Bättre utredningar om sexualbrott
Nr 1 2007 Årgång 73Varje diskussion om åklagarrollen måste sättas in i sitt rättsliga sammanhang. Brottmålsprocessen bygger på två – delvis motstridiga – intressen.
Det ena är rättstryggheten - det är en av statsmakternas grundläggande skyldigheter att skydda medborgarna mot brott och åtala och bestraffa dem som begått brott.
Det andra är rättssäkerheten – ingen skall dömas utan en fullständig och rättvis prövning och lika fall skall behandlas lika samt i enlighet med gällande lag.
Rättsstaten vilar på att dessa två grundläggande principer upprätthålls. Men de måste på något sätt balanseras mot varandra. Ingen vill leva i ett samhälle där misstänkta brottslingar döms till vilket pris som helst, lika lite som att en rättsstat kan fungera om absurda beviskrav ställs. Också i det praktiska utövandet av åklagarmakten måste avvägningar mellan dessa båda principer ske.
Åklagarna har anförtrotts makten att utkräva ansvar för brott. I denna egenskap har åklagaren tillgång till en lång rad maktmedel. Åklagaren har också ett betydande överläge i processen. Bland annat har åklagaren tillgång till en omfattande utredningsapparat. Detta övertag balanseras givetvis av den fundamentala principen om bevisbördans placering i brottmål. Det är åklagaren som skall styrka sin sak, inte den misstänkte som skall bevisa att han är oskyldig.
Men åklagaren skall därutöver också vara objektiv. Åklagaren skall utreda och ta hänsyn till också sådant som talar till den misstänktes förmån. Detta är en princip som gäller såväl under förundersökningen som under en huvudförhandling, även om principen i det senare skedet får ett mindre tydligt genomslag. Att det inte är ett åklagarintresse att få någon oskyldigt dömd är så självklart att det knappast ska behöva sägas.
För att skapa balans i processen är det viktigt med en stark och tydlig försvararroll. Det är helt klart ett åklagarintresse att den misstänkte bistås av en duktig försvarare. Det måste betala sig att göra ett gott försvarararbete. Jag delar den kritik som framförts i bland annat senaste numret av Advokaten om njugga försvararersättningar. En aldrig så objektiv åklagare kan inte ersätta det arbete som en hängiven försvarare kan göra för sin klient.
Men givetvis kan också åklagararbetet förbättras. Vi har under de senaste åren satsat betydande resurser på att utveckla åklagarrollen. I en kunskapsdriven organisation, som åklagarväsendet utgör, är det enligt min mening alldeles nödvändigt att avsätta betydande resurser för att utveckla den operativa verksamheten. Låt mig nämna några områden som jag tror är särskilt viktiga de kommande åren.
Sexualbrott och relationsvåld. Vi måste helt enkelt bli bättre på att säkra bevisning i dessa mål där bevisläget ofta är mycket bekymmersamt. Sexualbrott anmäls ofta lång tid efter händelsen, vilket försvårar möjligheterna att säkra teknisk bevisning. Vid kvinnomisshandel tar målsäganden inte sällan tillbaka sina uppgifter och det finns normalt inga vittnen till händelsen. På grund av bevissvårigheter leder därför endast en begränsad del av dessa anmälningar till åtal. Genom bättre åtgärder i början av en utredning och säkrare förhörsmetoder kan, förhoppningsvis, fler gärningsmän åtalas och dömas genom domar som står sig över tiden. Detta skall åstadkommas genom utbildning, seminarier, nya handböcker och inrättande av nya specialisttjänster m m.
Organiserad brottslighet. Det sägs ibland att det yttre hotet mot samhällets stabilitet har ersatts av ett inre hot i form av systematisk och organiserad brottslighet. Även om hoten inte skall överdrivas kan man nog konstatera att det finns inslag idag som måste sägas vara ett hot mot rättssamhällets grundvalar. Jag tänker då bland annat på den ökade frekvensen av hot mot vittnen och målsägande och andra personer inom ramen för utredningar om allvarlig brottslighet. Detta är en internationell tendens som vi i Sverige nog – tyvärr – bara sett början på. Ett ökat samarbete med polisen, inte minst i början av utredningarna, och utvecklade arbetsmetoder är helt nödvändigt. Jag är också övertygad om att nya tvångsmedel måste till. Förslagen om buggning och preventiva tvångsmedel som ligger i riksdagen måste antas. Om man sätter de intressen som ligger bakom dessa förslag i relation till den lätthet med vilken vi sväljer annan övervakning och kontroll i vår vardag så kan ingen annan slutsats dras än att vi silar mygg och sväljer kameler.
Stora brottmål. Vi måste bli bättre på att hantera de riktigt stora och komplicerade brottmålen. De tar för lång tid och faller inte sällan ihop av sin egen tyngd när de kommer till domstol. Jag delar en hel del av den kritik som Stefan Lindskog framförde i denna fråga i senaste Advokaten. Detta var också bakgrunden till den idéskrift som en arbetsgrupp hos riksåklagaren gav ut i december. I gruppen ingick bland annat advokaten Leif Gustafson. I skriften understryks nödvändigheten av att med olika åtgärder begränsa de stora målen. Det kan ske genom mer aktiv användning av möjligheterna att begränsa förundersökningen, genom löpande delgivning med försvararen och ett aktivt försvarararbete och genom bättre förberedelser av huvudförhandlingen. Allt detta skall vi arbeta för. Men gruppen pekar också på att det på sikt bör införas möjligheter till åtalsuppgörelser och mer tydliga regler om straffrabatt vid en misstänkts medverkan under utredningen. Vi får väl hoppas att våra lagstiftare finner former för att bearbeta dessa frågor vidare.
Slutligen. Det är lite trist, men nödvändigt, att ta upp resursfrågor i den rättspolitiska diskussionen. Regeringen har aviserat betydande satsningar på polisen. Detta är säkert berättigat, men det får konsekvenser för övriga rättsväsendet. Om jag skall nämna något som skulle kunna vara ett problem för rättssäkerheten så är det den arbetsbelastning som inte minst åklagarkåren idag har. Trots hårda rationaliseringar och effektiviseringar räcker inte resurserna till. Om polisen, vilket vi väl ändå får hoppas, utreder fler brott kommer det obönhörligen att leda till belastningar senare i rättskedjan. För att återknyta till rättstrygghet och rättssäkerhet kan båda dessa grundprinciper få sig en törn om vi inte förmår hålla en ökad anhopning av utredningar stången. Att ta höjd för detta är kanske vår största utmaning för 2007.