Säpo brister i respekt för offentlighetsprincipen
Nr 7 2008 Årgång 74Jag borde vara nöjd. För första gången har Säkerhetspolisen tvingats lämna ut handlingar de mot bättre vetande hemligstämplat med hänvisning till rikets säkerhet.
Kanske blir det tuvan som stjälper sekretesslasset? Att kritiken från kammarrätten i Stockholm och justitiekanslern (JK) innebär ett trendbrott. Säkerhetspolischefen Anders Danielsson verkar i varje fall ha dragit rätt slutsatser. Nya rutiner har införts för att undvika liknande fall i framtiden.
Men trots allt är jag inte nöjd med denna kvist i hatten. Det finns fler tolvtaggare och kalvar att jaga fram ur snåren.
I januari i år kunde jag kvittera ut sju e-postbrev som utväxlats mellan två tjänstemän inom regeringskansliet. De kom utskrivna på papper i en säkerhetspåse från Säkerhetspolisen.
Det är ingen uppbygglig läsning. I ett av e-breven skriver Bengt Nordqvist, rättschef vid förvaltningsavdelningen, till en tekniker:
”Se till att kunskapen om banden hålls inom en så snäv krets som möjligt.”
Existensen av de så kallade tsunamibanden som riksdagens konstitutionsutskott upprepade gånger frågat efter skulle mörkas. Nordqvist förordade också att banden med e-posttrafiken till och från regeringskansliet skulle raderas vilket teknikern valde att negligera.
E-breven kan inte uppfattas som något annat än en order om mörkläggning.
När jag begärde att få ut e-breven som överlämnats till Säpo fick jag sekretesslagens 5 kap. 1 § i skallen. Uppgifterna kunde inte lämnas ut eftersom det skulle skada Sveriges säkerhet och bekämpningen av terrorismen.
En närmast bisarr motivering. Jag överklagade och hänvisade till att Säpos uppdrag var av rent teknisk karaktär och att Katastrofkommissionen trots allt refererat e-brevens innehåll.
Överklagandet kom in för sent. Min miss skulle visa sig bli en poäng eftersom Säpo avslog även min andra begäran trots att de åtminstone nu borde ha insett det absurda i sekretessen. Besluten framstår därför som övervägda och inte ett enstaka misstag av en enskild tjänsteman. Ärendet hade handlagts av inte mindre än tre tjänstemän och frågan hade diskuterats med verksledningen och enheterna vid ett möte inom Säpo i juli 2007.
Kammarrätten gav mig rätt. Säpo åläggs att göra en tredje prövning eftersom de två tidigare inte gjorts med den noggrannhet som grundlagen och sekretesslagen kräver. Jag får ut handlingarna. Samtidigt inleder JK ett initiativärende och ber Säpo förklara sig. Hur kunde detta hända?
”Den helomvändning som gjorts vid sekretessprövningen är så anmärkningsvärd att Säkerhetspolischefen begärt att handläggningen … ska genomlysas,” skriver Säpos rättschef Lars-Åke Johansson i ett PM och konstaterar att det är ”uppenbart” att handlingarna ”inte kan omfattas av sekretess”.
Det är uppgifter ur denna utredning, Säpochefens svar till JK och JK:s beslut som gör att jag trots allt inte är nöjd.
Säpochefen förklarar för JK att han ser ”allvarligt” på handläggningen och har vidtagit åtgärder. Visserligen riktar JK kritik mot Säpo för den ”mer eller mindre slentrianmässiga” behandlingen men JK väljer att inte vidta några andra åtgärder eftersom Säpo vidtagit ”adekvata åtgärder för att förhindra ett upprepande” och:
”Av utredningen framgår att kammarrätten under de senaste åren inte i något annat fall har ändrat Säkerhetspolisens beslut rörande utlämnande av allmänna handlingar. Det synes alltså inte föreligga något systemfel hos Säkerhetspolisen.”
Slutsatsen är märklig. Bara för att en kontrollerande instans inte reagerat har alltså en myndighet som brutit mot gällande regler inte begått något fel? I sin förlängning innebär det att om två myndigheter dras med samma systemfel existerar inget systemfel.
Kammarrättens bristande skärpa ursäktar inte Säpo. Visst kan man ställa högre krav på överordnad instans som också formar praxis. Men att skyffla skiten uppåt i hierarkin är att smita från det egna ansvaret. Varje myndighet ska göra en självständig prövning och har att utforma sin verksamhet enligt bokstaven och andemeningen i gällande lagar och förordningar. Kammarrättens brist på ifrågasättande bör knappt ens ses som en förmildrande omständighet. Av Säkerhetstjänstens utredning framgår också att den tar sin del av ansvaret.
Systemfelet består i att Säpo inte gjort en seriös sekretessprövning utan mer ryggmärgsartat hänvisat till terrorbekämpning och nationella säkerhetsintressen när man använt hemligstämpeln. Säpos interna utredning som jag fått ut utan något krångel, tack, är intressant läsning.
Det visar sig att åren 2005 – 2007 överklagades 121 fall där Säpo sekretessbelagt handlingar till kammarrätten i Stockholm. Det är bara i undertecknads fall som kammarrätten upphävt Säpos beslut.
Med anledning av kammarrättens dom gjorde Säpo ett slumpvis urval av 50 fall från början av 2005 till början av 2008. Resultatet av den granskningen är inte upplyftande. I inte mindre än 10 fall, 20 procent, är besluten ”i allt väsentligt … identiska med det generella beslut som kammarrätten kritiserat” enligt Säpos slutsats.
De tio fallen med generella avslag där den som begärt ut handlingen inte ges en susning om varför det blir avslag, eller med Säpos ord inte ges ”någon vägledning om de bedömningar som Säkerhetspolisen gjort” är av skiftande karaktär.
I några fall handlar det om personer som vill ha ut Säpos personalförteckning. Dessa avslås kategoriskt och i sin helhet även om det ju är uppenbart att delar av den kan lämnas ut.
Mer upprörande är det avslag som Birgitta Almgren, forskare vid Södertörns högskola fått. Hon begärde att få ut handlingar om det 50-talet personer i Sverige som hade kontakt med den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Det framstår som långsökt att sekretessbelägga hela materialet med att hänvisa till terrorbekämpningen och Sveriges säkerhet. Däremot kan mycket väl hänvisningen till att ett utlämnande kan skada enskilda personer vara motiverat i enstaka fall.
Och även om en person som varit angivare åt Stasi skulle lida skada behöver det inte innebära att uppgifterna inte kan lämnas ut. Integriteten ska vägas mot intresset att lära av historien och ge upprättelse åt personer som blivit angivna. Men Säpo har uppenbarligen inte gjort en prövning i varje enskilt fall utan åter slentrianmässigt använt hemligstämpeln.
Att vart femte beslut om utlämnande som avslås inte motiveras kan inte beskrivas som annat än ett systemfel. Om det slumpvisa urvalet gjordes bland samtliga önskemål att få ut handlingar innebär det att hela 293 beslut under perioden uppfyller kravet för att räknas som systemfel.
Offentlighetsprincipen ska rida spärr mot rättsövergrepp och usel hantering av gemensamma resurser. Ju större repressiva befogenheter en myndighet ges, ju viktigare är det med insyn och kontroll. Det måste vara ett absolut krav att Säpo som har till uppgift att försvara författningen följer den. De anställda ska inte bara känna till författningen utan också känna för den.
Lika viktigt och kanske än mer centralt är det att kontrollorganen har tån långt fram i skon. Prövningarna vad gäller att få ut handlingar måste präglas av självständighet och vara såväl energiska som noggranna.
Att ett avslag i kammarrätterna som överklagas till Regeringsrätten får prövningstillstånd är ovanligt. Tröskeln är hög eftersom det krävs att ”målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag”, alternativt att personen som klagar behöver ha saken prövad för att begära resning i annat mål.
Nästa steg i den kedja av korrigeringsfunktioner varje rättssamhälle måste ha är de kontrollorgan som ska kontrollera kontrollorganen. I klartext i detta fall att JO granskar kammarrätten i Stockholm. Hur kommer det sig att kammarrätten år efter år accepterat Säpos slentrianmässiga bedömningar? Hur står det till med självständigheten, allsidigheten och den energiska prövning som domstolen förväntas göra?
När jag ändå har ordet här i Advokaten ett stilla tips till JO att även granska hur de nya rutinerna på Säpo fungerar. Jag har fått ut delar av de instruktioner och lathundar som finns inom Säpo, halvt tack, om hur önskemål att få ut handlingar ska hanteras. Den halva A4 med instruktioner jag fått ut är i och för sig korrekt men synnerligen rudimentär.
För att inte utvecklas till Säpohaverist väljer jag att inte överklaga utan överlåter med varm hand till JO att utröna om Säpos instruktioner är ”adekvata”. Om de når upp till den miniminivå man har rätt att förvänta sig av den myndighet som ska försvara vår författning och som ser sig som en demokratisk och rättssäker organisation.