Gärna debatt, men från sakliga utgångspunkter
Nr 9 2005 Årgång 71
Debattör är Björn Blomqvist, vice överåklagare och ställföreträdande chef vid Riksenheten mot korruption. Replik av Anne Ramberg.
Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg har i en ledare i tidskriften Advokaten nr 8 beskrivit det hon uppfattar som en illavarslande utveckling i den enskildes rätt att fritt få välja ombud. Ett av de exempel som nämns gäller ett åtal väckt av mig mot en medlem i samfundet. Åtalet mot advokaten omfattar ett påstående om grovt mutbrott bestående i att denne i egenskap av förordnad offentlig försvarare tagit emot en (exklusiv) gåva från en nära anhörig till en klient. Målet innehåller en rad viktiga och principiella frågor men då saken ännu inte prövats av domstol avstår jag här från att kommentera åtalet närmare. Anne Ramberg gör dock vissa påpekanden i ledaren och lämnar uppgifter på ett sätt som kräver en kommentar.
Anne Ramberg anser att ”Advokater ska vara besvärliga för åklagarna. Advokaterna ska ifrågasätta. Advokaterna ska slåss för sina klienter. Vissa åklagare har uppenbara problem med detta.” Jag delar helt Anne Rambergs tre första slutsatser. Den sista kommentaren får stå för henne. Som åklagare har jag alltid uppskattat skickliga försvarare. Ett väl genomfört försvar, som utförs inom gällande regelverk, är något av det mest sympatiska som man som åklagare kan stöta på – oavsett målets utgång. Invändningar, yrkanden om kompletteringar och ”besvärliga” frågor tillför ett mål omistliga värden, inte minst för förtroendet för rättsprocessen. Jag är övertygad om att denna uppfattning delas av mina kollegor.
Anne Ramberg skriver att ”Förundersökningen har dragit ut på tiden och målet är utsatt till att börja inom en månad från det åklagaren valde att väcka åtal och begära advokatens entledigande”. Hur man än tolkar detta yttrande överensstämmer inte beskrivningen med fakta. Förundersökningen i det mål där advokaten var förordnad som offentlig försvarare var avslutad och åtal väckt. Huvudförhandling i detta mål hade satts ut men ställts in under sommaren 2005. Under sommaren framkom tidigare okända uppgifter som vid närmare kontroll ledde till en ny förundersökning, denna gång riktad mot advokaten samt en annan person som stod åtalad i det första målet. Den nya förundersökningen avslutades med åtal den 4 oktober 2005. Förundersökningen genomfördes med förtur då det gällde misstankar riktade mot en advokat. Det är riktigt att frågan om åtal fördröjdes något men anledningen till detta var att den offentlige försvararen för den misstänkte advokaten begärde viss ytterligare tid för att kunna gå igenom målet med sin klient – något som självfallet medgavs. Någon möjlighet att fritt kunna välja tidpunkt för åtal – som Anne Ramberg insinuerar – finns inte för åklagare, och tidpunkten för åtalet bestämdes av faktorer som tillgången på utredningsresurser, önskemål från försvarare m m.
Anne Ramberg anför att ”Det är samma åklagare i båda målen. Det ger anledning till antaganden om åklagarens bevekelsegrunder som inte kan accepteras i ett rättssamhälle”. För mig är detta yttrande obegripligt. Vad menar Anne Ramberg? Att hela den andra utredningen skulle ha igångsatts för att kunna skilja en offentlig försvarare från sitt uppdrag inför en kommande rättegång? Detta skulle i så fall vara fråga om tjänstefel från min sida och påståendet är befängt. I det aktuella fallet hängde de nya misstankarna ihop med en utredning som jag redan hade ansvaret för.
Slutligen en kommentar om gällande rätt. Av lagstiftningen om näringsförbud framgår direkt av texten i den aktuella paragrafen att om näringsidkare i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader eller mer, är presumtionen att näringsförbud skall anses påkallat ur allmän synpunkt. Yrkandet om näringsförbud är alltså föranlett av lagstiftningens utformning och inget annat.
Jag är övertygad om att Advokatsamfundet har en viktig roll att fylla. Den svenske advokatens ställning, som i flera avseenden är unik och stark ur ett internationellt perspektiv – skall värnas – men inte genom ett tveksamt försvar. Jag tycker att det finns många och viktiga frågor som bör debatteras när det gäller advokaters ställning och möjligheter i processen. Denna diskussion gynnas dock inte av svepande påståenden och illa underbyggda ledare. Jag deltar gärna i debatten men vill göra det från sakliga utgångspunkter.
BJÖRN BLOMQVIST, vice överåklagare och ställföreträdande chef vid Riksenheten mot korruption
REPLIK: Fortfarande inga svar om entledigandet
Den kritik jag framfört mot Björn Blomqvist bygger bland annat på Björn Blomqvists uttalanden i media. Jag noterar att Björn Blomqvist inte besvarat frågan vilka kunskaper han hade som skulle ha fått samfundet att inta en annan hållning ifråga om entledigandet. Björn Blomqvist borde självfallet ha insett att hans åtgärder mot advokaten skulle ha lett till att denne sannolikt kunde tvingas avträda som ombud mycket kort tid före huvudförhandlingens början, till men för klienten.
Björn Blomqvists begäran om gemensam handläggning antyder starkt att detta var avsikten. Tingsrätten fann det – föga oväntat – klart olämpligt att handlägga åtalen i en rättegång. Lägger man därtill de uppseendeväckande åtgärder som advokaten utsattes för blir det än tydligare.
Vad som hittills inte framkommit i media är till exempel att advokaten, i stället för att få en kallelse, hämtades till förhör av polis i sin bostad när han skulle köra sina barn till skolan. Trodde åklagaren verkligen att advokaten inte skulle infinna sig till förhör eller förstöra bevisning genom att till exempel begrava vinkylen i trädgården?
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare Advokatsamfundet
Publicerad i nr 9/2005
Anne Ramberg anser att ”Advokater ska vara besvärliga för åklagarna. Advokaterna ska ifrågasätta. Advokaterna ska slåss för sina klienter. Vissa åklagare har uppenbara problem med detta.” Jag delar helt Anne Rambergs tre första slutsatser. Den sista kommentaren får stå för henne. Som åklagare har jag alltid uppskattat skickliga försvarare. Ett väl genomfört försvar, som utförs inom gällande regelverk, är något av det mest sympatiska som man som åklagare kan stöta på – oavsett målets utgång. Invändningar, yrkanden om kompletteringar och ”besvärliga” frågor tillför ett mål omistliga värden, inte minst för förtroendet för rättsprocessen. Jag är övertygad om att denna uppfattning delas av mina kollegor.
Anne Ramberg skriver att ”Förundersökningen har dragit ut på tiden och målet är utsatt till att börja inom en månad från det åklagaren valde att väcka åtal och begära advokatens entledigande”. Hur man än tolkar detta yttrande överensstämmer inte beskrivningen med fakta. Förundersökningen i det mål där advokaten var förordnad som offentlig försvarare var avslutad och åtal väckt. Huvudförhandling i detta mål hade satts ut men ställts in under sommaren 2005. Under sommaren framkom tidigare okända uppgifter som vid närmare kontroll ledde till en ny förundersökning, denna gång riktad mot advokaten samt en annan person som stod åtalad i det första målet. Den nya förundersökningen avslutades med åtal den 4 oktober 2005. Förundersökningen genomfördes med förtur då det gällde misstankar riktade mot en advokat. Det är riktigt att frågan om åtal fördröjdes något men anledningen till detta var att den offentlige försvararen för den misstänkte advokaten begärde viss ytterligare tid för att kunna gå igenom målet med sin klient – något som självfallet medgavs. Någon möjlighet att fritt kunna välja tidpunkt för åtal – som Anne Ramberg insinuerar – finns inte för åklagare, och tidpunkten för åtalet bestämdes av faktorer som tillgången på utredningsresurser, önskemål från försvarare m m.
Anne Ramberg anför att ”Det är samma åklagare i båda målen. Det ger anledning till antaganden om åklagarens bevekelsegrunder som inte kan accepteras i ett rättssamhälle”. För mig är detta yttrande obegripligt. Vad menar Anne Ramberg? Att hela den andra utredningen skulle ha igångsatts för att kunna skilja en offentlig försvarare från sitt uppdrag inför en kommande rättegång? Detta skulle i så fall vara fråga om tjänstefel från min sida och påståendet är befängt. I det aktuella fallet hängde de nya misstankarna ihop med en utredning som jag redan hade ansvaret för.
Slutligen en kommentar om gällande rätt. Av lagstiftningen om näringsförbud framgår direkt av texten i den aktuella paragrafen att om näringsidkare i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader eller mer, är presumtionen att näringsförbud skall anses påkallat ur allmän synpunkt. Yrkandet om näringsförbud är alltså föranlett av lagstiftningens utformning och inget annat.
Jag är övertygad om att Advokatsamfundet har en viktig roll att fylla. Den svenske advokatens ställning, som i flera avseenden är unik och stark ur ett internationellt perspektiv – skall värnas – men inte genom ett tveksamt försvar. Jag tycker att det finns många och viktiga frågor som bör debatteras när det gäller advokaters ställning och möjligheter i processen. Denna diskussion gynnas dock inte av svepande påståenden och illa underbyggda ledare. Jag deltar gärna i debatten men vill göra det från sakliga utgångspunkter.
BJÖRN BLOMQVIST, vice överåklagare och ställföreträdande chef vid Riksenheten mot korruption
REPLIK: Fortfarande inga svar om entledigandet
Den kritik jag framfört mot Björn Blomqvist bygger bland annat på Björn Blomqvists uttalanden i media. Jag noterar att Björn Blomqvist inte besvarat frågan vilka kunskaper han hade som skulle ha fått samfundet att inta en annan hållning ifråga om entledigandet. Björn Blomqvist borde självfallet ha insett att hans åtgärder mot advokaten skulle ha lett till att denne sannolikt kunde tvingas avträda som ombud mycket kort tid före huvudförhandlingens början, till men för klienten.
Björn Blomqvists begäran om gemensam handläggning antyder starkt att detta var avsikten. Tingsrätten fann det – föga oväntat – klart olämpligt att handlägga åtalen i en rättegång. Lägger man därtill de uppseendeväckande åtgärder som advokaten utsattes för blir det än tydligare.
Vad som hittills inte framkommit i media är till exempel att advokaten, i stället för att få en kallelse, hämtades till förhör av polis i sin bostad när han skulle köra sina barn till skolan. Trodde åklagaren verkligen att advokaten inte skulle infinna sig till förhör eller förstöra bevisning genom att till exempel begrava vinkylen i trädgården?
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare Advokatsamfundet
Publicerad i nr 9/2005