2 december av utfärdandet av tryckfrihetsförordningen 1766. Frågan är onekligen intressant och svaret är inte givet. Beror det på bekvämlighet och en entusiasm över enkla lösningar? Kan det vara ett uttryck för människors missnöje? Eller handlar det om rädsla? Eller är det fråga om att fakta som riskerar framtvinga en annan slutsats än den intuitivt eftersträvade sorteras bort såsom störande?

Det kan mycket väl tänkas att en del av förklaringen finns att hämta i nyhetsrapporteringen, som pågår dygnet runt. En annan förklaring kan vara utbredningen av sociala medier i kombination med att en stor del av världens befolkning har smartphones medförande att åsiktsbildningen blir snabbare och slarvigare. Till detta kommer att vissa, starkt kommersiella och politiserade nyhetskanaler, som till exempel Fox News och Russia Today, låter sakligheten underordnas det politiska syftet. Medveten desinformtion blir ett viktigt arbetsredskap, mot vilket den normala nyhetskonsumenten har svårt att värja sig.
En sak är dock säker. Den hat- och hotretorik som sprider sig på nätet bidrar till utvecklingen mot försämrad faktaorientering. Inte för att retoriken övertygar i sak. Den skördar istället sina framgångar genom att så misstro och misstänkliggöra motståndarens argument.
I denna nya värld ställs inte sällan grupper mot varandra, något som innebär en betydande utmaning för samhället.
I den så kallade post-truth-eran suddas gränserna ut mellan vad som är sant och falskt. Människor som inte behöver ljuga gör det ändå, om allt från CV till alldagliga händelser. En etisk relativism får fotfäste. Denna utveckling riskerar att erodera förtroendet mellan människor. Tilliten försvinner.

I den politiska kontexten förs debatten till stor del i en miljö som inte är överdrivet hemsökt av saklighet. I det populistiska tidevarvet har känslor blivit viktigare än fakta. Resultatet är det vi ser i Trumps USA och kanske också i den brittiska brexitdebatten. Såsom helt fantastiskt framstår att en person som helt uppenbart och systematiskt blåljuger och som gång efter annan blir påkommen med dessa urspårningar likafullt kan bli vald till världens mäktigaste ämbete. Vart är vi på väg? Redan George Orwell beskriver i sin ikoniska roman 1984 en värld där staten hela tiden ändrar fakta så att dessa passar propagandan för dagen. Hade författaren haft det tvivelaktiga nöjet att iaktta fenomenet Trump hade boken helt visst fått ett ytterligare kapitel.
Om politiker kan tillåtas ljuga utan fördömanden, vad kan då vetenskapen, journalister och andra samhällsbärande institutioner tillåtas göra? När lögnen tillåts bli rutin i samhället händer något med oss alla. Toleransen i samhället för slarviga och rent av felaktiga påståenden är till exempel häpnadsväckande hög. Detsamma gäller alla de ogrundade anklagelser mot politiska motståndare som har blivit legio. Allmänhetens överseende med att den nyvalde presidenten i USA, i direkt konflikt med 97 procent av alla världens forskare, kallar klimatförändringarna för ett kinesiskt påhitt är ett uttryck för samma sak.

Vid en historisk tillbakablick är det tydligt att rätten att få yttra sig utan förhandsgranskning i kombination med tillgång till information utgör förutsättningar för den fria opinionsbildningen. 1766 års, då unika, tryckfrihetsförordning (TF) gav människor tillgång till information i en omfattning som de aldrig hade haft tidigare. Inte ens i riksdagens handlingar fanns dessförinnan någon insyn. Offentlighetsprincipen är också det centrala i TF och dess betydelse kan inte nog överskattas som ett verktyg för kontroll av makten.
I tider av ökad nationalism, övertro på starka ledare och avsaknad av ett gemensamt samhällskontrakt kan det vara på sin plats att citera Erik Gustaf Geijer när han hävdade att lagen utgör det fundament som skapar nationens grundval. Respekten för lagen och rätten att ”fordra en bättre och en fri diskussion om medlen därtill” var enligt 1800-talspoeten kärnan i det svenska samhället. Yttrande- och tryckfriheten är också centrala rättigheter i en demokrati. Men det är inte i första hand som uttryck för en individuell rättighet, som offentlighetsprincipen, meddelarskyddet och censurförbudet gör störst nytta. Fråga är om konstitutionella samhällsintressen. Detsamma gäller många andra rättigheter. Inte minst integriteten. Intresset av ett starkt integritetsskydd är på samma sätt som tryck- och yttrandefriheten ett individuellt uttryck för ett starkt samhällsintresse.

Det viktiga syftet är att värna det öppna demokratiska samtalet. Att balansera dessa intressen är emellertid ingen lätt uppgift. Det blir särskilt tydligt när det gäller den hot- och hatretorik som utspelar sig utanför det grundlagsskyddade området. Den undervegetation av desinformation, hot och hat som förekommer på sociala medier riskerar även att tysta det öppna samtalet. Fler och fler människor hesiterar i att verka på sociala medier därför att de då riskerar att utsättas för starkt kränkande påhopp av nätets flåbusar, vars livsluft tycks utgöras av ohämmat hat. Demokratins dödgrävare får härja fritt utan att samhällets institutioner, läs polis och åklagare, tillhandahåller den utsatte något skydd alls. Sverige är i det avseendet i det närmaste ett laglöst land. Och några av de politiska partierna tycks inte ens kunna förmå medlemmar i ledande befattning att i debatten hålla sig inom de ramar som anständigheten kräver. Okvädingsord mot ministrar, hotfulla twitterinlägg och svårt rasistiska skämt utgör sorgliga exempel från senare tid. Vi lever i de bedrövliga nättrollens tidevarv.
När traditionella medier och public service blir obsoleta till förmån för en parallell struktur på twitter och facebook, styrd av mediaföretag som det amerikanska Breitbart, ryska trollfabriker eller SD-styrda främlingsfientliga sajter, då är den demokratiska rättsstaten i fara.

Det är bekymmersamt att konstatera att den starka rörelse med influenser från kontinenten som ledde fram till 1766 års TF och som alltjämt utgör grundvalen i vår demokrati är under hot. Samhället står inför stora utmaningar när verkligheten har blivit subjektiv. Internet är ett omistligt kommunikationsredskap, en värdefull kunskapskälla och en mötesplats för människor. Samtidigt har nätet kommit att erbjuda en scen för falska nyheter och desinformation. Objektivitet ratas till förmån för känslor och tro. Ogrundade konspirationsteorier får fotfäste. Människor kan inte längre enas om grundläggande fakta. I denna värld är man skyldig intill man lyckats bevisa sin oskuld. Intellektuell hederlighet får stå tillbaka för lögnen. Det ankommer på alla goda intellektuella krafter att kräva respekt för fakta, redovisning av fakta och att uppmana till kritiskt tänkande. Kampen mot lögnens kolportörer och relativisering av fakta måste oförtrutet drivas vidare.