Kvinnors brott i fokus när samhället förändras

En överväldigande majoritet av de kvinnor som figurerar i mediernas rapportering om brott är brottsoffer. Men på senare år har en ny grupp kvinnor tagit plats i kriminaljournalistiken: de kvinnliga brottslingarna. Rubrikerna handlar ofta om tjejgäng som rånar och misshandlar.

”Ungt tjejgäng rånade flicka på mobil och pengar” skriver till exempel Smålandsposten den 14 november 2011. Och Aftonbladet basunerade den 17 oktober 2009 ut: ”Tjejgänget hotade döda sina rånoffer. Tonårsligan misstänks ha misshandlat och överfallit 20 unga tjejer”.

Tidningsrubrikerna för tanken till en våg av kvinnogäng som drar runt i landet, rånar, hotar och slåss. Samtidigt skriver bland andra Svenska Dagbladet, med utgångspunkt i Brottsförebyggande rådets misstankestatistik, om att antalet kvinnor som begår brott fördubblats.

Och kriminalstatistikens siffror ser onekligen ut att visa på en förändring. I mitten av 1970-talet var var tionde person som misstänktes för brott en kvinna. 2010 var motsvarande siffra var femte. Ökningen är också märkbar bland våldsbrotten, där de kvinnliga misstänkta också blivit fler.

Sven Granath är kriminolog och utredare vid Brottsförebyggande rådet, Brå. Han känner väl igen mediebilden av en ny kvinnobrottsvåg. Men han förhåller sig lätt skeptisk till slutsatserna, att kvinnors brottslighet plötsligt ökat. Kriminalstatistiken är inte gjord för att mäta beteendeförändringar, påpekar Granath.

– Forskarna frågar sig om man kan se någon sådan utveckling någon annanstans. Det är svårt, säger han.

Granath hänvisar till olika offerundersökningar, bland annat den som ingår i Brå:s årliga nationella trygghetsundersökning.

– Vi kan inte se att gruppen som utsätts för gatuvåld av tjejer har ökat, sammanfattar Sven Granath, som samtidigt betonar att gruppen är så liten att det kan finnas en förändring som helt enkelt inte syns i statistiken ännu.

Färre brott och lindrigare
Oavsett om kvinnor blivit mer brottsliga eller inte är det fortfarande långt kvar innan de kan mäta sig med männen i kriminalstatistiken. 80 procent av de misstänkta i kriminalstatistiken är män. Bland allvarliga brott är andelen män ännu högre. Närmare hälften av kvinnornas brott är stölder och andra tillgreppsbrott. Män misstänks däremot ungefär lika ofta för våldsbrott som för trafik och stöldbrott.

När unga människor själva får uppge om de begått brott är skillnaderna mellan pojkar och flickor mindre. I en så kallad självdeklarationsundersökning bland 15-åringar angav exempelvis fem procent av flickorna och tolv procent av pojkarna att de begått våldsbrott. Det skulle alltså vara ungefär dubbelt så vanligt att pojkar begår våldsbrott som flickor om man tror deras egna uppgifter, medan misstankestatistiken säger att våldsbrott är sex gånger vanligare bland pojkar.

Både kvinnor och män är mest brottsaktiva när de är unga. För båda könen gäller också att de allra flesta brotten inte är särskilt allvarliga.

Naturligtvis begår också kvinnor grova brott, det visar inte minst de omskrivna morden i Knutby och Arboga. Den stora mediala uppmärksamheten kan ge intrycket att kvinnliga mördare är ett helt nytt fenomen. I själva verket har andelen kvinnor som döms för mord länge varit i stort sett konstant från år till år. Under de senaste hundra åren har kvinnor begått ungefär 10 procent av alla mord och dråp i Sverige. Antalet mord har dessutom minskat något totalt, så varken de kvinnliga eller manliga mördarna har blivit fler.

Civilisering pågår
Men hur är det då med det ökade antalet misstänkta kvinnor? Har kvinnor, i takt med tilltagande jämställdhet, blivit mer brottsbenägna och inte minst mer våldsamma?

Många har utgått från att det är så. Redan i mitten av 70-talet förutspådde både forskare och poliser en våg av kvinnlig kriminalitet, i takt med att allt fler arenor i samhället öppnades för kvinnor.

Det ligger därför nära till hands att tolka ökningen av kvinnor i kriminalstatistiken som ett uttryck för jämställdhet och att kvinnor helt enkelt tagit efter männens beteende. Men Felipe Estrada, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, tror att man ska vara försiktig med att dra sådana slutsatser.

– För det första kan man konstatera att de kvinnor som begår brott och hamnar i våra fängelser inte lever liv präglade av frigörelse och jämställdhet. För det andra påpekas det i internationell forskning att samhällets hårdare inställning till våld påverkat bilden av kvinnors brott, säger han.

Felipe Estrada vill främst betona samhällsförändringen. Kvinnor har inte blivit mer våldsamma och brottsliga, menar han. Däremot har samhällets tolerans för våld blivit lägre. Allt fler handlingar anmäls till polisen och hamnar i statistiken, handlingar som förr inte uppfattades som brottsliga alls.

– Det blir en civiliseringsprocesstanke där vi är mer intoleranta mot våld. Vi accepterar inte längre våld i nära relationer, våld mot barn eller i skolan, fortsätter Felipe Estrada.

Sven Granath på Brå delar Estradas uppfattning. Teorin kan enligt honom förklara att både mäns och kvinnors våld har ökat i kriminalstatistiken, men kvinnors våld mer än mäns.

– När vi sänker tröskeln för våld och vad som vi anser att rättsväsendet ska ta tag i, då kan man också få en större ökning av våldsincidenter där kvinnor är förövare. Kvinnors våld är ju som regel mindre kraftigt än mäns. Så effekten blir större på kvinnorna, säger Sven Granath.

Lite förenklat skulle man alltså kunna förklara kvinnors ökade andel av våldsbrotten med att man numera, till skillnad från för 30 år sedan, polisanmäler örfilen i familjebråket, eller mobbning på skolgården. Det handlar inte om mer våld, utan om mindre acceptans för det våld som funnits även tidigare.

I förlängningen kan den processen också ses som ett uttryck för ökad jämställdhet, menar Granath. Han ser i den en förändrad syn på män och kvinnor, där kvinnor får ta mer ansvar för sina handlingar.

Forskare som försöker förklara förändringar i kvinnors brottslighet har också i allt högre grad börjat intressera sig för männens förhållande till våld. En hypotes är att det egentligen kanske inte händer så mycket med kvinnans våld och kriminalitet, utan mer med männens.

– Det händer någonting med killarna. Det är där som könsrollen förändras mer. Vad som förändras är helt enkelt att en ökad jämställdhet kanske ger ett minskat våld, säger Sven Granath.

Mer jämställda män skulle alltså bli mindre benägna till våld och brott, enligt denna tanke. Både Sven Granath och Felipe Estrada tror att det kan ligga en hel del i detta.

Krockar med kvinnobild
Pojkarnas och männens eventuella förändringar intresserar dock inte medierna särskilt. Våld kittlar, och särskilt tycks det locka om det är flickor som begår det. Tove Pettersson, docent i kriminologi vid Stockholms universitet, är fascinerad av hur kvinnors brottslighet ”upptäcks” av medier – gång på gång.

– Kvinnors brottslighet framställs alltid som något nytt. Det är intressant, för den diskussionen har varit igång länge, men den uppfattas alltid som ny. Den kommer igen och igen, säger hon.

Enligt Tove Pettersson är fenomenet inte unikt för Sverige. I hela västvärlden får hennes kriminologkolleger allt sedan 1970-talet svara på journalistfrågor om de ”nya” tjejgängen som härjar i städerna. Nyheterna har sedan ett likartat upplägg: en kvinnlig gängmedlem berättar om sitt beteende och en polis eller socialarbetare vittnar om hur nytt och främmande detta är.

Ett exempel finns i Göteborgsposten:

”– Vi har märkt stora förändringar hos flickorna de senaste åren. Tjejerna har tagit efter killarnas beteende när det gäller våld och utåtagerande beteende. Så var det inte förr. Vi ser att flickorna hamnar i många fler våldssituationer nu. Numera är det till exempel inte ovanligt att tjejer som hamnar här slåss, både innan de kom hit, men också när de är här, berättar Thomas Erlingsson, chef på Björkbacken (ett behandlingshem, red:s anm.)”.

En tumregel som lärs ut på alla grundläggande journalistutbildningar är att ”hund bet man” inte är någon nyhet. ”Man bet hund” däremot, det kan bli ett scoop, allt enligt principen att det avvikande är intressant. Kanske är det i ljuset av detta man ska se mediernas fascination av både kvinnliga gäng och mörderskor. Brott, och i synnerhet våldsbrott, krockar totalt med den traditionella bilden av en flicka eller kvinna.

Tove Pettersson berättar om en undersökning hon genomfört om just detta. När en grupp ungdomar ställdes inför beskrivningar av ett antal brott, inte särskilt grova, reagerade de helt olika beroende på om gärningspersonen sades vara kvinna eller man. Visserligen fördömde ungdomarna de brottsliga männens beteende, men menade samtidigt att det var en naturlig del av hur killar ”är”. De kvinnliga förövarna, däremot, beskrevs som ”konstiga”, ”sjuka” eller ”pinsamma”.

– Att begå brott kan vara ett sätt att visa upp sig som kille, medan det inte funkar för tjejer. De blir mest uppfattade som konstiga, sammanfattar Tove Pettersson.

Kanske kan brott vara ett, om än inte samhälleligt accepterat, sätt att manifestera manlighet. Den djupt rotade föreställningen om kvinnor som mer omvårdande och mindre aggressiva och tävlingsinriktade än män kan däremot mycket väl vara en förklaring till kvinnors lägre brottslighet, anser Felipe Estrada.

– Den här bilden som fortfarande är väldigt befäst av vad som är kvinnligt agerande och vilket utrymme man har att göra vissa saker utan att det uppfattas som konstigt, spelar säkert in. Vi är ju rätt sociala till vår karaktär, så vi vill ju inte gärna vara alltför avvikande, i alla fall inte under de formativa åren. Och det är mer tillåtet att vara spänningssökande och aggressiv som kille, säger Estrada.

Rabatt för kvinnor
Bilden av kvinnligt och manligt, och vad som är normalt för könen, påverkar alltså den faktiska brottsligheten. Men det finns också farhågor om att samma könsstereotyper påverkar hur rättsväsendet bedömer olika brott och olika förövare. Riksåklagaren myntade efter en genomgång av påföljder 2007, uttrycket ”kvinnorabatt”. I rapporten skrev RÅ att det ”finns resultat som talar för att kvinnor särbehandlas i påföljdshänseende när det gäller misshandelsbrotten, grov fridskränkning och olaga hot.” Kvinnor skulle alltså straffas mildare för samma brott, enligt Riksåklagarens resultat.

Det finns också experimentella studier som pekar i samma riktning. Psykologen Angela S. Ahola visade i sin doktorsavhandling år 2010 fram till att hennes försökspersoner när de ställdes inför identiska gärningsbeskrivningar med en man eller en kvinna som gärningsperson, generellt ville döma kvinnor mildare. Angela S. Aholas tolkning av resultatet är att vi inte är vana vid att tänka på kvinnor som förövare av våldsbrott, och därför tolkar brotten utifrån olika tänkta förmildrande omständigheter.

Även psykologen Jenny Yourstone kom i sin studie fram till att kvinnor och män bedömdes olika. Enligt Yourstone bedöms kvinnor som begått våldsbrott oftare än män som psykiskt sjuka av rättsväsendet. Resultatet bekräftades också av en experimentell studie: i identiska fall bedömdes kvinnorna oftare som psykiskt störda än männen. Ett intressant resultat var dock att de domare som deltog i studien fungerade annorlunda, och snarare utgick från sitt eget kön än generella uppfattningar om kvinnor och män. Kvinnliga domare visade sig nämligen oftare bedöma en kvinnlig förövare som psykiskt störd, medan manliga domare i större usträckning såg män som psykiskt störda.

Jenny Yourstone anser själv att resultatet är problematiskt för rättsväsendet, eftersom kvinnor och män kan komma att behandlas olika.

– Utifrån de här resultaten skulle en man behöva uppvisa ett värre sjukdomstillstånd för att bedömas som allvarligt psykiskt störd. Givet samma brott så tycker man att kvinnorna är sjukare, säger hon.

Att människors bedömningar påverkas av föreställningar om bland annat kön är i sig inget konstigt, påpekar Jenny Yourstone. Men för rättssäkerhetens skull är det viktigt att uppmärksamma detta.

– Det går att motverka de här sakerna, men det krävs utbildning och att medvetandegöra de här processerna, fastslår Yourstone.

Svårt att studera
Att föreställningar om kön finns och påverkar oss är ingen nyhet. Däremot är det mycket svårt att säga hur det sker i själva rättstillämpningen. Det anser i alla fall kriminologerna Tove Pettersson och Felipe Estrada, som inte anser det bevisat att det verkligen existerar någon straffrabatt för kvinnor.

– Det är en fråga som undersökts ganska lite empiriskt. Det finns de som menar att kvinnor mer sällan får fängelse. Men när jag skulle titta på om män diskrimineras i rättsväsendet hamnade jag i att det var så få kvinnor i materialet att det inte gick att jämföra, konstaterar Tove Pettersson.

Problemet är naturligtvis att identiska fall inte existerar i verkligheten. Alla brott begås under sina egna omständigheter, med förmildrande och försvårande omständigheter. När antalet brott begångna av kvinnor är så få blir

det ännu svårare att hitta något att vetenskapligt jämföra med.

Felipe Estrada anser ändå inte att det är orimligt att det kan finns skillnader i hur män och kvinnor bedöms.

– Hypotetiskt kan man förstås tänka, givet att vi lever i ett samhälle där vi har föreställningar om kvinnligt och manligt, att det finns skillnader i bedömningar, säger han.

Och även om det finns en straffrabatt är det inte alldeles självklart att den i längden är till fördel för kvinnorna, menar Jenny Yourstone.

– Kvinnor kommer in senare i kriminalvården. När de väl kommer in där är de ofta i ett väldigt dåligt skick. Då är frågan om det är så lyckat egentligen, att man ser lite mellan fingrarna med kvinnors brott. Det kanske vore bra för dem att få ett avbrott i den livssituation de befinner sig i, och de relationer de har, säger Jenny Youstone som påpekar att många kvinnor som begår brott lever i destruktiva relationer med kriminella män.

Unga flickor kanske annorlunda
Kriminalstatistikens siffror till trots är forskarna rörande eniga om att det inte pågår någon kvinnlig brottsvåg. Snarare har både kvinnor och män generellt blivit ”snällare” och mindre våldsamma. I och med detta blir vi också allt snabbare i att fördöma – och polisanmäla – det våld som ändå förekommer.

Men Sven Granath vill ändå hålla dörren öppen för att det kan vara en förändring på gång, bland de mycket unga kvinnor som syns i statistiken. I och med att samhället blivit allt mer inriktat på att prestera och synas, menar han, så kan somliga flickor ha tagit efter killarna. Och med detta är vi tillbaka vid tjejgängen, vilkas medlemmar visar prov på en delvis annan sorts brottslighet än kvinnor traditionellt ägnat sig åt. Gängflickorna är inte lika psykosocialt belastade som äldre kvinnor som begår brott, påpekar Sven Granath. I stället är de ”hobbybrottslingar”, ungefär som de jämnåriga pojkarna.

– De har ett aggressivt beteende under helgerna, med alkohol och ett annat sätt att umgås med kompisar. De här yngre är mer lika killarna än de vuxna är generellt sett, sammanfattar Sven Granath.

Ulrika Brandberg, Tom Knutson

Kvinnor som begår brott
De största skillnaderna mellan kvinnors och mäns brottslighet är att kvinnor begår mycket färre brott än män. Kvinnors brott är generellt sett också mindre allvarliga. I Västeuropa och USA beräknas kvinnor begå mellan 15 och 20 procent av brotten. När det gäller våldsbrott är kvinnors andel ännu lägre.

År 2010 var 20 procent av de misstänkta i Sverige kvinnor. Den andelen har i stort sett varit konstant under de senaste tio åren. Under perioden 1975–1995 fördubblades dock antalet misstänkta kvinnor, medan antalet misstänkta män inte alls ökade lika mycket.

Bland kvinnors brott dominerar stöldbrott, särskilt snatterier, medan trafikbrott och brott mot person är de vanligaste brotten bland män (17–18 procent).

Mellan 2009 och 2010 ökade antalet misstänkta för brott mot person. Antalet kvinnor ökade mer än antalet män (med 12 procent jämfört med 7 procent för männen).

Bland personer som lagfördes var kvinnorna år 2010 17 procent. Under perioden 2001–2009 ökade andelen lagföringsbeslut mot kvinnor successivt, för att sedan minska marginellt från 2009 till 2010.

Enligt kriminalstatistiken återfaller män oftare än kvinnor i brott. Efter ett år (personer lagförda 2005) hade 26 % av männen och ­

18 % av kvinnorna återfallit. Efter tre år hade 41 % av männen och 28 % av kvinnorna återfallit.

Misstänkta personer 2010
Kvinnor 20 %
Män 80 %

Kvinnors brott
Stöldbrott 43 %
Hot- och våldsbrott 18 %
Trafikbrott 13 %
Narkotikabrott 12 %
Förtroendebrott 11 %
Skadegörelse 3 %

Mäns brott
Hot- och våldsbrott 26 %
Stöldbrott 23 %
Trafikbrott 23 %
Narkotikabrott 15 %
Förtroendebrott 8 %
Skadegörelsebrott 5 %

Källor
Ahola, Angela S.: Justice needs a blindfold. Effects of defendants’ gender and attractiveness on judicial evaluation, Stockholms universitet, 2010
Brå: Brottsutvecklingen I Sverige fram till år 2007
Brå: Kriminalstatistik 2010
Brå: Kvinnors brottslighet, Brå-rapport 1999:15
Hjertén, Linda: Tjejgänget hotade döda sina rånoffer, Aftonbladet, 17 oktober 2009
Kordon, Suzanne; Wetterqvist, Anna: Gärningsmannen är en kvinna. En bok om kvinnlig brottslighet, Blue publishing, 2010
Lerneby, Johanna Bäckström: Flickor begår fler våldsbrott, Göteborgs-Posten, 29 januari 2006
Lindberg, Odd: Kvinnorna på Hinseberg, Kriminalvårdens forskningskommitté rapport 14, 2005
Malmström, Björn: Antalet kvinnor som begår brott fördubblat, Svenska Dagbladet, 9 juni 2010
Svensson, Henrik: Ungt tjejgäng rånade flicka på mobil och pengar, Smålandsposten, 14 november 2011
Yourstone, Jenny: Violent female offenders: Facts and preconceptions; Stockholms universitet 2008
Åklagarmyndigheten: Domstolarnas påföljdspraxis vid vissa våldsbrott, 2007