Dynamisk utveckling av svensk skadeståndsrätt

Genom ett antal domar från Högsta domstolen i början av 2000-talet förbättrades möjligheterna för alla som drabbas av kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen att få rättmätig upprättelse. Det är nu ett etablerat faktum att den som drabbas har en principiell rätt till skadestånd för ideell skada i fall där stat och kommun har kränkt någon rättighet enligt Europakonventionen (se till exempel NJA 2005 s. 462 – Lundgren och NJA 2007 s. 584 – Alverdal).

Därigenom finns alltså numera ett verkningsfullt rättsmedel för enskilda som drabbas av fri- och rättighetskränkningar. Därför hör denna utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar till de mest betydelsefulla förändringarna av svensk skadeståndsrätt på decennier. Och den kom till som en följd av att enskilda människor protesterade mot att deras rättigheter hade kränkts – inte genom direktiv ovanifrån.

En annan avgörande faktor för denna utveckling är det faktum att bland annat advokater och akademiker aktivt bidragit till att i en ovanligt dynamisk rättslig debatt belysa vilka krav Europakonventionen egentligen ställer på det svenska rättsväsendet.

I själva verket rör det sig om en naturlig anpassning till att Sverige åtagit sig att fullt ut respektera rättigheterna i Europakonventionen på nationell nivå. Det faktum att Europadomstolens arbetsbörda har ökat dramatiskt har dessutom lett till att Europadomstolens huvudbudskap till medlemsstaterna i Europarådet de senaste tio till femton åren har varit att medlemsstaterna måste åtgärda problemen på nationell nivå. För svenskt vidkommande innebär det att den som drabbats inte ska behöva vända sig till Europadomstolen i Strasbourg för att få skadestånd för kränkningar – detta ska vara möjligt även i Solna, Karlstad eller Göteborg. Eller varhelst kränkningarna nu äger rum i vårt land.

Högsta domstolen var lyhörd inför detta budskap och anpassade svensk skadeståndsrätt efter det.

Efter att den här dynamiska utvecklingen ägt rum beslutade regeringen i maj 2009 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå en lagreglering av de fall där det enligt Europakonventionen krävs att skadestånd ska kunna lämnas till den som drabbats av en överträdelse av konventionen. Före detta hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt förordnades som särskild utredare. I december förra året blev utredningen klar (SOU 2010:87 – Skadestånd och Europakonventionen).

Det kan konstateras att utredningen är mycket gedigen. Och visst finns det argument för en lagstiftning som tydliggör de rättigheter som enskilda redan har idag, trots att det inte framgår av lagtexten.

Samtidigt finns det skäl att peka på riskerna för att den föreslagna lagen blir en hämsko på den utveckling som hittills välkomnats av de allra flesta och som alltså har medfört att enskilda som drabbats av kränkningar av sina grundläggande fri- och rättigheter numera har rätt till gottgörelse. Vid ett seminarium arrangerat av advokatbyrån Gernandt & Danielsson i slutet av januari 2011 gav Johan Hirschfeldt själv ett viktigt och välkommet besked: så är det inte tänkt att man ska se på förslaget.

Men i vissa hänseenden har utredningen kommit till omotiverat restriktiva slutsatser. Dessutom har utredningens direktiv gjort att vissa aktuella och principiellt betydelsefulla frågor på detta område helt utelämnats.

Exempelvis föreslår utredningen en ny rättegångskostnadsregel när det gäller domstolsprövningar av konventionskränkningar. Men för att jämkning eller kvittning ska ske enligt den regel som föreslagits, förutsätts att domstolen konstaterat att det har förekommit en överträdelse av Europakonventionen och att det finns ”särskilda skäl” att frångå rättegångsbalkens regler. Alltså en betydligt snålare hållning än vad som redan gäller på exempelvis arbetsrätts- eller diskrimineringsområdet, där det är tillräckligt att konstatera att den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Här finns alltså utrymme för förbättring innan förslaget eventuellt blir till lag.

Ett annat exempel är att utredningen har kommit fram till att det skulle kunna uppfattas som ”stötande” att ideell ersättning för en överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid eller liknande överträdelser bestäms till samma belopp som utgår i samband med brott mot liv och hälsa. Men var det, exempelvis, verkligen så många som uppfattade det som ”stötande” när Högsta domstolen med Johan Munck i spetsen tillerkände Pehr Lundgren 100 000 kronor i ideellt skadestånd 2005? Detta efter att Lundgren, som först misstänktes för ekonomisk brottslighet, men som var oskyldig, hade fått vänta i åratal på att få en rättslig prövning (vilket i sin tur ledde till att möjligheterna för honom att rentvå sitt rykte avsevärt försämrades).

Generellt torde det vara svårt att uppfatta det som stötande om enskilda människor tillerkänns ersättning på samma nivå vid prövningar i svenska domstolar som tillerkänns människor av Europadomstolen i motsvarande fall.

Ändå kan utredningen på vissa sätt ses som ett steg framåt. Det är så klart bra att det tydligt bekräftas att både staten och kommuner måste bära ett ansvar här i Sverige när de gör sig skyldiga till överträdelser av rättigheterna i Europakonventionen.

Däremot ger utredningen inga svar på vissa viktiga och mer aktuella frågor – som exempelvis vad som ska gälla i frågan om skadeståndsansvar vid kränkningar mellan enskilda eller vid kränkningar av bestämmelserna i regeringsformen. Dessa relevanta frågor har utredningen nämligen inte fått i uppdrag att utreda.

Den första frågan är betydelsefull inte minst när det gäller spelreglerna bland annat på svensk arbetsmarknad.

Europadomstolen har slagit fast att om man som i Sverige väljer att delegera makten över arbetsmarknaden från staten till privata parter, det vill säga fack och arbetsgivare, måste även dessa parter kunna hållas ansvariga (se Evaldsson m.fl. mot Sverige, 2007). Centrum för rättvisa har initierat ett antal mål i domstolar runtom i landet där frågan ställs på sin spets.

Sedan tidigare har det klarlagts att det kan utgå skadestånd på nationell nivå vid kränkningar av rättigheter som följer av EU-rätten och av EES-rätten. Och genom Högsta domstolens praxis alltså även när det gäller rättigheterna i Europakonventionen. De flesta torde vara överens om att det skulle vara rätt märkligt om rättigheterna i regeringsformen – de enda i sammanhanget som har status av grundlag – i praktiken skulle vara mindre värda och mindre användbara för dem som drabbas. Denna fråga blir ännu mer relevant med tanke på att man i den stora Grundlagsutredningen, som föregick den nya grundlag som gäller från årsskiftet, betonade att fri- och rättigheterna skulle få fullt genomslag i rättstillämpningen. Centrum för rättvisa har initierat ett pilotfall som handlar om rätten till skadestånd för en person som blev berövad sitt svenska medborgarskap i strid med grundlagen, där även denna fråga ställs på sin spets.

För att inte den dynamiska utveckling som har ägt rum i fråga om människors fri- och rättigheter – och möjligheterna att göra något konkret åt existerande missförhållanden – ska stelna finns det all anledning för advokater och andra som granskar eller stöter på missförhållanden att informera enskilda om deras rättigheter. Och att mobilisera de resurser som krävs för att få fram konkreta fall till debatt och prövning i domstol.

PS. Maila mig gärna tips och idéer där Centrum för rättvisa skulle kunna göra en insats på clarence.crafoord@centrumforrattvisa.se

Clarence Crafoord är jurist och tillträdande chef för Centrum för rättvisa