Vem skall svara för farlighetsbedömningar av narkotika i fortsättningen?

Sedan den 1 januari 2006 har fler än 40 enskilda substanser klassats som narkotika. Hur dessa nya narkotika skall bedömas i farlighetshänseende (enligt narkotikastrafflagen) kommer förr eller senare att bli en fråga för domstolarna. Frågan har nyligen fått särskilt uppmärksamhet genom Högsta domstolens avgörande i målet B 5412-10.

Fråga utan naturligt hemvist
Farlighetsbedömningar har inget naturligt hemvist, vare sig akademiskt inom forskningsinstitutioner, forensiskt hos sakkunniga eller administrativt hos myndigheter. Kriterier för farlighet har hittills visat sig omfatta så skilda aspekter som akut giftighet, risk för psykiska störningar eller potential för att underlätta våldsaktiviteter. Idag är ett dussin kriterier kända.

Frågan handlar ytterst om preciseringar och exemplifieringar av rekvisitet ”farlighet” hos en specifik typ av narkotika (alltså medlets inneboende egenskaper att framkalla farlighet i olika avseenden) samt av de underrekvisit som efterhand har utdifferentierats av domstolar eller kan tänkas bli utdifferentierade i framtiden. Någon straffrättslig djuplodning av området har veterligen aldrig gjorts, i vart fall inte med känd inverkan på praxisutvecklingen. Försäkringsjuridiken skulle kunna erbjuda hemvist åt frågan, då den studerar risker. Försäkringsjuristerna har emellertid valt att helt undanta händelser som har samband med självförvållat narkotikarus från försäkringsskydd.

Bland medicinska discipliner har farmakologi, toxikologi, akutmedicin med anestesiologi samt psykiatri-rättspsykiatri varit inblandade i svensk farlighetsdiskurs. Insatserna har emellertid styrts mer av enskilda forskares intresse än av forskningsprogram. Om sakkunniga hämtas främst från kroppsmedicinska specialiteter får farlighetsbedömningarna inledningsvis en slagsida åt akuta förgiftningar. Psykiatrin och rättspsykiatrin behöver i allmänhet längre observationstider för att samla empiriskt material, eftersom visandetiderna för psykiska störningar vid narkotikamissbruk kan vara utdragna. Polisforskningen och kriminologin, som båda skulle kunna belysa hur nya narkotika kan vara pådrivande för brott och risker, har endast lämnat enstaka bidrag. Biokemister har sällan haft något att tillföra, eftersom deras primära aspekt är substansernas allmänna kemiska egenskaper (syntesvägar, former m.m.) och inte substansernas inverkan på människokroppen.

Administrativt sett har frågan inte heller något väldefinierat hemvist. Läkemedelsverket (LV) och Statens folkhälsoinstitut (FHI) har ålagts att bevaka utvecklingen av nya droger och föreslå regeringen att enskilda substanser klassas som narkotika. Båda myndigheterna har dock under hand meddelat att deras klassningsdokument ej är avsedda att användas i narkotikamål.

Det administrativa ansvaret för farlighetsbedömningar behandlades kort i prop. 2010/11:4 (sid. 96). Där noterades: ”Att utreda farligheten hos nya substanser måste anses vara en av Statens folkhälsoinstituts viktigaste uppgifter i klassificeringssammanhang.” Motsvarande torde gälla för Läkemedelsverket för de substanser (främst aktuella läkemedel) som verket föreslår till klassning som narkotika. Det är dock inte avgjort ifall utredningsansvaret anses omfatta en skyldighet att gå domstolar och myndigheter till handa med sakkunnigunderlag i narkotikamål m.m. Ett klargörande kommer troligen först om en domstol med stöd av citerat ställe begär att FHI eller LV skall avge ett detaljerat sakkunnigutlåtande över nyligen klassad narkotika.

Ur en statsrättslig synpunkt torde det framstå som udda att rättsväsendet i dessa frågor, till skillnad från vad som är fallet med exempelvis kriminalteknisk eller rättsmedicinsk sakkunskap, saknar intern försörjning. Efter hand har därför en privat forskningsstiftelse, Svenska Carnegie Institutet, under lång tid kommit att svara för en mycket stor del av sakkunnigförsörjningen i narkotikamål.

Kunskapsförsörjning
Flera påtagliga hinder finns för kunskapsbildningen vid farlighetsbedömningar av nya narkotika, särskilt under den första tiden sådana missbrukas. Detta återspeglas i FHI:s klassningsdokument, som i en del fall endast innehåller en kort beskrivning av substansens kemiska egenskaper samt någon enstaka anteckning om att det förekommer missbruk av medlet. Humanexperiment är i praktiken förbjudna, då en välgrundad misstanke om att ett medel kan vara beroendeframkallande skapar hinder enligt gällande etiska regler. Sekretessen kring enskilda fall av förgiftning, förvirring, våldsamhet m.m. i samband med missbruk skapar svårigheter för uppföljning mellan olika instanser av exempelvis en individ som blivit föremål för polisingripande och transporterad till sjukhus. Sekretessen försvårar även sammanställandet av fallserier från vårdinstitutioner. I praktiken uppstår också betydande forensiska och polisiära problem att i efterhand fastställa vilken drog som en missbrukare verkligen konsumerat.

Allt sådant bidrar till en underrapportering av risker m.m. för nya preparat. Forskare blir inledningsvis – och för vissa droger under lång tid – hänvisade till wikipedia-artiklar, autoreferat (”tripprapporter”) på internet, andra berättelser från drogmiljön, leverantörsuppgifter, polisrapporter m.m. Försöken att skapa en samlad bedömning kan under lång tid närmast likna ett pusselläggande med bitar ur udda källor. Situationen kan vara frustrerande både för sakkunniga och parter i ett narkotikamål. För att markera variationen i kvalitet på dokumentationen över en ny substans kan man göra som i Åklagarmyndighetens RättsPM 2009:1 (senast uppdaterat juli 2010). Där skattas kvalitén enligt en skala K1 (lägst) – K3 (högst). Ett lågt betyg åt den tillgängliga dokumentationen kan ge en signal till domstolar att deras inledande bedömningar kan komma att behöva aktualiseras när dokumentationen blir fylligare.

Högsta domstolen har också i ovan nämnda avgörande markerat att det är en bevisfråga – inte en prejudikatsfråga – att avgöra farligheten hos nya narkotika. Det anses vara åklagarsidans sak att förete ny bevisning som kan föranleda ny bedömning av farligheten hos ett enskilt preparat. Den fria bevisprövningen torde medge att även försvaret kan framlägga sin egen bevisning eller kalla in egna sakkunniga.

Om HD:s avgörande leder till en kaleidoskopisk situation vid farlighetsbedömning av narkotika kan det skapa problem med förutsägbarheten och därmed äventyra rättssäkerheten. Praxis kan komma att spreta. Med hänsyn till det stora antalet nyklassade narkotika och det stora antal substanser under utredning torde efterfrågan på sakkunnigmedverkan bli betydande under överskådlig tid.

För att öka förutsägbarheten kan man överväga flera åtgärder (jfr Hartelius & Knudsen, 2011):

1. Författningsreglering av frågans administrativa hemvist, exempelvis genom att FHI och LV åläggs att i samband med förslag om klassning av nya substanser som narkotika göra en första bedömning av farligheten och en rekommendation om närmast till hands liggande jämförelser med mer kända narkotika, där det finns en tydlig praxis i farlighetshänseende.
2. Inrättande av ett vetenskapligt råd hos exempelvis FHI för bevakning av frågan. Rådets medlemmar bör vara väl förtrogna med aktuella juridiska och forensiska frågeställningar och även beredda att med kort varsel medverka som sakkunniga i narkotikamål.

Advokaternas roll
Man torde lätt kunna finna exempel på att allt fler advokater under de senaste åren på egen hand sökt efter dokumentation om nya substanser. Den ökade tillgängligheten av information via internet kan vara en viktig orsak till detta. Sannolikt kommer advokaternas roll som självständiga kunskapsinhämtare att bli mer livaktig och betydelsefull i framtiden.

Det torde vara naturligt att advokater som regelbundet har tunga narkotikamål under sökandet efter kunskap om nya narkotika formar nätverk för att utbyta domar, erfarenheter och underrättelser. Det torde också te sig rimligt att advokater i sådana nätverk – eller möjligen någon arbetsgrupp inom Advokatsamfundet – sammanställer checklistor eller liknande underlag för granskning av utlåtanden, förhör med sakkunniga m.m. Sådana insatser i avsikt att vässa den juridiska diskursen kan få stor betydelse för att skärpa kvalitetskontrollen av de forensiska underlagen för farlighetsbedömningar. Att så sker är en viktig rättssäkerhetsfråga. För myndigheternas och forskningsinstitutionernas återkoppling torde det vara angeläget att deras sakkunniga hörs på plats i rättssalen, så att de kan få en tydligare uppfattning av vilka aspekter som är avgörande för diskursen i narkotikamål. Komplexiteten i frågeställningarna torde i en del fall motivera anlitande av sakkunnigt biträde för att sköta utfrågningen, bl.a. för att penetrera frågeställningarna på djupet och få tillräcklig skärpa i utfrågningen.

Om man får tillåta sig en kommentar efter HD:s ovan nämnda avgörande är det att avgörandet skapat helt nya förutsättningar för en vidgad juridisk, forensisk och vetenskaplig diskurs om farligheten hos nya narkotika. I det sammanhanget torde advokater komma att tvingas ta ett mer aktivt ansvar för att i rättssäkerhetens intresse åstadkomma en allsidigare belysning av ett komplex som ännu inte fått något stadigvarande hemvist i administrativt eller forensiskt hänseende. n

Jonas Hartelius
Fil. kand.

Författarpresentation
Fil. kand. Jonas Hartelius är vetenskaplig rådgivare till Svenska Carnegie Institutet. Han har medverkat i RättsPM 2009:1 och har varit sakkunnig i ett stort antal narkotikamål, bl.a. i ovan nämnda HD-mål.

Refe­renser
Hartelius, Jonas; Knudsen, Kai (2011): Hur skall farligheten hos nya narkotika bedömas? Bättre sakkunnigförsörjning behövs i domstolar. Läkartidningen, vol. 108, nr 35, sid. 1632–1633.
Högsta domstolens dom B 5412-10, avkunnad 16 juni 2011.
Regeringens proposition 2010/11:4 En effektivare narkotika- och dopningslagstiftning m.m.
Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Stockholm: RättsPM 2009:1, 5:e upplagan juli 2010, stencil.