Vad ska krävas för att bli advokat?
Nr 4 2013 Årgång 79Det har på senare tid förekommit en lätt förvirrad diskussion huruvida kraven för inträde i Sveriges advokatsamfund bör ändras. Röster har höjts för att ta bort kravet på juristexamen.
Man har argumenterat för att också den affärsjuridiska magisterexamen från Linköpings universitet ska ge behörighet att bli ledamot av Advokatsamfundet. Skälen härför har främst uppgetts vara att samhällsutvecklingen kräver att det finns advokater med inriktning på affärsjuridik. Och får man förmoda att den nuvarande juristutbildningen inte kan anses tillgodose dessa behov. Om detta finns mycket att säga.
Villkoren för inträde i Advokatsamfundet är reglerade i 8 kap. rättegångsbalken (RB). Härav följer att endast den får antas som ledamot av samfundet som har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teoretisk utbildning. Härtill krävs att den sökande kan styrka att han är lämplig att utöva advokatyrket.
För att bli advokat krävs enligt RB och stadgarna för Advokatsamfundet bland annat att sökanden har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete. Enligt RB förordnar regeringen bland annat om kunskapsprov för utövande av domarämbete. Enligt förordning (2007:386) om kunskapsprov för behörighet som domare med mera gäller som kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst juristexamen enligt bilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100) eller motsvarande examen. Med en sådan utbildning jämställs en fullbordad juristutbildning som till övervägande del ägt rum i Danmark, Finland, Island eller Norge. Om denna utbildning är mer än ett år kortare än den svenska, skall den kompletteras med en utbildning som avslutas med ett kunskapsprov.
Den affärsjuridiska magisterexamen från Linköpings universitet saknar vissa för advokatyrket centrala ämnesområden jämfört med den traditionella juristutbildningen, nämligen straffrätt och processrätt. Vissa ämnesområden har dessutom en utpräglad ekonomisk inriktning. Advokatsamfundet anser därför inte att denna utbildning ska kunna ge behörighet till advokatyrket.
Regeringen har också haft att pröva frågan om den affärsjuridiska magisterexamen från Linköpings universitet är att jämställa med en juristexamen. Frågan besvarades nekande i regeringsbeslut av den 20 december 2001.
Den grundläggande bestämmelsen i 8 kap. 2 § första stycket p. 4 RB om erforderlig praktisk och teoretisk utbildning fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1988.
I propositionen anförs att det åligger samfundets styrelse att pröva om en sökande uppfyller lagens krav på erforderlig utbildning. För att uppnå enhetlig och förutsebar tillämpning borde Advokatsamfundet, sägs det, i sina stadgar kunna precisera vilken utbildning en sökande ska ha för att uppfylla detta krav. Enligt propositionen fick det sedan ankomma på Högsta domstolen att ta ställning till om de av samfundet ställda kraven kan anses stämma överens med lagens krav på utbildning.
Vad beträffar möjligheten att bevilja jurister från andra länder inträde i Advokatsamfundet finns följande reglering. För det första kan den som har en juridisk utbildning från Danmark, Finland, Island eller Norge på samma villkor som i övrigt gäller den som har en svensk juristexamen vinna inträde i Sveriges advokatsamfund.
För det andra gäller för den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige att vederbörande skall anses uppfylla kraven enligt 8 kap. 2 § första stycket p. 2–5 RB, det vill säga kraven i fråga om för domartjänstgöring erforderliga kunskapsprov, erforderlig praktisk och teoretisk utbildning, att vara känd för redbarhet och också i övrigt lämplig att utöva advokatverksamhet.
För det tredje finns i 8 kap. 2 § andra stycket RB en möjlighet för samfundets styrelse att i enskilda fall medge undantag från antagningskraven i första stycket p. 2 och 3 beträffande den som är auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande bestämmelser. De punkterna avser kraven i fråga om för domartjänstgöring erforderliga kunskapsprov och erforderlig praktisk och teoretisk utbildning. Den nämnda bestämmelsen infördes samtidigt med bestämmelsen i tredje stycket första meningen nedan och har sin grund i ett önskemål från Advokatsamfundets sida att öppna möjligheter att genom överenskommelser med utländska advokatorganisationer möjliggöra för svenska advokater att bli ledamöter i dessa och ge deras medlemmar möjligheter att bli ledamöter av Sveriges advokatsamfund. Några sådana ömsesidiga avtal som förutsätts för bestämmelsens tillämplighet har dock inte träffats.
För det fjärde stadgas i 8 kap. 2 § tredje stycket första meningen RB att den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses uppfylla kraven enligt första stycket p. 2 och 3. Genom denna bestämmelse genomfördes i Sverige för advokaters del det så kallade utbildningsdirektivet. Bestämmelsen avser endast den som är advokat i ett EES-land eller den som uppfyller kraven för att bli advokat i ett sådant land. Denna fråga var föremål för Högsta domstolens prövning i NJA 2002 s. 130.
För det femte bör nämnas de bestämmelser som i Sverige antagits för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisation erhölls, det så kallade etableringsdirektivet (se 8 kap. 2 § tredje stycket andra meningen, 2 a § och 11 § RB). Det innebär att den som erhållit auktorisation som advokat i en EU-stat efter tre års faktisk och regelbunden verksamhet som registrerad EU-advokat i Sverige ska anses uppfylla kraven i 8 kap. 2 § första stycket p. 2 och 3 RB.
Regleringen avseende utländska jurister tar som synes i samtliga fall utom ett sikte på den som är auktoriserad som advokat i ett annat land. Undantaget är bestämmelsen om utbildningsdirektivet, 8 kap. 2 § tredje stycket första meningen RB, som tar sikte på den som genomgått den utbildning som krävs för att bli auktoriserad som advokat inom EU eller EES eller i Schweiz. Att genomförandet av direktiven och de andra möjligheter till inträde i samfundet som finns för utländska jurister i och för sig innebär att jurister med en annan utbildningsbakgrund än den svenska kan vinna inträde i samfundet är oomtvistat. Värt att notera är dock dels att flera av de EU-advokater som kan vinna inträde i Advokatsamfundet har längre gående krav än de svenska för att bli auktoriserade nationellt, dels att olikheterna i utbildningsbakgrund och krav på praktisk erfarenhet från andra länder gör sig gällande även i förhållande till sökande till Advokatsamfundet som gått den traditionella vägen för att vinna inträde i samfundet.
Den omständighet att direktiven innebär att advokater med annan utbildningsbakgrund än den traditionella kan bli ledamöter av Advokatsamfundet bör därför inte anses ha någon självständig betydelse. Följaktligen finns det för närvarande inte skäl att agera för att få till stånd några förändringar beträffande de krav på formell utbildning som uppställs som krav för inträde i samfundet. Däremot finns det all anledning att noga följa den utveckling som föranleds av de nya inträdesmöjligheter som anslutningen till EU skapat. Advokatsamfundet har till exempel redan 2010 tagit initiativ till en ändring av inträdeskraven när det gäller praktisk erfarenhet. Sökanden ska numera under en tid av tre år efter juristexamen ha utövat praktisk juridisk verksamhet, varav minst två ska ha ägnats åt att yrkesmässigt tillhandagå allmänheten i rättsliga angelägenheter antingen som anställd hos advokat eller för egen räkning. Tidigare krävdes fem års praktisk juridisk verksamhet. Skälet för att sänka kvalifikationstiden var i huvudsak betingat av internationella hänsyn då kraven för att bli ledamot av Sveriges advokatsamfund var synnerligen höga i jämförelse med övriga europeiska länder. Det innebar en konkurrensbegränsning för unga svenska jurister som vill bli advokater. Till detta kommer den allmänna strävan att så långt som möjligt tillmötesgå kommissionens önskan om att harmonisera inträdeskraven i syfte att öppna upp den juridiska tjänstemarknaden och gynna ökad konkurrens.
Advokater är reglerade i lag. Våra klienter har av lagstiftaren tillförsäkrats en rad privilegier, som inte andra tjänsteutövares klienter åtnjuter. Därför ställs det särskilda krav på den som vill verka under titeln advokat. Alldeles oavsett inom vilket rättsområde man som advokat är verksam ska en advokat vara insatt i såväl straffrätt som processrätt. Om man tror att man kan vara en skicklig affärsadvokat utan dessa kunskaper saknar man insikt i yrket. För att kunna skriva ett ändamålsenligt och väl fungerade avtal måste man kunna identifiera och förutse såväl straffrättsliga som processrättsliga konsekvenser. Det är i själva verket direkt olämpligt att företräda klienter i affärsjuridiska sammanhang utan denna kunskap. Straffrätt och processrätt utgör själva kärnan i advokatuppdraget. Den ska alla advokater kunna förhålla sig till. Det är vad som skiljer advokaten från andra konsulter. De röster som på senare tid förenat sig med Linköpings universitet i kravet på ett sänkt utbildningskrav är således fel på det.