Försvarare, förena er
Nr 5 2016 Årgång 82Om man tänker sig att straffprocessrätten är ett uttryck för statens våldsmonopol riktat mot individen, inser man ganska snart att försvararens roll är att garantera att individen inte utsätts för våld från statens sida utan stöd i lagen. Utifrån den aspekten är försvararrollen av fundamental betydelse för upprätthållandet av en demokratisk rättsstat. På försvararens axlar vilar ansvaret för att de grundläggande rättsprinciperna beaktas när staten genom åklagaren kräver att våld i form av tvångsmedel eller straff utövas mot den enskilda individen. Därför är det synnerligen allvarligt när försvararrollen numera utsätts för systematiska angrepp från åklagarmyndigheten. Det anser advokat Thomas Olsson.
Åklagarmyndigheten har under en längre tid drivit frågan om den dåliga stämningen i rättssalarna. Startskottet var en artikel av vice chefsåklagaren Thomas Ahlstrand som på fullt allvar hävdade att det finns en grupp försvarsadvokater som ”solidariserat sig med klienterna till den grad att man övertagit deras värderingar” och att de ”dövar sin ångest med missbruk av olika slag; mat (sic!), sprit, tabletter, narkotika – som man ju kan få från klienterna” (publicerad i nättidningen Dagens Juridik den 26 januari 2015.).
Nu kunde Ahlstrands fantasmer avfärdats som kemiskt inspirerade skriverier som mått bra av att ligga i skrivbordslådan några dagar innan beslutet att skicka in dem för publicering om det inte vore för att Riksåklagaren några månader senare beslutade sig för att tillsätta en utredning på samma tema. Under april 2015 utgöt sig den särskilda utredaren, överåklagaren Björn Blomkvist, i ett flertal medier över att det finns försvarare som anför invändningar mot hur förundersökningen genomförts och hur bevisning inhämtats.
När Åklagarmyndigheten tillfrågas om vad som ligger till grund för påståendet om att stämningen i rättssalarna försämrats blir svaret förvånansvärt svävande och slutar alltid med en hänvisning till två rättegångar: Södertälje- och Playa-målen. Och här har Åklagarmyndigheten rätt i så måtto att stämningen i rättssalarna var ovanligt infekterad, men Åklagarmyndigheten undanhåller den verkliga orsaken till att det blev på det sättet.
Södertälje- och Playa-målen hade det gemensamt att förundersökningarna pågick i ett par år, att de misstänkta satt häktade under den tiden, att ett stort antal personer åtalades och att rättegångarna pågick under flera månader. Målen hade även det gemensamt att de drevs av Internationella åklagarkammaren, det vill säga samma enhet inom åklagarmyndigheten som Ahlstrand tillhör.
Det Åklagarmyndigheten inte nämner är att Södertälje- och Playa-målen även hade det gemensamt att förundersökningen kompletterades löpande under rättegången med tusentals sidor och att åklagarna undanhöll väsentlig bevisning för försvaret. I Södertälje-målet handlade det om en telefonlista som visade att det enda beviset för åtalet mot fyra personer för två mord, ett vittne, faktiskt ljög om sina förehavanden. De misstänkta hade suttit frihetsberövade i mellan ett och två år innan de frikändes på grund av innehållet i telefonlistan och åklagarnas förklaring var att listan blivit bortglömd i en skrivbordslåda.
Det kan även tilläggas att när listan kom försvaret till del, och föranledde utredningsåtgärder från försvarets sida, så inledde åklagarna en förundersökning mot den försvarare som hittat listan. Och när det inte gav något resultat, anmäldes försvaren till Advokatsamfundet. Även det utan resultat.
Liknande turer sägs ha förekommit i Playa-målet där försvararna misstänkliggjordes i sina försök att få fram relevant utredningsmaterial som åklagarna vägrade redovisa.
Således har Riksåklagaren rätt i att stämningen varit mycket dålig i vissa mål, men det är inte ärligt att lasta försvararna för det när orsaken i verkligheten står att finna i åklagarnas processföring. Att förundersökningen fortsätter efter åtal och kompletteras i det oändliga försvårar givetvis för den misstänkte att ta tillvara sina rättigheter och att avgörande bevisning undanhålls eller glöms bort i skrivbordslådor är inte heller något som är ägnat att skapa en god och förtroendefull stämning mellan åklagare och försvarare.
Nu ska det i ärlighetens namn sägas att mina egna erfarenheter av den här typen av processföring är helt och hållet begränsad till Internationella åklagarkammaren. Jag har inte stött på ett liknande agerande, och jag har inte heller hört talas om något liknande agerande, i andra sammanhang än i de mål som handläggs av Ahlstrand och hans kolleger på Internationella åklagarkammaren.
Tyvärr verkar det emellertid som om Riksåklagarens lobbyverksamhet givit visst resultat. Det blir allt vanligare att en rättegång inleds med att ordförande på förskolenivå framhåller för försvararna att de inte får avbryta eller störa åklagaren i dennes sakframställning. Och skulle en försvarare drista sig till att begära ett förtydligande eller en förklaring, så tystas denne ned av ordföranden med motiveringen att frågorna får vänta tills åklagaren är klar, vilket i och för sig inte hindrar ordföranden från att själv efterfråga vissa förtydliganden under sakframställningens gång.
Situationen börjar bli något absurd och går alltmer i otakt med vad som föreskrivs i rättegångsbalken. Å ena sidan har vi åklagare som i allt mindre grad respekterar objektivitetskravet och å andra sidan har vi domstolar som förklarar att det får inte föranleda några invändningar från försvaret. Det var knappast så rättegångsbalkens fäder tänkte sig att rättssäkerheten skulle värnas.
Utvecklingen visar allt tydligare på att försvararna måste bli tydligare i att kräva att rättegångsbalken efterföljs och att de bestämmelser i rättegångsbalken som kan förefalla röra formalia, men som är resultatet av ingående avvägningar mellan olika intressen, också upprätthålls i praktiken. Många rättsskandaler, justitiemord och felaktiga domar kunde ha undvikits om bara rättegångsbalken tillämpats på ett korrekt sätt. Så uppmaningen till alla försvarsadvokater blir att förena er i försvaret för rättegångsbalken.
Thomas Olsson
Advokat
Advokat Thomas Olsson är delägare på advokatbyrån Fria Advokater. 2012 blev han den första mottagaren av Advokatsamfundets pris för framstående insatser inom advokatyrket.