Demokratiarbetet – en lägesrapport
Nr 4 2005 Årgång 71
Advokat Raoul Smitt debatterar från Stockholmshorisonten.
Stefan Lindskog, ordförande i Sveriges advokatsamfund, framhåller i artikeln den 9 april 2005 i DI att Advokatsamfundet faktiskt har ett uppdrag att bevaka rättsstatens utveckling. Advokatsamfundet och Lindskog är dock inte ensamma om denna uppgift.
Lindskog upplyser vidare att den som anser det föra med sig "alltför stora inskränkningar att driva juridisk affärsverksamhet såsom advokat kan bedriva verksamheten utan att vara advokat." Lindskogs upplysningar torde vara direkt riktade till ett stort antal av Sveriges mest välrenommerade och aktade advokater – bland de mer namnkunniga kan nämnas Peter Danowsky, Rolf Åbjörnsson, Lars Wenne och Fredrik von Baumgarten m.fl.
Lindskog insinuerar att dessa advokater inte skulle värna om rättsstatens utveckling. Om de således inte inrättar sig i ledet kräver rättssamhällets bästa att hotet elimineras genom att advokattiteln enbart ges till personer med den rätta och enda tron.
Värnandet om ett rättssäkert samhälle har dock kvaliteter som Lindskog inte upptäckt och som utgör dess fundament: demokrati innefattande respekt för andra och deras åsikter.
Representativ demokrati. Ett överväldigande stort antal av alla advokater har sedan länge tappat intresset för Advokatsamfundet. Vid till exempel Stockholmsavdelningens möten närvarar i genomsnitt bara några procent av alla yrkesverksamma. Detta förödande låga antal röstande innebär att vad som beslutas inte är representativt. Ett så lågt antal röstande skulle inte i något demokratiskt sammanhang accepteras som representativt, särskilt inte om man påstår sig värna rättsstatens utveckling.
Orsaken till att advokaterna vänt Advokatsamfundet ryggen är flera. Lindskog vill påminna minnessvaga kollegor indirekt om en; Advokatsamfundet är ingen organisation för advokaterna och utgör ingen intresseorganisation.
Respekt. Något som starkt har bidragit till den näst intill obefintliga närvaron vid Advokatsamfundets möten och det därav föranledda låga röstetalet utgörs av att samfundet självt har en djupt rotad tradition att varje förändring är av ondo och till varje pris måste motarbetas, även sådana som anses vara fullt naturliga i andra organisationer och i samhället i stort. I stället för en demokratisk process har förändring ersatts av maktkamp och diktat, i motsats till respekt, samförstånd och demokrati.
Advokatsamfundet självt måste för att leva upp till så högt ställda krav som att bevaka rättsstatens utveckling vara en föregångare vad gäller demokrati och samförstånd. Detta står på intet sätt i motsats till värnandet av rättsstatens utveckling på sätt man kan få intryck av.
Genom innehållet i Lindskogs debattartikel och vad han anförde vid Stockholmsavdelningens senaste årsmöte, där han under en halvtimmeslång monolog använde lokutioner som ”vi glömmer aldrig” etc – utan att förklara vem ”vi” är och vad som avses därmed – utgör Lindskog själv ett hinder för den efterfrågade demokratiska utvecklingen.
Svansviftning för makten och svansbitning gentemot ledamöterna gagnar ingen och imponerar inte heller. Vi advokater borde vara så erfarna och yrkesmässiga att vi inser att sådan retorik dessutom är kontraproduktiv.
Utomstående måste fråga sig vad som döljer sig bakom debatten och som inte överraskande förs i affärspressen för personlig vinning. Jag tillhör inte någon av grupperingarna och kan ifrån ”neutral hörna” konstatera följande om de två frågor som förts fram.
Controlled auctions. Denna fråga är redan avgjord av Advokatsamfundets styrelse. Det kan dock vara värt att uppmärksamma att advokatsamfunden i flera betydande centraleuropeiska stater intagit en motsatt inställning till Advokatsamfundet i Sverige. Controlled auctions berör enkom ett fåtal stora företag och ett fåtal advokater/byråer.
I Sverige genomfördes uppskattningsvis förra året cirka tio affärsavslut varav flertalet tillgick på det vis som nu Advokatsamfundet i Sverige motsätter sig. Även aktiesäljarna representeras vanligen alla av en advokatbyrå. Det framstår som tveksamt om frågan har någon principiell betydelse.
Jävs- och lojalitetsfrågor måste naturligen dock alltid behandlas med största respekt. Det vore dock intressant att få redovisat de skäl som gör att andra advokatsamfund, vars ledamöter har en marknad som är tiofalt större och med avsevärt större erfarenhet, finner det förenligt med god advokatsed.
Jag uppfattar diskussionen om controlled auctions som tämligen överreklamerad. Advokaten Fröman har i en artikel i DI anklagat förespråkarna för att vara ”giriga” – det finns säkert de som kan kalla Fröman för avundsjuk.
Det är inte möjligt att uppfatta saken – som således redan är avgjord – på annat sätt än att den används som ett tillhygge för att tysta rösterna på demokratisk omvandling och förnyelse av Sveriges advokatsamfund.
Krav på förnyelse och demokratisering. Stora förväntningar har ställts på Anne Ramberg, generalsekreterare sedan några år, att hon skulle orka bryta den onda cirkeln. På årsmötet höll Ramberg ett en timme långt anförande utan att hon en enda gång fann anledning att ta upp frågan om de demokratikrav som rests. Om Ramberg och Lindskog tror att detta kommer att öka samfundsledamöternas närvaro vid möten och därmed ändra den katastrofala situationen vad gäller representativ demokrati tror de naturligtvis fel.
Anne Ramberg har som generalsekreterare gjort mycket gott och infört en behövlig och efterlängtad ny ledarstil. Det vore förtjänstfullt om hon lyckas med att balansera maktstrukturerna mellan olika byråer och samtidigt – i motsats till tidigare generalsekreterare – ha kraft kvar att aktivt driva demokratifrågorna.
Att ta till maktmedel och ropa kuppmakare till kollegor är ett misslyckande som faller tillbaka på dem som ropar. Det är ett bevis för oförmågan att fånga upp ledamöternas berättigade krav på demokrati och förnyelse. Men svaret är kanske att vi inte skall ha demokrati och förnyelse och att vi har den regim vi är värda.
Jag ser nu med intresse fram emot Rambergs och Lindskogs egna förslag till demokratisering och förnyelse och att de inbjuder till en saklig och konstruktiv diskussion. Vackra ord är till intet förpliktande. Det är handling som räknas. Verklig aktivitet i denna avgörande fråga skulle locka tillbaka många – särskilt den yngre generationen.
Epilog. Genom den alternativa listan har flera däri föreslagna advokater kunnat beredas plats i jämförelse med valberedningens ursprungliga förslag. När Lindskog påstår att demokratiförespråkarna inte har någon förankring ägnar han sig åt traditionell demagogik – en faktisk förändring genom invalet av demokratigruppens förslag åstadkoms ju.
Den fråga Lindskog med flera måste begrunda är varför en demokratigrupp har uppstått och hur valberedningen kunde missa att känna av detta. Var valberedningen så hårt styrd att den inte vågade? Eller förstod den inget förrän det var för sent och man tvingades till reträtt och uppgörelse.
Om Advokatsamfundet inte lyckas med demokratiarbetet finns risk att än mer värdefull tid går förlorad i avvaktan på en mer upplyst församling än det icke representativa fåtal som i dag påstår sig ensamma uppträda i rollen som rättsstatens bevarare och uttolkare.
RAOUL SMITT
Advokat
Publicerad i nr 4 2005
Lindskog upplyser vidare att den som anser det föra med sig "alltför stora inskränkningar att driva juridisk affärsverksamhet såsom advokat kan bedriva verksamheten utan att vara advokat." Lindskogs upplysningar torde vara direkt riktade till ett stort antal av Sveriges mest välrenommerade och aktade advokater – bland de mer namnkunniga kan nämnas Peter Danowsky, Rolf Åbjörnsson, Lars Wenne och Fredrik von Baumgarten m.fl.
Lindskog insinuerar att dessa advokater inte skulle värna om rättsstatens utveckling. Om de således inte inrättar sig i ledet kräver rättssamhällets bästa att hotet elimineras genom att advokattiteln enbart ges till personer med den rätta och enda tron.
Värnandet om ett rättssäkert samhälle har dock kvaliteter som Lindskog inte upptäckt och som utgör dess fundament: demokrati innefattande respekt för andra och deras åsikter.
Representativ demokrati. Ett överväldigande stort antal av alla advokater har sedan länge tappat intresset för Advokatsamfundet. Vid till exempel Stockholmsavdelningens möten närvarar i genomsnitt bara några procent av alla yrkesverksamma. Detta förödande låga antal röstande innebär att vad som beslutas inte är representativt. Ett så lågt antal röstande skulle inte i något demokratiskt sammanhang accepteras som representativt, särskilt inte om man påstår sig värna rättsstatens utveckling.
Orsaken till att advokaterna vänt Advokatsamfundet ryggen är flera. Lindskog vill påminna minnessvaga kollegor indirekt om en; Advokatsamfundet är ingen organisation för advokaterna och utgör ingen intresseorganisation.
Respekt. Något som starkt har bidragit till den näst intill obefintliga närvaron vid Advokatsamfundets möten och det därav föranledda låga röstetalet utgörs av att samfundet självt har en djupt rotad tradition att varje förändring är av ondo och till varje pris måste motarbetas, även sådana som anses vara fullt naturliga i andra organisationer och i samhället i stort. I stället för en demokratisk process har förändring ersatts av maktkamp och diktat, i motsats till respekt, samförstånd och demokrati.
Advokatsamfundet självt måste för att leva upp till så högt ställda krav som att bevaka rättsstatens utveckling vara en föregångare vad gäller demokrati och samförstånd. Detta står på intet sätt i motsats till värnandet av rättsstatens utveckling på sätt man kan få intryck av.
Genom innehållet i Lindskogs debattartikel och vad han anförde vid Stockholmsavdelningens senaste årsmöte, där han under en halvtimmeslång monolog använde lokutioner som ”vi glömmer aldrig” etc – utan att förklara vem ”vi” är och vad som avses därmed – utgör Lindskog själv ett hinder för den efterfrågade demokratiska utvecklingen.
Svansviftning för makten och svansbitning gentemot ledamöterna gagnar ingen och imponerar inte heller. Vi advokater borde vara så erfarna och yrkesmässiga att vi inser att sådan retorik dessutom är kontraproduktiv.
Utomstående måste fråga sig vad som döljer sig bakom debatten och som inte överraskande förs i affärspressen för personlig vinning. Jag tillhör inte någon av grupperingarna och kan ifrån ”neutral hörna” konstatera följande om de två frågor som förts fram.
Controlled auctions. Denna fråga är redan avgjord av Advokatsamfundets styrelse. Det kan dock vara värt att uppmärksamma att advokatsamfunden i flera betydande centraleuropeiska stater intagit en motsatt inställning till Advokatsamfundet i Sverige. Controlled auctions berör enkom ett fåtal stora företag och ett fåtal advokater/byråer.
I Sverige genomfördes uppskattningsvis förra året cirka tio affärsavslut varav flertalet tillgick på det vis som nu Advokatsamfundet i Sverige motsätter sig. Även aktiesäljarna representeras vanligen alla av en advokatbyrå. Det framstår som tveksamt om frågan har någon principiell betydelse.
Jävs- och lojalitetsfrågor måste naturligen dock alltid behandlas med största respekt. Det vore dock intressant att få redovisat de skäl som gör att andra advokatsamfund, vars ledamöter har en marknad som är tiofalt större och med avsevärt större erfarenhet, finner det förenligt med god advokatsed.
Jag uppfattar diskussionen om controlled auctions som tämligen överreklamerad. Advokaten Fröman har i en artikel i DI anklagat förespråkarna för att vara ”giriga” – det finns säkert de som kan kalla Fröman för avundsjuk.
Det är inte möjligt att uppfatta saken – som således redan är avgjord – på annat sätt än att den används som ett tillhygge för att tysta rösterna på demokratisk omvandling och förnyelse av Sveriges advokatsamfund.
Krav på förnyelse och demokratisering. Stora förväntningar har ställts på Anne Ramberg, generalsekreterare sedan några år, att hon skulle orka bryta den onda cirkeln. På årsmötet höll Ramberg ett en timme långt anförande utan att hon en enda gång fann anledning att ta upp frågan om de demokratikrav som rests. Om Ramberg och Lindskog tror att detta kommer att öka samfundsledamöternas närvaro vid möten och därmed ändra den katastrofala situationen vad gäller representativ demokrati tror de naturligtvis fel.
Anne Ramberg har som generalsekreterare gjort mycket gott och infört en behövlig och efterlängtad ny ledarstil. Det vore förtjänstfullt om hon lyckas med att balansera maktstrukturerna mellan olika byråer och samtidigt – i motsats till tidigare generalsekreterare – ha kraft kvar att aktivt driva demokratifrågorna.
Att ta till maktmedel och ropa kuppmakare till kollegor är ett misslyckande som faller tillbaka på dem som ropar. Det är ett bevis för oförmågan att fånga upp ledamöternas berättigade krav på demokrati och förnyelse. Men svaret är kanske att vi inte skall ha demokrati och förnyelse och att vi har den regim vi är värda.
Jag ser nu med intresse fram emot Rambergs och Lindskogs egna förslag till demokratisering och förnyelse och att de inbjuder till en saklig och konstruktiv diskussion. Vackra ord är till intet förpliktande. Det är handling som räknas. Verklig aktivitet i denna avgörande fråga skulle locka tillbaka många – särskilt den yngre generationen.
Epilog. Genom den alternativa listan har flera däri föreslagna advokater kunnat beredas plats i jämförelse med valberedningens ursprungliga förslag. När Lindskog påstår att demokratiförespråkarna inte har någon förankring ägnar han sig åt traditionell demagogik – en faktisk förändring genom invalet av demokratigruppens förslag åstadkoms ju.
Den fråga Lindskog med flera måste begrunda är varför en demokratigrupp har uppstått och hur valberedningen kunde missa att känna av detta. Var valberedningen så hårt styrd att den inte vågade? Eller förstod den inget förrän det var för sent och man tvingades till reträtt och uppgörelse.
Om Advokatsamfundet inte lyckas med demokratiarbetet finns risk att än mer värdefull tid går förlorad i avvaktan på en mer upplyst församling än det icke representativa fåtal som i dag påstår sig ensamma uppträda i rollen som rättsstatens bevarare och uttolkare.
RAOUL SMITT
Advokat
Publicerad i nr 4 2005