Barnkonventionen är inte en à la carte-meny

Drygt 20 år har gått sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige. Mycket har hänt när det gäller efterlevnaden av den. Lagstiftningen har gradvis förändrats till det bättre. Barn- och äldreminister Maria Larsson presenterade den 10 november i år en kartläggning av svensk lags överensstämmelse med barnkonventionen, och i den konstateras att lagarna i princip stämmer bra med konventionens bestämmelser, och i många fall går längre. Lagstiftaren har med andra ord gjort sitt jobb när det gäller att transformera barnkonventionens artiklar in i svensk lag. Vissa förbättringar kan givetvis fortfarande göras, exempelvis stämmer inte diskrimineringslagens grunder för diskriminering överens med de som finns i barnkonventionen, men överlag är inte lagstiftningen problemet för implementeringen av barnets rättigheter i Sverige.

När Sverige ratificerade barnkonventionen uttalade man också att vid tolkningen av svensk lag ska konventionskonform tolkning användas, det vill säga nationell lag ska tolkas i ljuset av konventionen för att försäkra att man följer konventionens intentioner så långt som möjligt. Det är här vi på Rädda Barnen ser var de stora problemen med barnkonventionen finns idag. Eftersom barnkonventionen inte finns med i lagboken, är det inte något som används när lagarna ska tolkas i domstolar, hos myndigheter eller kommuner. Domare i våra högsta instanser säger rakt ut att konventionskonform tolkning inte fungerar i praktiken. Vi ser stor skillnad när det gäller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Den åberopas och används i domstolar och hos myndigheter, och man har lärt sig att använda sig av den på ett rättssäkert sätt. Varför? Jo, sedan 1995 är den inkorporerad i grundlagen och finns därför i juristers och andras medvetande på ett annat sätt än övriga konventioner om mänskliga rättigheter.

Att den konventionskonforma tolkningen inte fungerar har vi genom året kunnat se ett antal exempel på. Bland annat ser vi detta när två av konventionens grundprinciper ska beaktas av myndigheter och domstolar – att vid åtgärder som berör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet (artikel 3) och att barnets åsikter ska beaktas vid frågor som rör honom/henne och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (artikel 12).

När det gäller principen om barnets bästa är det något som finns reflekterat på ett flertal platser i lagstiftningen, till exempel i föräldrabalken och socialtjänstlagen. Dock har det visat sig att domstolar och myndigheter har väldigt svårt att förstå vad detta innebär och hur man ska tolka det. Bland annat ser vi i vårdnadstvister som leder till avgörande i domstol att domskälen fokuserar uteslutande på föräldrarnas situation och svårigheter att samarbeta, barnet syns inte alls. När domslutet meddelas, står det ”för barnets bästa ska därför dömas till gemensam vårdnad”. Hur har man kommit fram till detta, när man inte har utrett situationen ur barnets perspektiv?

Barns rätt att bli hörda hänger starkt ihop med utredningar om barnets bästa. Denna rättighet finns också med i lagstiftningen på ett flertal platser, ibland med åldersgränser (till exempel ska barn som är 15 år höras när det gäller vård inom socialtjänsten), men oftast utan. Där det inte finns en lagstadgad åldersgräns har i stället en praxis utarbetas, som i de flesta fall innebär att barn som har fyllt 12 år hörs i ärenden som rör dem, och då beaktas även deras åsikter i avgörandet, men är ett barn under 12 beaktas det inte alls, och det är sällan som det hörs. Här visar myndigheter och domstol väldigt lite förståelse för barnkonventionens kriterium om barnets mognad. Ett 8-årigt barn kan mycket väl vara tillräckligt mogen för att uttrycka sin åsikt i exempelvis ett vårdnadsärende. Att ha strikta åldersgränser för när barn ska höras och hur deras åsikter ska beaktas, vare sig det är i lag eller praxis, är inte förenligt med barnkonventionen.

När två lagar krockar med varandra är ett annat problem. På senare tid har ett antal fall uppmärksammats där barn som varit tvångsomhändertagna enligt lagen om vård av unga (LVU) blivit utvisade tillsammans med sina föräldrar då Migrationsverket avslagit deras ansökan om uppehållsstillstånd. En myndighet har i dessa fall ansett att föräldrarna inte är kapabla att ta hand om sina barn utan att dessa kommer till skada. Samtidigt anser en annan myndighet att familjen inte har tillräckliga skäl att stanna i landet. I dessa fall har lagstiftaren bestämt att utlänningslagen väger tyngre än LVU, och det är således helt i sin ordning för Migrationsverket att avvisa (i vissa fall med tvång) barnen tillsammans med föräldrar som inte kan ta hand om dem. Hade konventionskonform tolkning fungerat, hade man i dessa fall gjort prövningar utifrån vad som är för barnets bästa, låtit barnen komma till tals och troligtvis kommit till slutsatsen att man inte kan utvisa barn tillsammans med föräldrarna.

Dessa är bara ett par exempel på där vi ser att barnkonventionen inte efterlevs i vårt land. Som jag påpekat tidigare, det stora problemet är inte lagstiftningen, utan att implementeringen av den inte görs i barnkonventionens anda. Barnkonventionens artiklar hänger alla samman och det är viktigt att alla som möter barn ser artiklarnas samband och har ett helhetsintryck. Konventionen är inte en à la carte-meny där man kan välja vilka rättigheter man arbetar med, utan alla är lika viktiga. Efter över 20 år är det dags för de svenska lagstiftarna att inse att tanken med konventionskonform tolkning av lagstiftningen inte fungerar när det gäller barnets rättigheter.

I Norge inkorporerade man barnkonventionen i sin lagstiftning 2003. Efter det har man sett en markant ökning av fall där konventionen åberopas av ombuden och där domstolar och myndigheter har beaktat den i sina beslut. Medvetenheten och kunskapen om barnets rättigheter har ökat och konventionen får en allt större roll i olika yrkesutbildningar, för bland andra jurister, lärare och socionomer. Det är denna utveckling vi vill se även i Sverige. För att det ska ske måste barnkonventionen inkorporeras i svensk lag.

Karin Fagerholm
Jurist, Rädda Barnen