EBM och andra på fisketur

Från Carl Larssons idylliska miljöer och soliga ­landskap erinrar jag mig min barndoms fiskafängen. Det var en familjehögtid när kräftfiskpremiären skulle gå av stapeln. Det var om inte högtid så i vart fall lustfyllt, varje morgon när vi i ur och skur nyfiket gav oss ut i den gamla ekan för att se vad vi skulle finna i näten. Ibland blev det storfångst och lyckan var fullständig. Ibland var det tomt och besvikelsen stor.

Jag kan inte låta bli att undra om de numera allt vanligare ”fiskeexpeditioner” som poliser, åklagare och taxeringsrevisorer ger sig ut på omgärdas av förhoppningar liknande dem som jag kände inför att ta upp näten på sommarmorgonen. Hur ser förväntningarna inför en tredjemansrevision på SE-banken eller en husrannsakan på ett advokatkontor ut? Kanske är besvikelsen ännu större om ingen fisk fastnar i nätet. Vad vet jag.

Som bekant gjorde Ekobrottsmyndigheten (EBM) nyligen husrannsakan på en stor och välkänd advokatbyrå i Stockholm. Man gjorde det efter att ha erhållit beslut av två domstolar. En åklagarmiss i Solna tingsrätt ledde till att jourdomstolen i Stockholms tingsrätt också den fick pröva frågan. EBM hade alltså två domstolsbeslut inför denna rätt ovanliga och ingripande åtgärd. Den avsåg att utröna omständigheter av betydelse för utredningen av en biträdande jurists grova insiderbrott. Till framställan var fogad en promemoria. Vad innehöll då den? Jag nöjer mig med några citat:

”Arbetshypotesen är att det inte finns utarbetade rutiner, eftersom arbetsgivaren förlitar sig på att de anställda lyder under advokatsekretessen, eller att arbetsgivaren inte ser bristfälliga rutiner som ett problem.”

(AA) ”är en av de största advokatbyråerna i Norden och kan inte förväntas medge några som helst brister i hanteringen avseende klientsekretessen. Det kan vidare förväntas att den uppmärksamhet som fallet kan ge upphov till, leder till en uppryckning av rutiner och policy på Advokatfirman, så att förhållandena ändras och senare inte kan fastställas, dvs hur det förhöll sig under den tid den misstänkta handeln utförts av NN.”

”Vi antar att husrannsakan kommer att dokumentera omfattande brister i hanteringen av klientinformation.”

Åklagare har en objektivitetsplikt. Det framgår inte av materialet om denna insikt hemsökt åklagaren i detta fall. Man undrar också nyfiket vad åklagaren grundar dessa sina påståenden på. I promemorian antyds vidare något som ser ut som en illa dold förhoppning om att finna också andra brott än dem som husrannsakan ska avse.

Till saken hör att EBM fick tillstånd att under fem timmar företa husrannsakan för att utröna om avdelningen för M&A är belägen på ett eller flera våningsplan! Om de som arbetar på avdelningen kan röra sig fritt på det eller de våningsplan som avdelningen är belägen på. Om anställda som arbetar på andra avdelningar kan röra sig fritt på avdelningen. Om dörrar till avdelningen är låsta eller om det finns någon form av inloggningskontroll vid inpassering till avdelningen. Om det finns anställda som sitter på avdelningen men som tillhör andra avdelningar. Är avdelningen kameraövervakad under arbetstid, helger eller inte alls? Vidare skulle husrannsakan svara på frågan om något av svaren på ovanstående frågor ändrades om det var fråga om kvällstid eller helg.

Av domstolsbesluten framgår att inga handlingar fick tas i beslag och dokumentation inte heller fick ske av innehållet i det material som kunde påträffas. Mot denna bakgrund är det förvånande att EBM vid sitt besök på morgonen inte medförde de skriftliga besluten, utan att företrädare för advokatfirman efter förfrågan fick beslutet uppläst per telefon. Det är likaså uppseendeväckande att detta föregicks av hot om att EBM skulle bryta sig in på advokatfirman för det fall EBM inte släpptes in.

Den analys som EBM och domstolarna gjort om behovet, effektiviteten och proportionaliteten i åtgärden framstår inte som alldeles glasklar. Det ingrepp som husrannsakan på advokatbyrån i detta fall innebär står enligt min mening inte i rimlig proportion till värdet av den information som skulle inhämtas.

Jag skrev om detta på min blogg för en tid sedan och påstod då att den önskade informationen med fördel och mycket enklare hade kunnat erhållas genom att EBM kontaktade advokatbyrån och efterfrågade de aktuella uppgifterna. Vad jag då inte visste var att EBM redan i somras gjort just detta och därtill mottagits av advokatfirman som enligt uppgift svarat på huvudsakligen samma frågor. Denna omständighet valde åklagaren att inte redovisa i den promemoria som låg till grund för de båda domstolarnas beslut. Det framgår inte heller av protokollen om denna rätt väsentliga upplysning lämnats på annat sätt.

Alldeles oavsett åklagarens utelämnande av denna information förelåg knappast någon risk för att skadliga åtgärder skulle kunna vidtas från advokatbyråns sida eller att uppgifterna skulle förvanskas. En annan fråga är om de efterfrågade uppgifterna överhuvudtaget är relevanta för utredningen huruvida den misstänkte biträdande juristen gjort sig skyldig till grovt insiderbrott eller inte. Han häktades, men är nu släppt. Åtal är inte väckt.

För det är väl inte så att EBM är ute på fisketur i största allmänhet för att få annan information? Innehållet i promemorian antyder dessvärre det. Det känns också mycket olustigt att EBM kallar advokater till polisförhör och kontaktar advokatbyråns klienter för att förmå dem att efterge advokaternas tystnadsplikt.

Åklagarens beteende i detta mål förvånar inte. Samme åklagare har tidigare utmärkt sig. I ett yttrande över vissa mycket respekterade försvarsadvokaters arvodesyrkanden utpekades dessa indirekt som bedragare. Måttfullhet synes inte vara en dygd hos alla på EBM.

EBM har under senare år under stor mediebevakning gjort husrannsakan på advokatbyråer vid i vart fall tre tillfällen. I det ena fallet gick ärendet ända upp till Högsta domstolen, som hävde beslutet. Något åtal mot den aktuelle advokaten har ännu inte väckts. När det gäller det andra fallet har advokaten ifråga frikänts från misstankar om brott. Huruvida den nu tidigare biträdande juristen är skyldig till insiderbrott har jag givetvis ingen uppfattning om. Det är från principiell utgångspunkt också fullständigt ointressant.

Fisketurer passar mycket dåligt på advokatbyråer. Det är lätt att gå på grund. Grundet utgörs av den lagstiftning som omgärdar advokatsekretessen. Den är inte tillkommen som ett skydd för advokaterna. Det är klientens intresse som ska skyddas. Detta ligger i rättssamhällets intresse. Det är därför mycket glädjande att Högsta förvaltningsdomstolen med utgångspunkt i frågan om advokaters tystnadsplikt har medgivit prövningstillstånd i frågan om tredjemansrevision på SE-banken. Med förbigående av såväl advokatsekretessen som banksekretessen, krävde och erhöll Skatteverket av två instanser rätt att få tillgång till information om advokaters klientmedelskonton. Detta trots att det inte förelåg någon misstanke om brott. Här är det fråga om en ren fisketur och inget annat. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande emotses med stort intresse.

Klienters rätt att kunna förlita sig på det förtroliga samtalet är en självklarhet i en demokratisk rättsstat. Lagstiftaren har handlat därefter och genom regler i bland annat rättegångsbalken givit skydd för detta. Genombrott medges endast när det är fråga om brott som stadgar lägst två års fängelse. Det kan aldrig brytas när det är fråga om ett försvararuppdrag. Dessa regler om frågeförbud begränsar inte bara vittnesplikten utan omfattar också exempelvis beslagsreglerna. Till och med om också advokaten själv skulle vara misstänkt för delaktighet i sin klients brott föreligger hinder mot att göra beslag på advokatbyrån. Detta har Högsta domstolen slagit fast i en mycket läsvärd dom från 2010 (NJA 2010 s. 122). Såväl Högsta domstolen som Regeringsrätten har vid flera tillfällen tidigare prövat frågan om advokaters tystnadsplikt i samband med taxeringsrevision och beslag. Där har fastslagits principerna för advokaters tystnadsplikt när det fiskala informationsintresset gör sig gällande.

Advokatsamfundet uppställer stränga krav på advokaters skyldighet att värna tystnadsplikten. Strängare än lagstiftaren. Därtill finns regler om diskretionsplikt. Reglerna förbjuder vidare advokat och hos denne anställd att snoka i kollegers akter och ärenden som de inte har med att göra. Härutöver finns regler när det gäller advokaters kontorsorganisation och bokföring. Till detta kommer omfattande och detaljerade föreskrifter för hur advokatbyråerna ska leva upp till bestämmelserna i penningtvättslagstiftningen. En proaktiv tillsyn utövas, även om vi inte tillämpar principen om ”dawn raids”. I den utredning som Advokatsamfundet företog förra året hade de stora byråerna en föredömlig ordning på sina system och rutiner. Det var inte förvånande, men väl mycket glädjande.

Advokatbyråer är inte investmentbanker vilket EBM synes tro. Advokaters etiska regler tillåter inte en verksamhet som den investmentbankerna bedriver. Investmentbankerna saknar advokaters oberoende. Lojalitetsplikten mot kunder har på goda grunder ifrågasatts eftersom investmentbanker av princip sitter på flera stolar samtidigt. Den bristande konfidentialiteten har också starkt ifrågasatts. Intressekonflikterna har varit uppenbara. Man har istället på konstlad väg försökt skapa artificiella och verkningslösa skydd för dessa principer.

Advokatsamfundet förbjuder advokater att ge upp sitt oberoende, åsidosättalojaliteten eller brista i sin tystnadsplikt. Därför har vi uppställt tydliga regler om skydd mot intressekonflikter. Dessa principer är tillkomna i syfte att garantera oberoendet, lojaliteten och konfidentialiteten. Därför tillåter vi inte heller så kallade ”Chinese walls” som ett sätt att bli av med intressekonflikten. Det hjälper inte med stängda dörrar eller kameror. De saknar betydelse. Det vet de stora advokatbyråerna och det borde också EBM känna till.

Möjligen identifierar sig de förväntansfulla fångstmännen antagligen mer med Tors fiskafänge, som det avbildats på Altunastenen än med den Carl Larssonska idyllen.

Anne Ramberg
Advokatsamfundets generalsekreterare
anne.ramberg@advokatsamfundet.se