Olle Flygt: Om att vara ledig länge – sabbatical på svenska
Nr 7 2011 Årgång 77Advokaten Olle Flygt arbetar med processer och skiljeförfaranden på en stor affärsjuridisk advokatbyrå i Stockholm. Det betyder att han har relativt många samtidigt pågående ”långa” ärenden, men inte så mycket löpande rådgivning till relationsklienter, inte heller stora ”korta” heltidsprojekt som t.ex. företagsöverlåtelser kan vara. På stor byrå har man många medarbetare och partners, dvs. man har inte någon unik kompetens som inte även någon annan på byrån har. Här berättar Olle något om sitt beslut att vara långledig för ett par år sedan – varför han gjorde det, hur det var möjligt att genomföra och hur han upplevde det.

Olle Flygt tog långledigt i tio månader.
Känslan känns igen
Det är sommar när detta skrivs – jag har avslutat ett par större saker på jobbet och jag har semester. Barnen är iväg med sin mamma. Känslan är bekant. Sann ledighet och tid för riktig och rejäl återhämtning – och det är så skönt!
Jag befinner mig mitt i karriären, men också någonstans mellan två långledigheter (tror och hoppas jag). Mellan mitten av oktober 2007 och början av augusti 2008 hade jag min första s.k. sabbatical. Det var en underbar tid. Jag ska dit igen.
Som advokat är man sällan helt ledig. Det pågår alltid något, även under semestern. Och som processjurist har man alltid något mål utsatt till förhandling efter semestern eller något mål där man nyss fått en större inlaga från någon motpart. Mejl och samtal kommer varje dag, även under semestern.
Advokatjobbet är bra
Det är inte så att jag vantrivs på jobbet – tvärtom! Advokatyrket är omväxlande och utvecklande. Man är fri och oberoende, kan hålla på sin integritet och man kan säga nej till uppdrag. Man är självständig, men ofta en del av ett team. Att få vara advokat på stor affärsjuridisk byrå (den enda advokattillvaro jag prövat på) är ett privilegium; man får arbeta med mycket skickliga medarbetare, med bra och vettiga klienter som erbjuder intressanta och inte sällan stora ärenden. Det är nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna få ett bättre jobb. Jag har haft tur som har lyckats få så bra jobb (först biträdande jurist och sedan delägare i Vinge, nu delägare i Mannheimer Swartling) och så intressanta ärenden som jag har fått och att jag kommit dit jag faktiskt har kommit under mina dryga 19 år på byrå. Jag har haft tur, men jag har naturligtvis slitit hårt också.
Men jobbet är til syvende og sidst ändå bara ett jobb – det är knappast något som jag skulle ägna så otroligt mycket tid som jag gör (klart mer än heltid) om jag inte ville ha pengarna, hur intressanta uppdragen än är. Det finns annat man kan göra om man kunde välja helt fritt. Men advokatjobbet är bra, som sagt. Jag skulle nog ha valt det igen, om jag kunnat backa tiden.
Älskar jag det?
Det finns nog de som fullt ut älskar sitt jobb – jag gissar att superstjärnor som Rory McIlroy, Tiger Woods och Darren Clarke gör det, Tjerna, the Banguras, Dick Tärnström, Viktor Fasth, Roger Melin och Sir Alex likaså, säkert Thåström, Bruce Springsteen, Paul Auster och J. M. Coetzee också. För att nämna några kända namn – inga jämförelser med mig – jag är en av många advokater som handlägger affärstvister, inte någon superstjärna. Ingen av de nyssnämnda skulle sluta jobba bara för att de tjänat ihop tillräckligt mycket pengar – självklart inte. Jag lyssnade f.ö. nyligen på komikern och skådespelaren Robert Gustafssons memoarer ”Från vaggan till deadline” – en intressant och underhållande bok, dessutom mycket väl uppläst av författaren själv. Han verkar älska sitt arbete och mår inte bra om han inte får jobba – det säger han i alla fall och jag tror att han menar det. Han blir rastlös av att inte ha något att göra, av att inte få jobba, och slänger sig ständigt in i nya projekt, nya utmaningar. Men Gustafsson och övriga ovan nämnda personer har nog ändå, det tror jag att de flesta advokater håller med om, jobb som är ännu roligare, inspirerande och berikande än advokatjobbet. Så ser jag det i vart fall. Idrottsmän, konstnärer, musiker, författare m.fl. har roligare jobb än vi! Jag vet att det finns advokater som aldrig vill sluta, vissa jobbar på med oförtruten energi och gör det bra långt över 70 eller t.o.m. 80 år fyllda. Andra trappar ned mellan 60 och 70, men fortsätter ändå i mindre skala. Erfarenhet, kunskap och känsla är det kanske viktigaste vi har och många är nog bättre rådgivare vid 60+ än när de var mitt i karriären. Men trots att jag kanske blir bättre när jag blir äldre så har jag aldrig riktigt kunnat se mig själv som en sådan som aldrig slutar – tvärtom har jag länge trott att jag gärna skulle pröva på något annat – något helt annat – innan jag blir pensionär. Ett problem är att det är svårt att komma på vad det skulle vara – vad kan jag och vad kan jag bli bra på eller i vart fall tycka om att arbeta med? Kanske kommer jag på något och har modet att ta klivet över till något helt annat om tio år eller så. Den som lever får se.
Jag älskar livet! Men jobbet – älskar jag verkligen det? Älskar jag pressen att leverera resultat för klienter och byrån, oron för att inte vinna vissa mål, den inte helt ovanliga känslan av att ligga efter och den ständiga bristen på tid för mina fritidsintressen och mina barn. Nej, det är möjligen ok som det är, och jobbet är mer än ok, men älskar … nej! Det gör jag faktiskt inte, om jag ska vara helt ärlig.
Det började som en vild idé
Efter omkring 16 år i advokatyrket, de sista tio med inriktning på tvister, var varje nytt ärende inte riktigt lika spännande längre. Hungern var inte densamma som den en gång hade varit. Jag var sliten och hade varit det ett tag. Kunde hungern komma tillbaka om man ”loggade ut” en längre tid? Och kunde det vara skönt med en längre tids tillvaro utan ansvar gentemot uppdragsgivare och personal? Jag hade hört talas om fenomenet sabbatical, som tillämpas av vissa advokatbyråer utomlands. Skulle jag kunna ha en sådan? Varför inte? Alla vet att återhämtning är viktig. Lång ledighet, rejält med vila och återhämtning och tid för allt som jobbet vanligtvis tvingar en att nedprioritera – det var vad jag längtade efter. Jag funderade på det ett tag – idén var kanske inte realistisk, men jag kunde inte släppa den. Jag övertygade mig om att den var realistisk. Jag talade med några av tungviktarna på byrån och fick uppmuntran – det skulle nog kunna vara genomförbart. Jag dagdrömde om att vara ledig samtidigt som jag jobbade på och gjorde mitt bästa. Jag berättade om mina planer för ganska många kompisar, men få trodde nog att det var något mer än en av Olles alla drömmar – jag kan nästan skratta åt det när jag tänker tillbaka på det nu.
Skulle en långledighet ge en nytändning? Det var jag ganska säker på. Skulle det innebära att min attityd till arbete ändrades? Skulle jag på något sätt ändras som rådgivare och partner/arbetsledare? Jag var beredd att ta reda på det.
Efter att ha varit nära att få påbörja ledigheten en gång när jag fick skjuta på den för att några medarbetare slutade på byrån och startade eget och jag istället fått jobba hårdare en tid var jag säker på att jag behövde vara ledig en tid. I samband med att jag valde att byta byrå kom så chansen. Jag kom överens med nya byrån om tio månaders ledighet inklusive semester, helt självfinansierad, dvs. obetald. Jag skulle bara komma över och avsluta två–tre pågående uppdrag och bekanta mig med mina nya medarbetare och partners, sedan kunde jag gå hem. Jag spred ut ledigheten över två inkomstår vilket gjorde att jag kunde få månadsutbetalningar som alla andra för att täcka bolåneräntor och ICA-kortet, bara väsentligt mindre. Alla jag berättade det för verkade nyfikna. Många sade sig nästan vara avundsjuka och att de själva skulle vilja ha en sabbatical. En enda person – en av mina bästa vänner, med inblick i branschen och förståelse för livet som rådgivare och med en familjesituation lik min egen – var kritisk. ”Olle, det där är farliga grejer”, sade han. Men det är det inte alls.
Det blev verklighet
En höstdag 2007: Jag stängde av min dator, ställde tillbaka ett par tomma kaffekoppar i processgruppens kök och gick och satte mig i receptionen. Klockan var halv elva på förmiddagen och en skiljedom skulle tas emot den dagen. När jag hade läst den och talat med klienten skulle jag ta bussen hem och vara ledig i tio månader. Helt otroligt! Inte pappaledig, inte ha semester och vara ”stand by”, utan vara helt och hållet ledig. Alla mina ärenden var endera avslutade eller hade tagits över av andra. Jag skulle vara ledig på riktigt. Och vilken avslutning jag fick – full framgång i skiljemålet! Alla glada, och det blev en del telefonsamtal den eftermiddagen och kvällen. Men dagen efter, då var jag ledig. Inget tappat mål att sörja och grubbla över, ett rent skrivbord lämnat på kontoret och goda relationer med mina kompisar på gamla byrån.
Jag minns att jag var aningen bakis när jag vaknade hemma första morgonen som en helt fri man, men det var inget som inte gick över av en kopp kaffe och en promenad längs Skurusundet. Tror att jag låg och läste större delen av dagen. Något annat minns jag inte från första dagen som ledig. När man ska gå på semester får man ofta skjuta på det några dagar för att man inte riktigt hinner klart med allt på jobbet. Eller så kommer man iväg, men första veckan kan man inte riktigt gå ned i varv eftersom det ringer från jobbet hela tiden. Medarbetare sitter kvar på kontoret och skickar inlagor för genomgång, klienter hör av sig om pågående ärenden eller kanske med förfrågningar om man kan hjälpa till med något nytt. Det är först någon vecka in på semestern som man har kommit ned i varv ordentligt och släppt jobbet. Men har man ens släppt det då? Kollar man inte sina mejl på Blackberryn, står man inte i daglig kontakt med kontoret, tänker man inte en del på jobbet i alla fall? Men nu hade jag hunnit bromsa in och mina stora mål hade just avslutats (tio månaders ledighet kräver planering) – jag var verkligen ledig från dag ett. Att dela lika på föräldraledigheten, dvs. att även advokaten i förhållandet – eller båda om de är två! – är hemma med barnet är nog mycket bra för de allra flesta relationer, men att vara föräldraledig är krävande. Det är inte att vara ledig och få tid för sig själv precis. Sådan tid fick jag – i överflöd. Det närmaste man kan komma den typ av långledighet jag hade är nog en mellanjobbledighet, men problemet med dessa, i vart fall de ofrivilliga, är nog ofta att det kan vara lite oroande att inte veta var man ska härnäst och när, vilket nog kan göra det svårt att njuta av ledigheten. Jag vet inte, men jag tror att det kan vara så.
Planen var att inledningsvis inte göra något särskilt, i vart fall inte ta tag i några stora projekt, tills jag blev uttråkad av det. Det blev jag egentligen aldrig och det förvånade mig – jag brukade skämta och säga att jag nog var skapt för att vara ledig, men bara inte hade vetat om det. Men planen var också att komma i form igen (det blev två marathonlopp – det bästa på tiden 3 tim. 26 min. och 57 sek. – det svåra nu är att fortsatt hålla sig i hyfsad form, det går väl sådär) och att resa litegrann, ägna mycket tid åt barnen dvs. vara hemma när de gick till skolan och även vara där och ”på”, istället för disträ, ofokuserad och stressad, när de kom hem igen samt att ägna betydligt mer tid åt vänner och bekanta än jag gjort de senaste tio åren. Jag hann göra fotoalbum (!) med gamla bilder och fotoböcker med digitala bilder, lyssna på musik, följa TV-serier, läsa massvis, träna som sagt, spela betydligt mer golf än på många år, gå på bio, planera ett verandabygge på huset, fixa och dona med det mesta – kort sagt göra allt det man alltid tvingas nedprioritera p.g.a. jobbet. Man kan knappt ana hur mycket tid man får till allt och alla man tycker om när man tar bort den största tidsslukaren av alla från tillvaron – jobbet. Blir det en ny långledighet framöver så ska jag nog ha en inledande inbromsningsperiod när jag kan slappa och dega, men sedan ägna mig åt något meningsfullt större projekt (gitarr, golf, husbygge eller liknande) utöver att sköta min träning och umgås med familj och vänner.
Den allra bästa tiden var nog hösten och våren, när ingen annan var ledig. Julen och sommaren var bra också, men hösten och våren var bäst. Aldrig förr har jag varit utomhus så mycket och fått så mycket ljus en höst. Jag minns en höstdag när jag kände mig lite stressad över att jag skulle raka mig, tanka bilen, handla mat, äta lunch ute och gå på bio – det var mycket på en dag. Många andra dagar åt jag frukost, gick ut och sprang mitt på ljusa dagen, kom hem och tände en brasa och läste och/eller såg en film (jag hade över 20 osedda DVD-filmer hemma när ledigheten började och nu har jag nog samlat på mig lika många igen), somnade, vaknade igen och tog det lite lugnt för att sedan åka och slå lite på rangen eller träna lite närspel innan barnen (och ett par timmar senare sambon) kom hem. Jag märkte tydligt att barnen gillade att jag var så mycket hemma och det var inte länge sedan jag hörde en av dem säga ”kan inte du vara ledig snart igen, pappa”.
Tillbaka igen
En sensommardag 2008: Det var dags att sätta på sig kostym igen och åka till jobbet. Jag hade till och med slips på mig varje dag i början, även om jag inte skulle ha något möte! Jag var faktiskt lite sugen på att jobba igen. Men jag kan ärligt säga att jag inte hade saknat mina arbetsuppgifter när jag varit ledig. Jag hade nog snarare saknat kollegorna och klienterna än själva arbetsuppgifterna. Under min tio månader långa ledighet hade jag inte varit uttråkad eller rastlös en enda gång, jag svär. Det hjälpte säkert till att jag visste att jag hade ett jobb att gå tillbaka till, att jag den 5 augusti kl. 9.00 skulle ha ett jobb att gå till, att allt skulle bli normalt igen. Att det sedan var ganska dåligt väder den första veckan – jag vill minnas att det regnade när jag gick in till kontoret genom sidodörren första morgonen – var en bonus. Nu var andra semesterlediga och jag skulle börja jobba!
Jag är glad att jag var ledig så länge som jag var. Tre månader tror jag hade varit för kort tid för mig, men sex månader hade kanske räckt. Nu var omständigheterna sådana att jag kunde ta tio månader och jag skulle inte ha velat förkorta ledigheten alls. Att den kostade mig ganska mycket pengar har aldrig bekommit mig – den var utspridd över två år vilket mildrade effekten av tappet.
Nu har det snart gått tre år sedan jag återvände. Blev något annorlunda? Ja, ledigheten gav mig viss distans till arbetet och den gav mig chansen att så att säga börja om, att förbättra en del som borde förbättras hos mig själv. Detta underlättades naturligtvis ytterligare av att jag bytt byrå just före ledigheten – jag kom till ett ställe där jag inte hade ett ”bagage”. Jag kom tillbaka med en del ganska klara tankar om mitt ledarskap i det dagliga arbetet och om min rådgivning som jag bestämt mig för att börja tillämpa och sedan också tillämpat. Jag hade också kommit till insikt om vad jag tycker är allra viktigast på jobbet – att arbeta med duktiga och trevliga medarbetare för bra och trevliga klienter! Jag hade bestämt mig för att säga nej oftare och jag tänkte inte längre låta jobbet äta upp mig och bli en riktigt så stor del av livet som det tidigare varit. Samtidigt är jag en person som engagerar mig i det jag gör. Viss skillnad blev det allt, men rollen som arbetsledare och rådgivare/sakförare är naturligtvis fortfarande densamma.
Tre år efter ledigheten tycker jag fortfarande att arbetet som advokat är roligare än vad det var före ledigheten. Det är jag glad för. Jag vet inte om jag har blivit bättre som rådgivare och sakförare av att vara borta från det en tid. Troligen inte, men knappast sämre heller. Som arbetsledare och partner har jag blivit bättre, det tycker jag själv i alla fall.
Varför inte flera?
Trots att alla jag pratade med (utom en då) var så positiva och att många själva började drömma om att få vara lediga en tid, så är det få som gör slag i saken. Sabbaticals är ingen utbredd företeelse bland advokater i Sverige. Jag har förstått att det finns byråer utomlands där ledigheter är, om inte obligatoriska var tionde år, så i vart fall uppmuntrade.
Jag är inte så dum att jag inte fattar att advokater som driver egen verksamhet eller kanske i kontorsgemenskap med andra eller har en liten byrå ihop med några andra inte kan vara lediga hur som helst. (Egna företagare har rätt till föräldraledighet också, men få kan utnyttja den.) För att man ska kunna ta en sabbatical är det nog en förutsättning att man är på en byrå med inte alltför få partners och medarbetare, och kanske också att man inte är för hårt specialiserad och därmed har för byrån unik kompetens. Det är betydligt lättare för oss som är en i mängden på en stor byrå och med stor byrå menar jag då en som har mellan kanske ett 20-tal och några hundra jurister.
Det finns naturligtvis många skäl till att så få advokater även på litet större byråer ”loggar ut” en längre tid – man är rädd för att tappa viktiga klientrelationer och sin ställning på marknaden eller byrån, man har många långa uppdrag och det uppstår aldrig ett bra tillfälle att ”kliva av”, byrån tillåter det inte, man har inte råd etc. Men jag vill hävda att en advokats långledighet är bra för hennes/hans byrå och borde uppmuntras – den tvingar den enskilde advokaten att släppa in andra på hans/hennes uppdrag och klienter, vilket ofta kan vara bra både för klient och byrå. Det främjar samarbete inom byrån och breddar klienternas kontaktyta med byrån. Yngre kollegor kan lyfta sig och utvecklas bättre i det utrymme som skapas vid en äldre kollegas frånvaro. Och när den som varit ledig ett tag kommer tillbaka, om han/hon kommer tillbaka – kanske kommer vissa på andra tankar under en långledighet och då är väl det ok – så är han eller hon utvilad och taggad. Eftersom man har en liten startsträcka innan man är fullbelagd när man väl kommit tillbaka kan man också erbjuda byrån att ta tag i någon intern fråga som ingen annan hinner eller orkar med – det gjorde jag.
Långledigheter är visserligen svårare att ordna om man har långa ärenden (processer) än om man jobbar i kortare arbetsintensiva projekt (t.ex. M&A), men det mesta går nog att ordna, i vart fall på byråer där man har olika arbetsgrupper för olika ärendetyper/branscher. Svårast är det kanske för dem som arbetar mycket nära sina klienter och har långa och personliga relationer med dessa – men är man bara tillräckligt många medarbetare på kontoret bör det vara möjligt att slussa in andra. Detta är f.ö. eftersträvansvärt om man driver en byrå ihop – alla klienter ska vara byråns klienter, även om dessa föredrar vissa personer för viss typ av uppdrag eller som kontaktperson. Om man skulle ha gjort sig oersättlig eller tillåtit sina partners att göra sig oersättliga har man i någon mån misslyckats med byråbygget, tycker jag. Men ingen är oersättlig – det märks t.ex. vid byråbyten, föräldraledigheter, sjukdom och dödsfall. Att jag inte var oersättlig visste jag redan innan min ledighet, så det var aldrig något problem, vare sig för klienterna, medarbetarna eller min självkänsla!
Det främsta skälet till att inte fler gör slag i saken är nog ekonomiskt. Vissa anser sig nog inte ha råd – andra tjänar för kanske för bra för att anse sig ha ”råd” att avstå från sin intjäning en tid. Att byråer inte betalar dem som vill vara lediga är väl tämligen självklart, tycker jag, om det inte skulle vara så att alla ska vara lediga enligt någon slags rullande schema förstås. Så här ser jag det: Sex månaders egenfinansierad (dvs. obetald) ledighet var femte år innebär en 10-procentig reduktion av ersättningen över tid, eftersom man jobbar nio halvår och är ledig ett. Eller om man tar ledigt oktober till mars, 25-procentig reduktion av ersättningen under två års tid. Jag inser självklart att alla inte har råd med en långledighet och att alla inte heller vill, men många har nog råd och många vill.
Långledighet kräver planering, i mitt fall underlättades den som sagt av ett byråbyte och ledigheten ingick så att säga i paketet. Vad som underlättades av byråbytet var att jag inte hade något intresse av att få med mig pågående uppdrag om dessa var nystartade, utan endast de uppdrag där vi kommit en bra bit i handläggningen slutfördes av mig. Om man ska fortsätta att arbeta på den byrå man ska vara ledig ifrån är det enligt min mening viktigt att klienter och medarbetare i tid får reda på planerna, så att man kan bemanna ärendena (och prissätta tjänsterna – klienten ska naturligtvis inte behöva betala för ombudsbyte och tillfällig överbemanning) på rätt sätt. Kanske måste en processjurist sista halvåret inför ledigheten avsluta några större mål och i övrigt vara tvåa eller bollplank i andra mål och ha avtalat med klient och medarbetare att annan/yngre medarbetare ska ta några mål i hamn. Då behöver en utfasning inte bli så svår. Den advokat som ska vara ledig måste naturligtvis också vara flexibel när det gäller börjedag. Planeringsbehovet ser naturligtvis olika ut beroende på vilken verksamhet man ägnar sig åt.
Jag – igen?
Själv har jag hursomhelst turen att jobba på en byrå som tillämpar true partnership och som dessutom förstått nyttan med enskilda advokaters långledigheter. Jag inser att jag är privilegierad på det sättet. Vi har inte något institutionaliserat system för sabbaticals, utan de gånger partners har velat vara lediga har beslut fattats utifrån vad som önskats i det enskilda fallet och självklart med beaktande av klienters och övriga medarbetares situation och behov. Så om några år är det kanske dags igen för min del, om och när det går att lösa. Jag har inte börjat längta ännu. Jag tror dock att tron att jag ska vara ledig från jobbet i framtiden igen gör jobbet roligare och mer inspirerande nu när jag faktiskt jobbar – det kanske låter konstigt för någon men så känns det för mig. Det känns bra att veta att det inte bara är ”same same” varje år i sisådär 10–20 år till, utan att jag kommer att göra ett eller flera avbrott när jag kan få massor av tid till annat. Vad – det kan man dagdrömma om ett tag innan, just nu lutar det åt att det skulle kunna bli mycket golf och resor, utöver tid med ungdomarna (tidigare barnen) och vännerna.